Boije om Ingves: ”Tendentiösa uttalanden utan ordentlig analys bakom”

DEBATT | Stefan Ingves uttalanden till CNBC om hushållens skulder lämnar viktiga frågor obesvarade, menar Robert Boije, chefsekonom på SBAB.

Stefan Ingves har precis avgått efter en 17 år lång mandatperiod som chef för Sveriges Riksbank. Bortsett från under det allra senaste året, och viss variation upp och ned, har denna långa period karaktäriserats av en trendmässigt sjunkande styrränta (tidigare kallad reporänta). Under en period var till och med styrräntan negativ. När räntorna går ner i en ekonomi vet vi att det driver upp tillgångsvärden som bostads- och aktiepriser. Sedan mitten av 1990-talet har de reala räntorna sjunkit med över sex procentenheter i Sverige. Det har bidragit till en uppgång i bostadspriserna med flera hundra procent. Det har också bidragit till en mycket kraftig uppgång i hushållens bolåneskulder.

I takt med att bolåneskulderna har ökat i Sverige har Stefan Ingves varnat för detta. I en intervju med CNBC nu i veckan sa han att:

”Jag har gång på gång sagt att skuldnivån i hushållssektorn är alldeles för hög och att räkenskapens dag kommer och så småningom kommer räntorna att gå upp, och nu har de gått upp”.

Ingves har under årens lopp föreslagit stramare kreditrestriktioner i utlåningen till hushållen, höjd fastighetsskatt, sänkta ränteavdrag, och en ”bättre fungerande bostadsmarknad”. Intrycket är också att han menat att bankerna har bedrivit en oansvarig kreditgivning. Förutom att hänvisa till en dåligt fungerande bostadsmarknad har Ingves också hävdat att bostadsbyggandet har varit för lågt, vilket han menar har bidragit till prisuppgången på bostäder.

I frånvaro av Riksbankens (Ingves) efterfrågade åtgärder, bortsett från av Finansinspektionen införda amorteringskrav och bolånetak, säger Ingves vidare i intervjun till CNBC att:

”Vi har inte dolt något från centralbankens sida om de strukturella svårigheter som vi har på bostadsmarknaden. Men den politiska processen har varit sådan att det inte har funnits en vilja från den politiska sidan att reda ut dessa frågor”.

Ingves har under lång tid tyckt att skuldnivån i svensk ekonomi har varit för hög. Mig veterligen har dock varken Ingves själv eller Riksbanken tillhandahållit någon som helst analys av vad som hade varit en lagom skuldnivå

I mina ögon är bägge dessa uttalanden tendentiösa. Ingves har under lång tid tyckt att skuldnivån i svensk ekonomi har varit för hög. Mig veterligen har dock varken Ingves själv eller Riksbanken tillhandahållit någon som helst analys av vad som hade varit en lagom skuldnivå att försöka upprätthålla i en miljö där realräntorna har trendat ned med över sex procentenheter ­– eller för den delen någon ekonomisk välfärdsanalys av konsekvenserna av de åtgärder han har föreslagit för att minska hushållens skulder. Om vi hade kunnat backa bandet till mitten av 1990-talet och då hade vetat att realräntorna skulle falla trendmässigt med över sex procentenheter; hade vi då velat motverka detta just när det gäller utlåningen till privatbostäder samtidigt som de fallande räntorna hade tillåtits slå igenom på lägre lånekostnader för näringslivets investeringar, belåning av aktier och utlåning till fastighetsbolag? Om vi hade gjort det – hade det då inte under alla de år Riksbanken hade svårt att få upp inflationen till 2 procent gjort det arbetet ännu svårare?

Riksbanken är kanske den myndighet i Sverige som har flest antal disputerade nationalekonomer och de hade givetvis – om viljan hade funnits på Riksbanken (för att använda Ingves egna ordval om politikerna) – kunnat bistå samhället med den här typen av välfärdsanalyser. Möjligen har de inte kommit till stånd för att de rimligen skulle visa på en rad negativa bieffekter vid sidan av den dämpande effekt de skulle ha på hushållens bolåneskulder.

Det är lätt att föreslå och hitta åtgärder som hade kunnat bromsa ökningen i hushållens skulder – men då bör förslagen rimligen föregås av en ordentlig analys av övriga konsekvenser av dessa åtgärder. Om en chef för en myndighet som ansvarar för både penningpolitik (vars räntesänkningar i kombination med strukturellt fallande globala realräntor är en kraftigt bidragande orsak till de stigande bostadspriserna och bolåneskulderna) och finansiell stabilitet hävdar att skuldnivån är för hög och efterlyser specifika åtgärder från politiskt håll – ja, då är det väl också rimligt att kräva att myndigheten själv tillhandahåller analyser som visar vad som är en rimlig skuldnivå att upprätthålla i en miljö där realräntorna gått ner så mycket som de har gjort och som även visar konsekvenserna av föreslagna motåtgärder?

