DEBATT | Småhus prioriteras bort i planeringen, flyttkedjorna har stannat eftersom det har blivit ekonomiskt oförsvarbart för äldre att lämna villan. Att bo i småhus håller på att bli en klassfråga, skriver Katarina Liljestam Beyer, Sverigechef på Aparta, som står för ett nytt sätt att äga och dela sitt boende.
Sju av tio svenskar drömmer om ett liv i småhus, visar undersökningar. Trots detta bygger vi nästan enbart flerbostadshus – särskilt storstäderna. I Stockholm färdigställdes endast 67 småhus under hela 2023. Det är remarkabelt lite, sett till befolkningsstorleken, och symptomatiskt för ett bostadssystem som har tappat kontakt med verkligheten.
Problemet är inte att människor inte vill – utan att de inte kan. Det handlar inte bara om byggtakten, utan också om hur flyttkedjor brutits och omöjliggjorts av ett kombinerat tryck från planmonopol, skatter, kreditrestriktioner och låsta kapitalstrukturer.
Resultatet är att mark reserveras nästan uteslutande för flerfamiljshus
Sedan 2000-talets början har planeringen av småhusområden successivt nedprioriterats i hela landet. Den dominerande linjen har varit förtätning, där städerna växer inåt i stället för utåt. Resultatet är att mark reserveras nästan uteslutande för flerfamiljshus.
Detta kan till viss del förstås: flerbostadshus ger högre exploateringstal och är enklare att kombinera med kollektivtrafik och service. Men när nästan ingen yta längre avsätts för friliggande eller radhusliknande bebyggelse, spelar det ingen roll hur många som vill bo i småhus – det finns helt enkelt inget att erbjuda.
Den som har ett småhus håller fast vid det. Varför? Jo, för att det har blivit ekonomiskt oförsvarbart att flytta
Även de småhus som redan finns blir ofta kvar i samma händer i årtionden. Den som har ett småhus håller fast vid det. Varför? Jo, för att det har blivit ekonomiskt oförsvarbart att flytta.
Vinstskatter, amorteringskrav, bolånetak och transaktionskostnader avskräcker från att lämna sin nuvarande bostad. Det gör att unga familjer inte får möjlighet att ta nästa steg, och att barnfamiljer som växer ur sin trea fastnar i den. Det i sin tur gör att nyinflyttade, unga vuxna inte får tag på något alls. Flyttkedjan, som är så central för ett fungerande bostadssystem, har brutits.
I ett inslag från TV4 i juni lyfte Mäklarsamfundets vd Oskar Öholm att småhus blivit ett privilegium för de mest välbeställda. I Malmö och Göteborg har knappt ett av tio hushåll råd att köpa villa. I Stockholm är siffran ännu lägre: endast 6 procent av arbetare och 34 procent av tjänstemän i privat sektor klarar ett småhusköp.
Det är en situation som borde oroa alla som arbetar med långsiktig samhällsplanering. För om småhusdrömmen inte längre är realistisk för vanliga hushåll, riskerar hela systemets legitimitet att urholkas.
Vissa politiker menar att vi inte kan bygga småhus eftersom det är ineffektivt ur ett markanvändningsperspektiv. Andra säger att vi inte bör, eftersom det motverkar klimatmål och urban förtätning. Men vad är poängen med att bygga effektivt om det inte är hållbart för människorna som ska bo där?
När inga småhus byggs, höjs priserna på de få som finns, vilket förstärker segregationen
Bostadsmarknaden är inte ett Excelark. Den handlar om hur människor lever sina liv. När hushåll inte kan ta sig vidare till nästa boende, blir hela systemet trögt. När inga småhus byggs, höjs priserna på de få som finns, vilket förstärker segregationen. Och när familjer inte får plats, söker de sig bort – ibland från hela regionen.
Som statsvetaren Monica Andersson nyligen påminde oss om i sin krönika, var egnahemsrörelsen ett politiskt svar på ojämlikhet – inte ett privilegium. Genom subventionerade lån och stöd till självbyggeri fick breda grupper möjlighet till ett eget hem. I dag har småhusen blivit symbol för det motsatta. Men det behöver inte vara så. Vi kan återta den ursprungliga idén – men med verktyg som fungerar för vår tid.
Småhusdrömmen lever – men utan reformer riskerar den att bli något bara några få har råd att uppleva
Därför är det välkommet att regeringen tillsatt en egnahemskommissionär i Stefan Attefall. Det påminner om den tidiga egnahemsrörelsen, då staten aktivt stöttade vanligt folk att bli husägare. Skillnaden är att dagens verklighet kräver nya verktyg – inte minst vad gäller finansiering, delägarskap (där hushåll köper sin bostad tillsammans med en finansiell partner) och nya sätt att skapa rörlighet i småhusbeståndet.
Det är dags att bryta dödläget. Att erkänna att planeringen, finansieringsreglerna och normerna måste ses över. Småhusdrömmen lever – men utan reformer riskerar den att bli något bara några få har råd att uppleva. En viktig del i lösningen är att våga tänka nytt även kring ägande. Här kan delägarskap spela en avgörande roll – som ett nytt normalläge där hushåll och investerare äger tillsammans på schyssta, transparenta villkor.
Katarina Liljestam Beyer
Sverigechef, Aparta Group