Parkeringsplaneringen i Sverige gör det enklare och billigare för den som vill äga bil. Men det gör det samtidigt dyrare att bygga bostäder och tvingar den som inte vill äga bil att ändå betala för parkering, skriver trafikkonsulten Johan Kerttu på SvD Debatt.
Grunden för dagens svenska parkeringsplanering lades för omkring 60 år sedan, mot bakgrund av motorfordonsflottans kraftiga tillväxt under slutet av 1940-talet och 1950-talen, skriver Kerttu och argumenterar för att det ökade parkeringsutbudet som minimitalet leder till även leder till att marknadspriset på parkering sjunker eftersom det byggs parkering även för dem som inte är beredda att betala för vad det kostar.
”Den enda funktion minimital kan ha är att framtvinga mer parkering än så, det vill säga mer parkering än vad exploatören tror sig ha nytta av helt enkelt därför att bostadsköpare och hyresgäster inte vill betala för det”, skriver han.
Slutsatsen:
”Parkeringsplanering handlar alltså om valfrihet, fast inte på det sätt som det ofta framställs i den allmänna debatten. Valfriheten upprätthålls inte genom minimital för parkering, utan genom ökad variation i det som byggs. En variation som medger att människor själva kan välja vad de vill betala för och inte. Därmed inte sagt att det omöjligen går att argumentera för minimital, men dess förespråkare kan inte åberopa värnandet av människors valfrihet, utan måste i stället tydligare visa på varför vi ska fortsätta att tillämpa minimital trots den inskränkning av valfriheten som det innebär.”