Riksbanken är kanske den myndighet i Sverige som har flest antal disputerade nationalekonomer och de hade givetvis – om viljan hade funnits på Riksbanken (för att använda Ingves egna ordval om politikerna) – kunnat bistå samhället med den här typen av välfärdsanalyser. Möjligen har de inte kommit till stånd för att de rimligen skulle visa på en rad negativa bieffekter vid sidan av den dämpande effekt de skulle ha på hushållens bolåneskulder. Till exempel har Lars EO Svensson pekat på de negativa effekter kreditrestriktioner har för hushållens likvida buffertar och möjligheten för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Ett annat exempel är en norsk forskningsstudie som visar att det i Norge införda bolånetaket visserligen bidrog till att dämpa bolåneskulderna något. Studien visar dock samtidigt att det var fler som vid inkomstbortfall var tvungna att lämna sin bostad efter att bolånetaket infördes än innan. Varför? Jo, för att de hade använt större delen av sin likvida buffert till den högre kontantinsats det införda bolånetaket krävde. En ny doktorsavhandling vid Stockholms universitet och även en rapport gjord av tjänstemän på Finansinspektionen (men som ledningen inte lyft fram) visar också med all tydlighet att det finns en rad andra aspekter som måste beaktas när man analyserar effekten av olika kreditrestriktioner – inte minst likviditetsaspekten. Jag själv har också i en rad debattartiklar och även rapporter lyft fram detta.

Om priserna går upp så mycket på bostäder till följd av en så kraftig nedgång i räntorna som vi har haft sedan mitten av 1990-talet, är det naturligt att också hushållens bolåneskulder går upp kraftigt. Två studier från Riksgälden respektive tjänstemän på Riksbanken visar att bostadspriserna i Sverige i hög grad påverkas av två faktorer över tid: Utvecklingen av hushållens inkomster och räntorna i ekonomin. Bägge studierna indikerar således att det inte är en oansvarig kreditgivning från bankerna i Sverige som har drivit upp priserna på bostäderna utan fundamentala faktorer som just hushållens inkomster och räntenivån i Sverige.

Sådant kan förstås vi ekonomer strunta i, men för politikerna är det en realitet

När de gäller Ingves uttalanden om den dysfunktionella bostadsmarknaden och det låga bostadsbyggandet, finns en rad nyanserande reflektioner som behöver göras. Självklart finns det flera åtgärder som kan vidtas för att få bostadsmarknaden att fungera lite bättre. Här har flera ekonomer föreslagit bland annat höjd löpande beskattning av bostäder, sänkt kapitalvinstskatt och uppluckrad ”hyresreglering” – detta för att öka rörligheten på bostadsmarknaden. Sådana åtgärder hade troligen också i viss utsträckning kunnat verka prisdämpande, men det går inte komma ifrån att en sänkning av realräntan på hela sex procentenheter, även om de åtgärderna hade varit på plats i mitten av 1990-talet, hade bidragit till kraftigt ökade priser på privatbostäder fram till idag. Historien visar också att dessa typer av åtgärder har varit förknippade med stora politiska problem sett till (den upplevda) legitimiteten hos dem hos många väljare. Sådant kan förstås vi ekonomer strunta i, men för politikerna är det en realitet.

Åtgärder som höjd fastighetsskatt eller sänkta ränteavdrag är en strukturell skattefråga och har lite med finansiell stabilitet att göra

När det gäller förslag som höjd fastighetsskatt och sänkta ränteavdrag är det också viktigt att påpeka att det inte hade haft någon som helst betydelse för hushållens skuldbetalningsförmåga. En höjd fastighetsskatt, till exempel, skulle leda till sänkta bostadspriser och därmed lägre skulder vid bostadsköp. Det skulle dock inte förändra hushållens månatliga boendekostnad eftersom den positiva effekten av det lägre bostadspriset skulle motverkas av den högre fastighetsskatten. Det skulle heller inte påverka bostadsköparnas nettoförmögenhet. Däremot skulle åtgärden vid införandet sänka befintliga bostadsägares nettoförmögenhet och motståndskraft vid inkomstbortfall. Åtgärder som höjd fastighetsskatt eller sänkta ränteavdrag är en strukturell skattefråga och har lite med finansiell stabilitet att göra.

När det gäller Ingves syn om det låga bostadsbyggandet finns det också anledning till nyansering sett till att bostäder inte är vilken vara som helst där utbudet i en fabrik lätt kan anpassas till efterfrågan. Det skulle säkert vara möjligt att snabba på de kommunala byggprocesserna, med mera. En OECD-studie visar samtidigt att Sverige är det land näst efter USA där bostadsbyggandet över tid bäst följer befolkningsförändringen. Samma studie visar också att Sverige näst efter USA är det land där bostadsbyggandet anpassas bäst vid prisförändringar på andrahandsmarknaden.

Jag efterlyser en mer heltäckande analys av problemen och föreslagna åtgärder. Här tror jag att inte minst Riksbankens duktiga tjänstemän har mycket att bidra med – om viljan finns hos ledningen på Riksbanken

Jag påstår avslutningsvis inte att det inte finns några som helst risker när räntorna går upp kraftigt efter en lång period när bostadspriserna och bolåneskulderna först har ökat kraftigt till följd av trendmässigt sjunkande räntor. Men, jag efterlyser en mer heltäckande analys av problemen och föreslagna åtgärder. Här tror jag att inte minst Riksbankens duktiga tjänstemän har mycket att bidra med – om viljan finns hos ledningen på Riksbanken.

Robert Boije
Chefsekonom på SBAB och doktor i nationalekonomi