KRÖNIKA | Den bostadspolitiska debatten borde ha plats för mer komplexitet än att handla om billiga hyresrätter och klassisk arkitektur. Det saknas en stadsbyggnadsdebatt i Sverige, menar Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia.
Jag har många gånger skrivit om att svensk bostadspolitisk debatt i hög grad kretsar kring frågor som ter sig irrelevanta, vilket sannolikt också är förklaringen till att så få människor engagerar sig i den. Den allra minst konstruktiva delen av debatten är att den ofta är starkt normativ och utgår från att det finns en homogen och överlägsen produkt – ”billiga hyresrätter” – som dessutom är omöjlig att producera. På samma sätt har debatten kring stadsbyggande kört fast i den lika omöjliga klyschan ”klassisk arkitektur”.
En sannolikt mer konstruktiv infallsvinkel är att ta sin utgångspunkt i hur bostadsmarknaden har heterogeniserats de senaste decennierna. Som tabellen visar har perioden karaktäriserats av en makalöst stark tillväxt i stadsbefolkningarna. I Stockholm har befolkningen ökat med 300 000, vilket kan jämföras med en ökning på 80 000 under ”rekordåren”. I Göteborg är ökningen 150 000 och Malmö har den procentuellt största tillväxten. I mellanstora kommuner ser tendensen oftast likadan ut. Anmärkningsvärt är att utvecklingen tog fart efter de bostadspolitiska reformerna i början av 1990-talet. Startskottet för stadstillväxten kom alltså samtidigt som byggsubventionerna försvann, vilket fick bostadsproduktionen att falla kraftigt. Snittproduktionen av bostäder i Sverige 1950–90 var 66 000 lägenheter, medan den de senaste tre decennierna varit 30 000 lägenheter per år.
Sett utifrån de här siffrorna är det som hänt näst intill otroligt. Med en bostadsproduktion som varit mindre än hälften mot tidigare har stadstillväxten varit två-tre gånger så stark. Den svaga produktionen och den urbana återhämtningen sätter fingret på frågor som borde befinna sig i debattens absoluta centrum. Inte minst därför att det är där man hittar förklaringen till den kraftiga men också ojämna prisutveckling som karaktäriserar de här decennierna. Det gör dessutom att man kan komma bort från den svartvita debatten om ”bostadsbubblan”. Sannolikt är prisutvecklingen bara en anpassning till den förskjutning av efterfrågekurvan som den starka urbaniseringen inneburit – men det betyder absolut inte att det saknas problem att hantera.
Den svaga produktionen och den urbana återhämtningen sätter fingret på frågor som borde befinna sig i debattens absoluta centrum.
När urbaniseringsvågen startade på 90-talet hade vi fyra miljoner bostäder som utan undantag påverkats av fem decennier av hårda prisregleringar och subventioner. Det innebar att varje tänkbart prisförhållande var helt snedvridet. Eftersom de olika ”årsringarna” fanns i olika delar av stadsrummen var snedvridningen av det gamla beståndet systematisk. Att det allra mest attraktiva beståndet fanns i innerstäderna har sedan dess visat sig med all önskvärd tydlighet. Återhämtningen i städernas centrala delar har varit spektakulär, men den innehåller idag en hel serie utmaningar som söker mer sammansatta lösningar än ”billiga bostäder” och ”klassisk arkitektur”.
Lika spännande är frågan om hur de två och en halv miljon bostäder som producerades 1950–90 förhåller sig till dagens efterfrågan. Eftersom nyproduktionen ständigt prioriterades framför underhållet innebar det att städer byggdes i allt vidare cirklar. I början av 1970-talet fick det till effekt att tiotusentals lägenheter blev stående tomma i ytterområden. Men med den befolkningstillväxt vi haft de sista decennierna har nu efterfrågan hunnit i kapp dessa områden. Det skapar rimligen möjligheter som är större än det som nu pågår på många håll, där man fyller hyresrättsdominerade områden med ännu fler hyresrätter – och dessutom med en arkitektur som inte går att skilja från det som producerades kring 1970.
Problemen på utbudssidan har sannolikt förvärrats kraftigt de senaste tio åren.
Hela denna palett av efterfrågeförändringar som släpptes loss i början av 1990-talet behöver dessutom sättas i förhållande till plan- och bygglagen, eftersom den styr utbudssidan. I allt väsentligt är lagen fortfarande slutresultatet av ett långt arbete som pågick under 1960 och 70-talen. Det var inledningsvis orienterat mot en stark centralplanering av landet, vilket sedan avlöstes av en period där tomma lägenheter blev ett stort bekymmer. Den centraliserande inriktningen på arbetet kompletterades då med en stark restriktivitet, som framför allt inriktades mot att hålla tillbaka produktionen av villor och bostäder i innerstäderna. Det är de två kategorier som idag råder starkast efterfrågan på och som därför också möter svårast hinder i landets stadsbyggnadskontor och mark och miljödomstolar.
Problemen på utbudssidan har sannolikt förvärrats kraftigt de senaste tio åren. När urbaniseringsvågen startade under andra halvan av 1990-talet fanns det fortfarande många underutnyttjade och lågt prissatta bostadsfastigheter i städerna, tillsammans med stora mängder övergiven industrimark i närheten av stadskärnorna. Båda dessa outnyttjade resurser exploaterades sedan i hög takt under 2000-talets inledande decennier. Självfallet innebar det att knappheten ökade och priserna steg.
Av alla dessa skäl kan jag tycka att de borde rymmas en mycket större komplexitet i den bostadspolitiska debatten. Dessutom borde den i mycket högre grad vara en stadsbyggnadsdebatt. Men eftersom vi i liten grad diskuterar de här frågorna, riskerar nu istället den urbanisering som varit en av de senaste tre decenniernas mest drivande tillväxtfaktorer både att reduceras till att ses som ett problem, samtidigt som den i värsta fall riskerar att gå i stå.