KRÖNIKA | Hushållen belastas med mycket större onödiga boendekostnader på grund av bristande kommunal kostnadskontroll av boenderelaterade taxor och avgifter än vad de gör av elprischocken. Ändå är det ett enormt politiskt fokus på elprisstödet medan ingen verkar bry sig om taxorna. Bostadsminister Andreas Carlson borde göra något åt detta, menar Ulf Perbo.
Riksrevisionen ställde i samband med sin granskning av det så kallade produktivitetsavdraget för statliga myndigheters anslag frågan varför det inte finns någon kostnadskontroll eller några incitament för att effektivisera i den stora avgiftsfinansierade offentliga monopolverksamheten. Till skillnad från det statliga budgeteringssystemet där sådana incitament byggts in sedan 1993. De statliga myndigheternas anslag räknas om varje år så att de inte ska påverkas när priser och löner förändras i omvärlden. Ett avdrag görs därefter för att myndigheterna ska nå en produktivitetsutveckling i nivå med den privata tjänstesektorn. Genom att modellen inte ger full kompensation för lönekostnadsutvecklingen, förstärker den det generella kravet på myndigheterna att sträva efter hög effektivitet. För avgiftsfinansierad verksamhet tillämpas dock inte systemet och inga incitament att effektivisera finns. Detsamma gäller för motsvarande kommunal verksamhet.
De driftskostnader som i huvudsak är kommunala taxor stiger alltså mångdubbelt snabbare än KPI
Sedan 1996 har KPI ökat 29 procent men de taxor som påverkar boendekostnaderna har stigit med 86 procent (Källa: Nils Holgersson-rapporten). Taxorna utgör ungefär en tredjedel av boendekostnaderna och har beräknats att uppgå till cirka 50 miljarder kronor för flerbostadshus, vilket innebär att totalkostnaden torde uppgå till i storleksordningen 100 miljarder kronor för alla svenska hushåll. De driftskostnader som i huvudsak är kommunala taxor stiger alltså mångdubbelt snabbare än KPI. Därutöver finns undersökningar från bland andra KTH som visar att också de kommunala byggherrekostnaderna (plan- och bygglovsrelaterade taxor, anlutningsavgifter med mera) oavbrutet stiger snabbare än KPI och över tid gett markant ökade byggkostnader.
Totalt kan det alltså röra sig om cirka 40 miljarder kronor i onödiga kostnader varje år.
Boendekostnaderna skulle idag uppskattningsvis vara cirka 30 miljarder kronor lägre om de taxor som ingår i Nils Holgerssonundersökningen följt KPI. Byggherrekostnaderna för bostäder skulle ha varit cirka 10 miljarder lägre idag om de haft en normal kostnadsutveckling. Totalt kan det alltså röra sig om cirka 40 miljarder kronor i onödiga kostnader varje år.
Riksrevisionen konstaterar det uppenbara att eftersom avgifterna i normalfallet sätts med full kostnadstäckning utan konkurrens med andra aktörer, saknas omvandlingstryck. Den enda regleringen är självkostnadsprincipen som säger att vad kostnaderna än blir så är det bara att fakturera medborgarna. De måste ju betala. Budgetprocessen i många kommuner förefaller därutöver undermålig. Medan de skattefinansierade posterna prövas systematiskt behandlas de avgiftsfinansierade som informationspunkter.
Det statliga produktivitetsavdraget borde tillämpas även på avgiftsfinansierade områden.
En åtgärd är den som Riksrevisionen försiktigt antyder. Det statliga produktivitetsavdraget borde tillämpas även på avgiftsfinansierade områden. Varför skulle det för övrigt inte vara standard även i de kommunala budgetprocesserna? Systemet har enligt Riksrevisionen fungerat väl på det statliga området och inneburit stora besparingar utan negativ inverkan på verksamheterna. Men kanske är det så illa att en hård prisreglering måste till?
Ulf Perbo
Konsult, tidigare statssekreterare