LEDARE | Det gör ont när knoppar brista, brukar det heta. Även om våren är sen i år så gör det lite ont inombords för min del. Jag lämnar nu bostadspolitik.se och hela gänget bakom denna sajt för nya utmaningar som landshövding i Uppsala län. Jag får nu möta samhällsbyggnadsfrågorna från ett statligt myndighetsperspektiv. Det ska bli jätteintressant.
Men – det har varit sex fantastiska år med bostadspolitik.se. Från en hemsida som Veidekke satte upp för att kunna publicera sina rapporter och med en del krönikor våren 2017 till ett begynnande mediahus. Med numera fyra delägare (Heimstaden, OBOS, SBB och Veidekke) har vi blivit den kanske viktigaste bostadspolitiska plattformen i Sverige. Vår ambition är i alla fall att vara: Sveriges viktigaste källa för att följa och förstå bostadspolitiska frågor.
Därav vårt fokus på att tränga in lite djupare, förklara och kommentera vad som sker
En av drivkrafterna bakom de fyra delägarnas engagemang i bolaget är att en ökad kunskap om bostadspolitikens olika dimensioner gynnar hela branschen, och hela Sverige. Därav vårt fokus på att tränga in lite djupare, förklara och kommentera vad som sker.
Vad har jag själv fått fördjupade insikter i sedan jag lämnade politiken för näringslivet?
1) Kapital är den viktigaste råvaran i bostads- och fastighetsbranschen. Utan belåning stannar Sverige, det går inte att bygga nya bostäder utan upplåning. Och det finns tre helt olika sätt att finansiera fastigheter och bostadsbyggandet.
# För allmännyttan är det inga problem att hitta finansiering så länge kommunens totala låneskuld och balansräkning inte utgör en restriktion.
# För byggande av ägda bostäder gäller det att binda så lite kapital som möjligt och så snabbt som möjligt föra över lånen till exempelvis en bostadsrättsförening.
# För hyresfastighetsägare så är kapitalbindningen en stor och långsiktig utmaning, och det är helt avgörande att få finansiering av lånen så billigt och så diversifierat som möjligt. Ska man växa måste man hela tiden ragga nytt kapital i stora volymer.
Ytterligare en aspekt är hushållens situation med kreditrestriktioner, räntenivåer och hur disponibelinkomster utvecklas.
De försök som gjorts under senare tid hade bara cementerat orimligheter
2) Den andra insikten är att regelförenklingar som jag arbetade mycket med som bostadsminister verkligen är ett maratonlopp. Nya domar från mark- och miljödomstolar, nya lagar inte minst på EU-området, omvärldsförändringar, attityder och trender bland kommunala och statliga handläggare gör att detta arbete aldrig får upphöra. Strandskyddet är ett exempel som jag som bostadsminister försökte ge mig på men bara lyckades marginellt förändra. Här måste politiken ta ett nytt grepp om hela frågan. De försök som gjorts under senare tid hade bara cementerat orimligheter.
3) Den tredje insikten som blivit mycket tydligare är vikten av en mer social bostadspolitik. Det görs enskilda saker och enskilda initiativ men en systematisk ansats saknas. Utmaningen består i två delar, som ofta blandas ihop. Dels handlar det om socialgrupp fyra, alltså de som är hemlösa och har stora sociala och ekonomiska problem. För dessa måste social- och bostadspolitik samverka för att hitta bättre lösningar. Dels handlar det om alla som har lite mindre plånböcker, de som är på väg att etablera sig på bostadsmarknaden – ofta ungdomar och invandrare som fått sina första jobb men saknar de tre berömda K:na – kapital, kontakter eller köpoäng i bostadsköerna.
Avsaknaden av politiska helhetsgrepp på den sociala utmaningen som hotar samhällsgemenskapen är monumental – i båda politiska lägren. Enskilda partier och enskilda förslag finns men de blir aldrig centrala i partiernas prioriteringar eller ännu mindre i de två regeringsalternativ som finns.
Men då måste statsministrarna, vilken partifärg de än har, ryta till. Ännu har ingen sådan statsminister synts till på åtminstone 50 år
Min slutsats efter många år i politiken och i bostadsbranschen är därför att de bostadspolitiska frågorna måste upp på högsta politiska nivå och bostadsministern måste i högre grad samverka med finansministrarna, men också med miljö- och justitie- och socialministrarna. Bara då kan frågorna få en lösning. Men då måste statsministrarna, vilken partifärg de än har, ryta till. Ännu har ingen sådan statsminister synts till på åtminstone 50 år.
Men med detta sagt så går jag snart in i statlig tjänst. Och överlämnar chefredaktörskapet till nygamle Lennart Weiss.
Stefan Attefall
Avgående chefredaktör, Bostadspolitik.se