VECKANS AKTUELLT | Stockholms mål för bostadsbyggande är orealistiska – men staden lider mycket av det låga bostadsbyggandet. De första skiljemansrekommendationerna har kommit – och det är olyckligt att vi inte får veta varför nivåerna blev som de blev, tycker vår expertkommentator Viktor Mandel, som också kommenterar avslöjandena runt bostadsborgarrådet Clara Lindblom, förslagen om specialregler för nyseparerade, småhusproblematiken och social housing-programmet i Paris – där han får en viss inspiration från den ”kommunistiska bostadspolitiken”. Programledare: Anna Bellman.
De första hyresnivåerna från skiljeman inför 2026 års hyreshöjningar har kommit. Det är ett antal kommuner i Västsverige det handlar om och höjningarna ligger mellan 3,4 och 3,6 procent.
– Jag skulle tro att hyresgästerna tycker att det är helt ok och från fastighetsägarsidan är det väl på gränsen till vad man kan acceptera. Samtidigt, ur ett långsiktigt perspektiv behöver fastighetsägarna få kostnadstäckning för de ökade kostnaderna de senaste åren och det har man inte fått. Fortsätter hyresökningarna på ungefär de här nivåerna i kanske fem år samtidigt som kostnadsökningarna sjunker och blir mer normala så kanske det jämnar ut sig, säger Viktor Mandel.
Fastighetsägarnas Anders G Johansson är kritisk till att skiljemännen inte lämnar några motiveringar till varför de kommer fram till just de här nivåerna.
– Det tycker jag också är olyckligt. Vi har nu ingen aning om de för det här långsiktiga resonemanget eller tänker på helt andra sätt. Det är inte bra och man kan dra paralleller till hur hovrätten resonerade med presumtionshyrorna för några år sedan. Då förde man långa resonemang och det gjorde att lagstiftarna kunde inse att lagen behöver ses över, vilket man gjorde. Nu har vi ingen aning om hur de tänker, säger Viktor Mandel.
– Lagen säger att om någon av parterna begär att ingen motivering ska lämnas så ska ingen motivering lämnas, och Hyresgästföreningen väljer då, av förhandlingstaktiska skäl antar jag, att begära detta.
Högt pris att betala för politiker
Stockholms bostadsborgarråd Clara Lindblom meddelade i förra veckan att hon slutar som bostadsborgarråd i mitten av oktober. Sedan skrevs i riksmedia att hon har använt sin politiska makt som ett påtryckningsmedel mot sin hyresvärd i samband med sin separation och efter detta så har hon, enligt egen uppgift, tackat nej till jobbet som det var tänkt att hon skulle gå vidare till – och det ska ha varit en roll som vice vd på Micasa, som är Stockholms stads bolag för omsorgsfastigheter.
– Även om det är inte helt obetydliga ideologiska skillnader på hur Clara Lindblom och jag uppfattar kommunen som fastighetsägare och marknadens roll så tycker jag att hon har varit en bra politiker och jag kommer att sakna henne. Det är en kompetent politiker som slutar.
– Nu går hon inte till Micasa och det är klart att det kanske inte hade varit optimalt att bli vice vd för ett kommunalt bolag där en partikamrat är ordförande. Samtidigt förstår jag att bolaget ville ha henne, hon hade gjort stor nytta där.
Clara Lindblom skriver själv på Linkedin att hon gjort ett misstag, men att proportionerna av det som hänt blir alldeles för stora. Och hon ställer själv frågan; ”Med dagens mediala och politiska klimat, vem kommer egentligen vilja bli politiker?”
– Det är en berättigad fråga och jag kan tycka att det här är ett för högt pris att betala för en politiker.
Stockholm betalar ett högt pris för lågt bostadsbyggande
Stockholms stad är inte i närheten av att nå sitt bostadsmål. Oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M) tycker att det är dags att skrota målet medan stadsbyggnadsborgarrådet Jan Valeskog (S) står fast vid målet och ser det ”som en drivkraft”.
