LEDARE | Även som riksbankschef pekar Erik Thedéen finger åt de folkvalda.
Och han gör det fortfarande utan genomtänkta analyser bakom.
När myndigheterna för resonemang som inte håller ihop måste politiken kunna göra egna självständiga analyser – och det är bråttom.
Under veckan som gått har den nye riksbankschefen Erik Thedéen gjort sitt första offentliga framträdande. Det skedde i samband med Finansutskottets utfrågning angående den finansiella stabiliteten. I fokus stod räntepolitiken men som väntat blev också tillståndet på bostadsmarknaden ett tema.
Som bekant är det ett ämne där Erik Thedéen har för vana att peka finger åt de folkvalda. Så också nu. För att inskärpa vikten av att politikerna följer Riksbankens och Finansinspektionens rekommendationer – till exempel när det gäller avfärdandet av Moderaternas vallöfte om lättnader av amorteringskraven – spände Thedéen blicken i församlingen och klargjorde att ”nu testas vårt system för finansiell stabilitet”.
För den som undrar var den exekutiva makten utövas i Sverige är dessa utfrågningar en lika pedagogisk som genant lektion i ”kamratuppfostran”
Thedéens oro gällde givetvis hushållens skulder som enligt sedvanlig liturgi är för höga. (Utan att beakta att Sverige är ett bostadsägarland vilket per automatik gör att jämförelsen med andra länder haltar.) Därefter kom en variant på samma tema; skuldsättningen och därmed riskerna i den kommersiella fastighetssektorn inger oro, med särskild adress till att exponeringen mot obligationsmarknaden ökat. (Tidigare har Thedéen välkomnat att vissa bolag sökt sig ut på obligationsmarknaden, eftersom det minskar belastningen i banksystemet. Nu beskrivs samma sak som en risk.)
Precis som vanligt hakade ett antal riksdagsledamöter på för att visa att de varit läraktiga elever. För den som undrar var den exekutiva makten utövas i Sverige är dessa utfrågningar en lika pedagogisk som genant lektion i ”kamratuppfostran”. Det verkligt allvarliga är dock att man från såväl Riksbanken som Finansinspektionen uttalar sig svepande i frågor där man överhuvudtaget inte gjort sin hemläxa.
Det är en information som inger rysningar eftersom det torde betyda att Riksbanken knappast alls beaktar de risker som är förenade med en alltför hökaktig penningpolitik
Här och nu handlar det om det rådande tillståndet på bostadsmarknaden. Nordeas chefsekonom Annika Winsth vittnade om saken på Bopol Live för ett par veckor när hon berättade om ett möte på Riksbanken under hösten: ”De hade ingen aning om att vi har ett krisläge på bostadsmarknaden.” Det är en information som inger rysningar eftersom det torde betyda att Riksbanken knappast alls beaktar de risker som är förenade med en alltför hökaktig penningpolitik.
Men kanske är ändå bristen på finansiell analys av bostadsbyggandets långsiktiga villkor mest bekymmersam. Thedéen och tidigare Ingves har under lång tid vanemässigt varnat för att hög skuldsättning hos hushållen och fastighetsbolagen kan orsaka problem. Samtidigt har man efterfrågat ”strukturella reformer” på bostadsmarknaden som dämpar prisutvecklingen. Problemet är att budskapen inte hänger ihop. Oavsett om man bygger bostadsrätter eller hyresbostäder och oavsett om man bygger hyresrätter med bruksvärdeshyra eller till marknadspris måste någon finansiera dessa bostäder.
Är det vad våra myndigheter tänker sig? Knappast. Det enkla svaret är att de inte har tänkt igenom frågan
När politikerna i början av 1990-talet avvecklade den statliga bostadsfinansieringen flyttades ansvaret per automatik från staten till hushåll, fastighetsbolag och banker. (Det uttalade syftet var att dämpa kostnadsutvecklingen i byggandet genom att prissätta risker på marknadsmässiga villkor.) Man kan beskriva det som att risken flyttades till den privata sektorn men man kan också beskriva det som ett medvetet drag att minska den offentliga skuldsättningen och istället lägga den hos hushåll, företag och de finansiella marknaderna. Om detta är ett problem – händelsevis har ju hushållen genom det politiska schackdraget också fått historiskt stora tillgångar – finns rimligen bara ett alternativ: Att återföra ansvaret till staten, helt eller i varje fall delvis med någon form av riskdelning. Är det vad våra myndigheter tänker sig? Knappast. Det enkla svaret är att de inte har tänkt igenom frågan.
Inom de närmaste veckorna kommer vi att få data från SCB, Boverket och Byggföretagen som svart på vitt visar att läget på bostadsmarknaden bidrar till att föra Sverige in i en ekonomisk recession. Detta kommer att sätta press på de folkvalda att agera. Men hur ska man kunna agera om man saknar både karta och kompass? Svar: Börja med att göra en självständig analys av läget. Hos Thedéen har ni inte mycket att hämta.
Lennart Weiss
Biträdande chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke