KRÖNIKA | Ju fler bostäder som byggs desto färre möjligheter ges till barn och ungdomar att idrotta! Kristina Alvendal om det ensidiga fokuset på bostäder som leder till att idrottsanläggningar prioriteras ner.
Inte i något storstadsområde i Sverige har tillkomsten av idrottsanläggningar hängt med i byggandet av nya bostäder. Tvärtom innebär ofta nya bostäder att befintliga idrottsanläggningar byggs bort eller minskar i storlek. Oftast planeras och byggs inga som helst nya ytor och anläggningar för att möta fler människor som efterfrågar idrottsmöjligheter. Det i sin tur innebär att trycket på de befintliga anläggningarna ökar och slitaget blir högre, köerna till idrottsföreningarna växer till flera års väntetid samt tusentals i antal och färre barn och unga ges möjlighet till rörelse. Befintliga verksamheter får lägga ned då fler idrottsföreningar skall konkurrera om samma antal kvadratmeter.
Alla vi som är engagerade i ungdomsidrotten vet att det är huggsexa om de få tider som finns i skolor och i idrottshallar. Detsamma gäller fotbollsplaner och andra utomhusanläggningar. Systemen med lokalbokning är så känsliga att det räcker att en lokal tillfälligt stängs för renovering för att det genom dominoeffekter innebär att verksamhet med kort varsel får läggas ned med många besvikna och kanske överviktiga barn som följd.
Detta är inte en rimlig ordning.
Mer än var femte invånare i Sverige säger sig vara stillasittande minst tio timmar om dagen. Lägger vi till sovtiden är det galet lite rörelse i vår vardag
Vi vet idag att alla mår bättre av fysisk aktivitet. Bland annat får vi bättre minne, vi lär oss nya saker lättare, vi löser problem lättare och vi får bättre koncentrationsförmåga. Tyvärr är det ett faktum att svenskar rör sig allt mindre och att barn blir mer och mer stillasittande. Mer än var femte invånare i Sverige säger sig vara stillasittande minst tio timmar om dagen. Lägger vi till sovtiden är det galet lite rörelse i vår vardag.
Kanske är det framtidens Björn Borg, Sarah Sjöström, Börje Salming, J-O Waldner eller Malin Baryard som nu tillsammans med tusentals unga står i kö till olika idrottsaktiviteter, men som aldrig kommer att få börja
Med idrott kommer även andra saker som ledarskap, mental träning, möjligheten att bli bra på något, gemenskap, vänner och en meningsfull fritid. Bristen på idrottshallar och anläggningar innebär också att Sverige presterar sämre och sämre på elitnivå i flera idrotter. Bredden måste finnas för att elitsatsningar skall vara möjligt. Kanske är det framtidens Björn Borg, Sarah Sjöström, Börje Salming, J-O Waldner eller Malin Baryard som nu tillsammans med tusentals unga står i kö till olika idrottsaktiviteter, men som aldrig kommer att få börja.
Det är ett hån mot dagens uppväxande generationer att ha all denna fakta och vara fullt medvetna om konsekvenserna med ökad övervikt och följdsjukdomar, men ändå bara fortsätta sätta kvantitativa mål för antalet bostäder.
Kanske är det dags att diskutera införandet av byggstopp av bostäder tills dess att kommunerna, fastighetsägarna och idrottsföreningarna också tar fram konkreta planer för hur idrotten skall få plats i framtidens städer. Fluffiga uttalanden i översiktsplan efter översiktsplan verkar inte vara tillräckligt när de konkreta detaljplanerna och exploateringskalkylerna skall tas fram. Idrott och fysisk aktivitet är om något en hållbarhetsfråga. Här behöver vi kroka arm med varandra.
Det är ett hån mot dagens uppväxande generationer att ha all denna fakta och vara fullt medvetna om konsekvenserna med ökad övervikt och följdsjukdomar, men ändå bara fortsätta sätta kvantitativa mål för antalet bostäder
En snabb förbättring skulle kunna vara att öppna upp fler skolor med idrottslokaler för idrottsföreningarna. I till exempel Stockholms stad finns 278 grundskolor och 107 gymnasieskolor. Många av dessa är redan öppna för idrottsföreningar, men i begränsad omfattning och långt ifrån alla. Alla har inte heller stora idrottslokaler, men många har det. Även detta är en hållbarhetsfråga – att samnyttja det som redan finns.
Jag är innerligt trött på att höra argumenten om varför detta inte går att få till i större utsträckning än idag. ”Lokalen ligger inne i skolan så det går inte att komma dit efter skoltid.” ”Skolan vill inte lämna ut nycklar.” ”Det kostar för mycket med vaktmästare som skall vara på plats.” ”Tekniken med digitala lås är för kostsamt.” ”Vi vill inte utomstående i våra lokaler.” ”Vi ser inget mervärde för oss.” Och så vidare.
En annan snabb väg framåt är att ändra de korta säsongerna för säsongsbokning av tillgängliga anläggningar och lokaler. Ofta börjar säsongen i andra halvan av augusti för att sluta redan i slutet av maj. Det innebär att vi under 12 hela veckor inte kan använda delar av det stora utbud av lokaler som finns. Det motsvarar 23 procent av årets alla dagar! Skolorna är dessutom inte alls tillgängliga under loven.
Det är inte en guldkant på tillvaron utan vår förbaskade skyldighet för kommande generationer
Detta i kombination med att tillse byggandet av idrottsanläggningar i samma takt som staden växer skulle möjliggöra för många kommuner att gå i bräschen för idrotten. Det är inte en guldkant på tillvaron utan vår förbaskade skyldighet för kommande generationer.
Kristina Alvendal
Samhällsbyggare och stadsbyggnadsexpert
Jag håller på med en bok om förtätningen av Farsta 1980-2023 och kan först konstatera att Kristina Alvendals beskrivning av utvecklingen stämmer. Idrottsplatsen vid Larsbodaskolan togs bort helt när området bebyggdes efter att skolan lades ner kring år 2000. Fotbollsplanen vid Västbodaskolan minskades i yta när den skolan lades ner några år senare och bostäder kom istället. Just nu byggs en ny större förskola som minskar ytan på idrottsplatsen vid Hästhagsskolan. Några mindre idrottytor har avvecklats av en bostadsrättsförening och en radhusförening för ett antal år sedan. I en tidigare plan för Larsboda industriområde fanns det en idrottsanläggning som ströks i senare planer. I rättvisans namn bör dock nämnas att Farsta IP byggts ut med en ny stor hall och nyligen också med ett stort utegym.
Det som slog mig vid genomgången av planerna från de senaste 45 åren i Farsta var dock en annan sak – och det var de försämrade möjligheterna till spontanidrott i direkt anslutning till bostäderna. I min familj var ingen intresserad av organiserad idrott, men när barnen var små var vi ofta ute och spelade landbandy på en garageplan eller fotboll på någon lämplig yta. När vi flyttade till ett radhus satte vi upp en basketkorg på gaveln.
Det alla intresserade personer och organisationer borde driva är ett krav på att det i t ex Plan- och bygglagen skrivs in att det inom 100 meter från varje nybyggt flerfamiljshus ska finnas möjligheter till spontanidrott. Kommuner bör omedelbart lägga in det i sina plankrav och även ta fram en plan för hur kompletteringar kan göras i befintliga områden. Ett konkret förslag är att det inom detta avstånd ska finnas en inhägnad mini-idrottsyta som inte behöver vara större än 8 gånger 12 meter och där det finns en basketkorg, ett lite fotbollsmål och ett plank. Ingen kan hävda att det inte finns plats för en sådan mini-plan eller att det blir för dyrt!