– Målet är helt orealistiskt och det är helt nödvändigt att se över bostadspolitiken, det är en för stor byråkrati i systemet på kommunal nivå men också riksplanet. Det är för lätt att sabotera byggplaner och det leder till att bostäderna inte blir byggda.
– Det hade behövts byggas mycket mer än vad som görs i Stockholm, det byggs för lite, på fel platser och med för lite variation. Priset för det får Stockholm betala under lång tid, med minskad konkurrenskraft och att man inte kan attrahera nya människor som kan ta de arbeten som skapas.
Stor satsning på social housing i Paris
Financial Times har gjort ett stort reportage om hur vänsterstyret tar fram stora mängder sociala bostäder. Målet är att hela 40 procent ska vara sociala bostäder år 2035. Borgmästaren säger: ”Vi behöver en kommunistisk bostadspolitik”.
Man tycker att det är för dyrt för många att bo i staden och driver en aktivistisk agenda för att komma till rätta med detta. Kommunen använder sin förköpsrätt, man konverterar kontor till bostäder och man kräver av dem som bygger nya kontor att de också ska bygga social housing-lägenheter.
– I reportaget pratar de med en del som är överlyckliga över att de har fått bostad, för ”halva priset”. Kostnaden för det här hamnar på stat och kommun, och Frankrike har en tradition av att öka sin statsskuld så det här är inget som betalas här och nu.
– Det som kan vara värt att ta med sig är att de inte gör som Sverige på 70-talet, att man bygger ett Miljonprogam, istället är det många infillprojekt. Vi kanske också skulle kunna bygga om en del kontorshus till bostäder. Men det mest intressanta är att kommunen går hårt fram, man driver igenom nya bostäder även om grannfastighetsägarna är emot det. Vill kommunen så kan man ta fram bostäder.
Svårt att få igång ett större småhusbyggande
I helgen gjorde Dagens Nyheter ett stort reportage om småhussituationen, att det för många är en ouppnåelig dröm och att byggnationen av småhus har tvärstannat.
– Jag tror att huvudproblemet för småhusmarknaden är bristen på utbyggd infrastruktur. Det byggs få nya vägar, busslinjer, tunnelbana, spårväg, sånt som gör det lättare att bo längre från stan.
– Och kommunerna har länge jobbat mot det här, man vill ha det tajtare. Jag tror att för att få ordning på det här så krävs det stora förändringar och jag tycker inte att det känns speciellt nära.
Grundproblemet är att man får låna för lite
Obos kommer med flera förslag om särskilda regler för nyseparerade: Riktade startlån, ränteavdrag för ensamstående med barn, målgruppsanpassad amorteringsfrihet i nyproduktion.
– Det finns de som vill ha stöd för nyseparerade, äldre, yngre, de som ska bygga småhus – snart sagt för alla utom välbeställda 55-åringar. Grundproblemet är att man får låna för lite i banken och att det är för reglerat vad och var du får bygga. Skulle man lösa de grundläggande problemen hade det inte behövts stöd till särskilda grupper.
Bra syfte men svårt att genomföra i praktiken
Curre Hansson, ordförande för PRO i Stockholm, skriver i ett debattinlägg på Bostadspolitik.se att väldigt många pensionärer bor i tre-fyra-våningshus utan hiss. Han föreslår att staten går in och stöttar så att det är möjligt att installera hissar i de här husen och då kan man också bygga på dem med en eller två våningar.
– Syftet är bra, men det finns många svårigheter med det här. Det krävs oftast ändrade detaljplaner, vilket är svårt att få igenom, grannarna brukar inte vara positiva till att det byggs mer, det är tekniskt komplicerat att genomföra och det är risk att de boendekvaliteter som finns byggs bort när man sätter in en hiss. Så i stor skala tror jag inte på det här, däremot kan det finnas enstaka hus med många pensionärer där kommunen kan vara den stora vinnaren i att bygga om – om man på så sätt kan få de boende att bo kvar istället för att skapa platser på äldreboenden.