DEBATT | Hållbarhet är och har alltid varit en förändrings- och konfliktprocess med en möjlig framtid som mål. Mänsklig aktivitet ger ett ekologiskt avtryck och vi måste inse är att det har gått på tok för långt. Vi kan inte fortsätta låta marknaden bestämma, skriver Robin Rushdi Al-Sálehi i en slutreplik.
Efter välmenad replik utifrån ett hållbarhetsperspektiv till Fredrik Kopsch och Robert Boijes artikel i DN här på bostadspolitik.se, så har debattörerna replikerat, liksom Gustaf Edgren, TMF.
Först och främst vill jag tacka för en intressant debatt och här lyfta hur viktigt det är att diskussioner faktiskt får ta nya spår och utvecklas. Att nya perspektiv lyfts gör att samtalen inte hamnar i klassiska stuprör utan visar på, som med mycket här i samhället, att olika ämnen faktiskt är en del av en helhet.
Det marknadsperspektiv som Kopsch, Boije och sedermera Edgren lyfter i sina analyser är något som de uppenbarligen kan väl. Det jag försökte lyfta i min replik är dock ett bredare hållbarhetsperspektiv där jag helt enkelt ifrågasätter om marknaden kan tillgodogöra sig resurserna som krävs vid en ökad småhusproduktion. Vad skulle det exempelvis innebära för utsläppen, för markanvändningen[1] eller för stadsplaneringen och den sociala sammansättningen i samhället om vi får till en ökad produktion av småhus? Särskilt om en av marknadsanalysens premisser är de empiriskt framhållna studierna som lyfter folks boendepreferenser. Orkar de planetära gränserna med att 70 procent av respondenterna önskar flytta till småhus och den ökade produktionen som marknaden kräver?
Vi behöver flyttkedjor som är demografiskt styrda utifrån hushållens sammansättning och det föränderliga bostadsbehovet.
Detta är vad jag ville lyfta i min replik och måste faktiskt säga att jag är lite besviken på den polariserande ton jag bemötts med. Oavsett så är det glädjande att se Kopsch och Boije faktiskt vill understryka vikten av effektivare nyttjande av det befintliga beståndet. Vi behöver flyttkedjor som är demografiskt styrda utifrån hushållens sammansättning och det föränderliga bostadsbehovet.
Detta beskriver jag mer utförligt i en artikel här[2] och som jag dessutom presenterade för Kopsch och Boije inför denna diskussion, men som tappades bort. Därför väljer jag att lyfta dessa statistiska fakta igen. Vi har 1,9 miljoner singelhushåll i Sverige idag, varav 750 000 av dessa bebos av individer över 65 år och av dessa så är det 235 764 personer som bor ensamma i småhus. Kopsch och Boije framhåller själva i sin replik att genomsnittet på dessa småhus är ca 122 kvm. Utifrån ett resursperspektiv menar jag på att det går att göra mer med dessa kvadratmeter och därför anser jag fortfarande, som jag skriver i rubriken för min replik att ”Om man vill bo i ett småhus så är det mest hållbara att främja flyttkedjor”.
Hållbarhet är och har alltid varit en förändrings- och konfliktprocess med en möjlig framtid som mål. Att hållbarhetsmål inte skulle stå i konflikt med varandra är tyvärr en önskedröm. Mänsklig aktivitet ger ett ekologiskt avtryck och vi måste inse är att det har gått på tok för långt. Där säger jag som Greta. Lyssna inte på mig. Lyssna på forskningen. Vi kan inte fortsätta låta marknaden bestämma. Utbud och efterfrågan är en sak, men vad som faktiskt kan erbjudas och efterfrågas utifrån ett resursperspektiv är en annan. Vi måste begränsa vårt samlade resursuttag och se till de planetära gränserna. Inte bedriva business as usual.
Det är tyvärr inte hållbart för hållbarheten att ignorera konsekvenserna av att implementera en marknadsanalys. Jag vill se en ekonomi som hushåller med resurserna, inte sliter och slänger med densamma.