BOPOLPODDEN | Den här veckan spelas Bopolpodden in i Stockholms stadsmissions omtalade hus i Farsta. Anna Bellman träffar initiativtagaren Pernilla Parding i ett samtal om mjuk förvaltning, differentierad hyressättning och hur det här sociala hållbarhetstänket ska kunna utvecklas i större skala framöver. Hon träffar också hyresgästen Veronica som efter fyra år som bostadslös nu har funnit tryggheten, en stark berättelse om hur den psykiska ohälsan uppstod på grund av den hopplösa boendesituationen och om hur det nya boendet har fått henne på fötter: ”Nu kan livet börja igen”. Lennart Weiss kommenterar och konstaterar att inom det bostadssociala området har Sverige förflyttats 100 år bakåt i tiden.
I somras flyttade hyresgästerna in i hyreshuset i Farsta – 40 lägenheter, med upplåtelseformen kooperativ hyresrätt.
Intresset kring Stadsmissionens hus har varit stort och initiativtagaren Pernilla Parding, chef för Stadsmissionens enhet Bostad belönades nyligen med utmärkelsen Årets Samhällsbyggare, framför allt för arbetet med förverkligandet av huset, som på flera sätt bryter ny mark på den svenska bostadsmarknaden. Och det är ett väldigt stort steg för Stadsmissionen.
– Hemlösheten har ändrat skepnad, det har också det offentliga skyddsnätet och även bostadsmarknaden. Då tvingas vi på Stadsmissionen också förändra oss. Det är så vi under de senare åren har blivit mer och mer av en bostadsaktör. Det handlar både om det här huset och vår Bobyrå som jobbar med förmedling av lägenheter från andra fastighetsägare. Vi är en bostadsaktör för dem som ingen annan har som sin primära kundgrupp, säger Pernilla Parding i podden.
Använder helst begreppet bostadslöshet
Hemlösheten, eller bostadslösheten som Pernilla Parding hellre pratar om, har ändrat skepnad. Till stor del handlar den i dag om hushåll som inte har andra sociala problem – deras enda problem är att de inte har en trygg bostad.
– Så länge vi inte ser det så kommer vi inte ta fram rätt lösningar; då fortsätter vi med ganska smala särlösningar.
Huset i Farsta strand upplåts som en kooperativ hyresförening som tillämpar differentierad hyressättning, och lägenheterna tilldelas efter behov, inte kötid. Och man tillämpar det Pernilla Parding kallar mjuk förvaltning.
– Mjuk förvaltning är kittet som håller samman de boende. I samhället är vi generellt duktiga på hårdvara, på att göra saker snyggt och använda hållbara material. Men mjukvaran då? Hur ska vi få livet mellan husen att fungera? Man kan säga att vår mjuka förvaltning jobbar med att kanalisera människors eget driv.
De har tre olika nivåer på hyrorna.
– Den här modellen handlar om att man ska kunna ha en god boendemiljö och man ska kunna betala hyran själv. Men vi vill också få andra aktörer att ta efter det här, och då måste vi ha en modell som är ekonomisk möjlig även för andra aktörer. Det måste finnas ett positivt driftsnetto; vi måste få ihop kalkylen. Om alla lägenheter har en låg hyra, då får vi inte ihop kalkylen och har alla en hög hyra, då skjuter vi ju förbi målet.
Men hur går detta ihop med den svenska generella bostadspolitiken och lagstiftningen?
– Jag är inte jurist men vi har ju frågat jurister och vi följer lagen. Men det är ju ovanligt att göra så här med den generella bostadspolitik som vi har.
Hon drar en parallell till maxtaxa på förskolan.
– Vi har bestämt i vårt land att det är jätteviktigt att alla barn ska gå i förskola. Vi har en maxtaxa och sedan har vi lägre taxa för dem med låga inkomster. Det här är inte konstigare än det.
Och Hyresgästföreningen håller sig passiv.
– Hyresgästföreningen har inte sagt något på länge. Jag tror att det kanske är problematiskt för dem och jag kan också förstå varför. Jag välkomnar olika åsikter. Men vi har en bostadssituation i vårt land där vi måste tänka nytt. Vi kan inte tänka att vi löser de här nya problemen på samma sätt som vi gjorde för tio eller 20 år sedan.
”Inget emot att betala högre hyra när jag kan”
Anna Bellman träffar också hyresgästen Veronica, ensamstående mamma med fyra barn. Hon berättar att hon efter separationen inte kunde köpa ut sitt ex från bostadsrätten på grund av amorteringskraven, och hamnade i en situation utan ett tryggt boende, vilket ledde till en lång period av depressioner och psykisk ohälsa.
– Det kändes som en miljonvinst när de ringde och berättade att jag hade fått ett boende här. Det har känts som att jag har fått livet tillbaka, att livet kan börja igen efter en väldigt svår period.
– Jag har kommit ur min livskris och byggt upp ett socialt nätverk, det är väldigt speciellt här i huset. Det är ett kooperativ och vi har koll på varandra, vi har fått en fin kontakt. Många har haft en svår situation tidigare, så det känns som att man har en otrolig förståelse för varandra.
Veronica betalar den lägsta av de tre hyresnivåerna.
– Jag vill vara med och bidra när jag har fått börja jobba igen och jag har en högre lön. Jag har inte något emot att betala en högre hyra – då är det kanske någon annan som är i den situation jag är nu. Det känns jättefint.
Veronica berättar också om problemen hon hade i kontakterna med kommunen innan hon fick det här boendet och vikten av att politiken tar den här frågan på allvar.
Pernilla Parding vill se statligt stöd för socialt hållbara bostäder.
– Låt säga att en aktör vill göra ett socialt hållbart hyreshus med vår modell, eller att de vill kunna sänka hyrorna i några lägenheter genom en tredimensionell fastighetsbildning. Alla de här typerna av initiativ behöver ju främjas och uppmuntras. Kanske nån form av stimulans för kommuner som är duktiga på att främja socialt hållbar bostadsförsörjning? Man måste ju att styra åt det hållet.
Bostadspolitik.se:s Lennart Weiss kommenterar:
– Det var rätt att utse Pernilla Parding till årets samhällsbyggare, hon drivs verkligen av en passion att göra skillnad.
– Det är intressant att Stadsmissionen nu har tagit en aktiv roll som bostadsbyggare och det här är ett exempel på flera som växer fram nu, med olika typer av mikroansatser, bogemenskaper och så vidare. Det här säger, tycker jag, att vi är 100 år tillbaka i tiden. När samhällets skyddsnät på den tiden var svagt växte privata och föreningsbaserade initiativ fram för att svara på bostadsnöden – ungefär som nu. Vad som hände sedan var att samhället svarade med hjälp till självhjälp och i ytterligare nästa steg togs ännu bredare grepp. Kanske kommer vi få se något liknande nu. Vi är i alla fall i en fas då vi inser att den marknad vi har haft sedan 90-talet inte löser de bostadssociala utmaningarna.
Om samtalet med Veronica säger Lennart Weiss:
– Det är en starkt berörande berättelse, hur hon med Stadsmissionens hjälp ”har fått livet tillbaka”.
– Hon är också ett klockrent exempel på att kreditrestriktionerna har stängt ute människor. Hon hade ett stabilt jobb inom vården och borde ha kunnat köpa ut sin ex-man vid skilsmässan, men stoppades av att hon inte hade kontantinsatsen. Det visar att kreditrestriktionerna, på individuell nivå gör människor sårbara.