KRÖNIKA | En av de viktigaste frågorna inför valet i höst är att Sverige måste komma till rätta med brottsligheten. Det är bra, men en inkommande regering bör även kunna visa hur företag ska skyddas från kriminella, skriver Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef på Byggföretagen.
Brottsligheten är en av de viktigaste frågorna inför valet i höst, med rätta. Medierna ger en bild av ett laglöst land, där den starkes rätt råder och där polisen retirerar inför våldet. Även om man tar ett steg tillbaka från klickbetet på sociala medier så framträder en situation där samhället i någon mån tappat greppet. Skjutningar. Sprängningar. Grovt våld. Få döms. Straffen är modesta. Brottslingar får skadestånd som vida överstiger det som ges till offren. Brottsligheten drabbar också företagen. Men det uppmärksammas inte lika mycket. Varför?
Svenskt Näringsliv har nyligen tagit fram rapporten Brottslighetens kostnader. Rapporten är ambitiös. Den är skriven av statsvetaren Jacob Ämtvall vid Stiftelsen Tryggare Sverige, med hjälp av professor Matthew Manning vid The Australian National University Centre for Social Research and Methods, och baseras på en undersökning bland drygt 7 000 medlemsföretag inom sfären. Över hälften av företagen har drabbats av brottslighet under det senaste året. De vanligast förekommande brotten är stöld, inbrott och skadegörelse. De direkta kostnaderna för brottsligheten uppgår till 42 miljarder kronor. Intäktsförlusterna uppskattas till 18 miljarder kronor.
De direkta kostnaderna för brottsligheten uppgår till 42 miljarder kronor.
Hälften av de utsatta företagen struntar i att anmäla brotten. Däremot gör företagen stora investeringar för att skydda sig mot brottslighet, till en samlad kostnad av nästan 30 miljarder kronor.
Den allra mest utsatta branschen i Svenskt Näringslivs rapport är fastighetsbranschen. Hela 72 procent av dessa företag har under det senaste året utsatts för brott. Byggindustrin är också hårt drabbad. Det är ingen nyhet för oss i branschen.
Rapporten stöder Byggföretagens bild av brott mot våra medlemmar. Vi gör varje år en undersökning om byggstölder, baserad på statistik från Brottsförebyggande rådet. Antalet anmälda inbrottsstölder på byggarbetsplatser har ökat med 34 procent sedan 2015. 30 procent av byggföretagen oroar sig i sin yrkesvardag för hot, utpressning och stölder av maskiner och verktyg. Värdet av det stulna är svårt att uppskatta, men en kvalificerad gissning är runt två miljarder kronor. Även våra medlemmar låter oftast bli att anmäla, om det inte krävs för försäkringen. Man vet att verktygen inte kommer tillbaka.
Antalet anmälda inbrottsstölder på byggarbetsplatser har ökat med 34 procent sedan 2015.
Brotten mot byggsektorn drabbar företag och företagare – ju mindre företag, desto större skada. Men även slutkund drabbas, på grund av förseningar när maskiner försvinner, eller fördyringar då man måste kalkylera in risken för kriminalitet i affärsavtal.
Kostnaderna är en sak. Men vad gör brottsligheten med tilltron till samhälle och rättsväsende?
Jag deltog för en tid sedan i ett seminarium om byggstölder hos ett av våra regionkontor. En av deltagarna var en lokal polis, med lång och bred erfarenhet av just byggstölder och ”livskvalitetsbrott”. (Det är vad man benämner stölder, skadegörelse och inbrott. Dessa brott kallades tidigare ”vardagsbrott”. Jag förstår att man från myndigheternas sida ville ha ett annat namn på eländet.) Hans dragning handlade inte om antalet brott, eller hur polisen arbetar mot dem. Han talade endast om hur man som företagare bör skydda sig.
Det är en märklig känsla att hamna i försvarsposition för något man inte själv rår över, och som drabbar en på arbetsplatsen, sinkar projekt, ökar kostnader och skapar otrygghet. Missförstå mig rätt – jag förstår polisen. De knappa resurser den har till sitt förfogande gör att dessa så kallade livskvalitetsbrott inte kan prioriteras. Det är lika frustrerande för polisen som för drabbade företagare. En ytterligare märklighet i det hela är att det idag saknas statistik på hur brottsligheten påverkar näringsliv, företag och företagare. Det finns alltså inte underlag för beslutsfattarna att gå på, när de ska resurssätta och prioritera.
Det är lika frustrerande för polisen som för drabbade företagare.
Frågan gnager i bakhuvudet: Vad beror det på?
Kan det vara så illa att synen på företag som en anonym massa påverkar. Att oss är det inte synd om? Att skador och kostnader får räknas in i affärsavtalen? Att ansvaret för att skydda sig mot att drabbas åvilar oss själva? Det vore i så fall märkligt. 80 procent av svensk BNP kommer från den privata sektorn. Elva procent från byggsektorn. Vi bidrar till sysselsättning, tillväxt och välfärd. Men framför allt är vi människor som vill arbeta, ha våra arbetsverktyg ifred och inte behöva vara oroliga för att drabbas av brott – och att inte få hjälp. Vi förtjänar mer än så. En inkommande regering bör kunna visa hur företagandet ska skyddas från kriminella.