En ny ESO-rapport har studerat det svenska remissförfarandet och landat i att resultatet ofta är spretigt och att det ofta saknas ett tydligt ja eller nej. Det är orimligt när förfarandet kostar en miljard om året, skriver tre experter på DN Debatt.
Remissförfarandet är en central del av svensk lagstiftningsprocess men lider av flera brister, enligt rapporten från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO). Författarna Elin Berglöf, Ole Settergren och Göran Sundström lyfter fram att många remissvar är otydliga, och att ”det vanliga är att varje myndighet i avskildhet ’uppfinner hjulet på nytt’”.
Enligt rapporten saknas tydliga riktlinjer för hur myndigheter ska utforma sina svar, vilket leder till att minst ett av fyra remissvar inte klargör om myndigheten tillstyrker, avstyrker eller förhåller sig neutral till förslaget. Detta, tillsammans med ologiskt och spretigt språkbruk, gör remissarbetet ineffektivt trots att det kostar skattebetalarna cirka en miljard kronor årligen.
Skribenterna föreslår fyra åtgärder för att förbättra remissförfarandet:
Skärpta riktlinjer – Statsrådsberedningen bör klargöra att remissvar ska använda begreppen ”tillstyrker”, ”avstyrker” eller ”varken tillstyrker eller avstyrker”, och alltid inkludera motiverade argument.
Test av nya riktlinjer – Statskontoret föreslås sammankalla myndigheter för att pröva och utvärdera riktlinjerna i praktiken.
Central stödfunktion – Statskontoret bör agera som en kunskapsmyndighet som erbjuder utbildning, stöd och analyser för att effektivisera remissarbetet.
Inför remissdialoger – Återkommande samtal mellan myndigheter och departement kan förbättra både remissbeställningar och svar.
Rapportens slutsats är tydlig: bristerna i remissförfarandet påverkar kvaliteten på regeringens beslutsunderlag. Skribenterna hoppas att deras förslag ska hjälpa myndigheter att ”säga sanningen till makten” och därmed stärka svensk lagstiftning.
Läs inlägget här.