LEDARE | Strandskyddsutredningen har bidragit till en livlig debatt om strandskyddet. Två sidor strider om att sätta agendan, men båda gräver sig allt djupare i sina diken. Stefan Attefall listar tre principer som de flesta är överens om och önskar fler samtal med dessa som utgångspunkt.
En debatt har blossat upp utifrån den nyligen presenterade Strandskyddsutredningen, som även jag kommenterade i en ledare här på bostadspolitik.se strax innan jul. Debatten följer känt mönster. Alla förslag till att luckra upp, öka dispensmöjligheter och liknande, fördöms som ett hot mot klimatet, biologisk mångfald och det rörliga friluftslivet längs våra stränder. Andra sidan ser strandskyddet som ett ingrepp i den privata äganderätten, ett hot mot landsbygdens utvecklingsmöjligheter och byråkratiskt regelrytteri. De båda sidorna gräver ned sig allt djupare i sina diken.
Problemet är att vi aldrig diskuterar vad vi egentligen är överens om. Nämligen:
- Tillgången till att röra sig längs efter en strand för fritidsfiske eller för att landstiga med en liten båt bör inte begränsas utan synnerliga skäl. Tvärtom bör det åläggas nya projekt att främja ökad tillgång till strandremsan.
- Stor restriktivitet mot ny bebyggelse ska finnas i områden med känsliga naturvärden. Särskilt strikt direkt vid strandremsan och sedan successivt liberalare tillämpning ju längre bort från den direkta strandremsan. Detta innebär olika bedömningar från fall till fall eftersom naturvärdena kan vara av olika slag och strandens karaktär likaså.
- Redan exploaterade områden ska självklart ha en högre restriktivitet än mindre exploaterade områden.
Om strandskyddet skulle byggas utifrån dessa principer skulle flexibiliteten öka, de lokala bedömningarna likaså och det absurda att till och med hårdare regler gäller för att bygga strandnära i glesbygdsområden än i storstadsområden. Och vi skulle värna om det som vi alla vill värna om, bevarandet av viktiga naturvärden och allmänhetens tillgång till stranden.
Problemet är att nuvarande strandskyddslagstiftning i grunden är en generell stopplagstiftning, som olika utredare försöker peta i för att öka undantagen och dispensmöjligheterna i vissa avseenden och skärpa dem i andra. Dessa regler ska sedan tolkas av tjänstemän och domstolar, och slutresultatet blir ofta marginella förändringar, i värsta fall tvärtemot lagstiftarens intentioner. Strandskyddsutredningen riskerar bli ännu en i raden. Den som har en strandtomt kan fortsätta se sina fastighetsvärden stiga, medan de som vill bygga något nära en strand utan negativ påverkan på naturvärden får fortsätta drömma.