KRÖNIKA | Det fanns en tid då staten gav människor med små resurser möjlighet att bygga sitt eget hem. Det borde gå att göra igen, menar Kajsa Crona.
För 80 år sedan beställde min farmor och farfar ritningar från Statens byggnadslånebyrå. Myndigheten, som inrättades 1940, hade till uppgift både att låna ut pengar till egnahemsbyggen och att ta fram typ- och standardritningar för småhus. Det var en demokratisk idé i sin mest konkreta form; att ge människor med små resurser möjlighet att bygga sitt eget hem, och samtidigt se till att husen som restes höll en god standard. När farmor och farfar fått sina ritningar gick de till en lokal byggare, begärde in pris och fick hjälp att förverkliga sitt hem.
Visionen var att människor utan kapital skulle kunna få tak över huvudet, inte som en gåva, utan genom egen insats och med stöd av ett samhälle som stod bakom
De levde i en tid då staten bestämt sig för att bygga bort dåliga bostäder. Visionen var att människor utan kapital skulle kunna få tak över huvudet, inte som en gåva, utan genom egen insats och med stöd av ett samhälle som stod bakom. I dag saknas den politiska viljan att ta ett motsvarande grepp.
Att bygga för sig själv, ensam eller tillsammans med andra, är också ett sätt att bidra till bostadsförsörjningen. Det är en kraft som förtjänar att uppmuntras och tas på allvar. Den står inte i motsättning till de traditionella bostadsutvecklarna, snarare kompletterar de varandra, eftersom den idéburna sektorn ofta bygger där marknaden annars inte finner det lönsamt. I Sverige ser vi en växande rörelse där människor väljer att skapa bostäder tillsammans. Byggemenskaper är ett exempel, där grupper går samman för att forma hem som svarar mot deras egna behov, ofta med starkt fokus på hållbarhet, arkitektur och gemenskap. Även tiny house-rörelsen bär på samma längtan och vilja att med små medel bygga något eget och meningsfullt.
Resultatet blir att kraften i civilsamhället inte tas till vara
Men hindren är många. Plan- och bygglagens processer är tunga, bankernas kreditbedömningar missgynnar det som avviker från normen och kommuner tenderar att föredra stora exploatörer framför små aktörer. Resultatet blir att kraften i civilsamhället inte tas till vara.
Sverige är det enda landet i Europa som helt saknar en politik eller ett program för att tillhandahålla prisvärda bostäder genom offentliga, kooperativa eller reglerade initiativ. Samtidigt har EU-kommissionen lyft bostadsfrågan som en central del av sitt arbete för social rättvisa och aviserat en plan för prisvärda bostäder som väntas presenteras under första kvartalet 2026. Vägen dit går genom ett offentligt samråd som just nu pågår. Här efterfrågas erfarenheter från bostadsutvecklare, civilsamhällets organisationer som arbetar nära utsatta grupper, fastighets- och byggsektorn samt arkitekter, planerare, forskare och utbildningsinstitutioner. Även offentliga aktörer på regional och kommunal nivå förväntas bidra. Tanken är att samla in så breda perspektiv som möjligt.
Egnahemsrörelsen är en tydlig påminnelse om vad som kan hända när staten underlättar för små aktörer
För oss i Sverige innebär det en möjlighet att lyfta fram de initiativ som vuxit fram kring byggemenskaper, kooperativt boende och småskaliga lösningar. Vi kan berätta vad som händer när människor tar ansvar för sin egen bostadsförsörjning, men också visa hur svårt det är när regelverk, finansieringsmodeller och markanvisningar inte tar hänsyn till småskaligheten. Om det finns en vilja på europeisk nivå att lyssna till dessa erfarenheter, kan samrådet bli ett tillfälle att påminna om att prisvärda bostäder inte bara är siffror i en statistik, utan berättelser om att studera, arbeta, bilda familj och leva ett värdigt liv.
Tanken är egentligen inte ny. Egnahemsrörelsen är en tydlig påminnelse om vad som kan hända när staten underlättar för små aktörer. För hundra år sedan upprättade svenska kommuner detaljplaner för småhus, erbjöd byggstöd på plats och tecknade tomträttsavtal för att minska kostnaderna. Resultatet ser vi än i dag i de attraktiva egnahemsområden som en gång låg i städernas ytterkanter.
Min farmors vattenklosett i det nybyggda huset blev en symbol för ett steg in i moderniteten
Kanske är det just här som parallellen blir tydlig. När min farmor och farfar byggde sitt hem fanns en stat som ville möjliggöra, inte försvåra. Den erbjöd ritningar, lån och strukturer som gjorde det möjligt att ta ansvar själv, men med ett samhälle i ryggen. I dag står vi inför en liknande utmaning, men i större skala och på en europeisk nivå. Om EU:s initiativ lyckas fånga samma anda – att underlätta för människor och mindre aktörer att faktiskt bygga sina hem och sina liv – då kan vi åter se bostaden som en demokratisk rättighet och inte som en lyxvara. Min farmors vattenklosett i det nybyggda huset blev en symbol för ett steg in i moderniteten. Kanske kan den europeiska planen för prisvärda bostäder bli vår tids motsvarighet: En konkret påminnelse om att samhällen byggs starka när människor får möjlighet att bygga för sig själva och för varandra.
Kajsa Crona
Kontorschef, Tengbom, Göteborg