Dags att våga tala om bostadsdebattens f-ord

LEDARE | För att kunna behålla sin ståndpunkt är det ibland nödvändigt att ändra uppfattning.

Min djupt grundande ståndpunkt i dagens frågeställning är följande:
# Segregationen på bostadsmarknaden måste brytas. Det rör klyvningen mellan olika geografier, generationer, upplåtelseformer och sociala grupper.
# Sverige ska ha en öppen allmännytta för alla.
# De allra svagaste gruppernas behov måste gå först.

Den uppfattning som måste omprövas rör inställningen till sociala bostäder, det vill säga bostäder för de grupper som antingen är hemlösa till följd av olika sociala eller psykiatriska problem men också den växande gruppen ”strukturellt hemlösa”, människor som hamnat i hemlöshet och personlig vanmakt av ekonomiska skäl.

Som Stefan Attefall konstaterade i förra veckans ledare är det ingen som har en klar uppfattning om hur många människor och hushåll vi talar om. Den senaste kartläggningen som gjordes av Socialstyrelsen 2017 visade att vi har cirka 33 000 registrerat hemlösa. Eftersom statistiken baseras på individer som själva anmält sig som hemlösa till kommunernas socialtjänst kan man på goda grunder anta att siffran är högre.

Vad gäller gruppen hemlösa till följd av ekonomiska orsaker (arbetslöshet, skilsmässor med mera) finns överhuvudtaget ingen data. Stadsmissionen, som ofta är den första kontaktpunkten, larmar dock om att gruppen strukturellt hemlösa växer, inte minst när det gäller ensamstående kvinnor med barn. Om man beaktar att svenska hushåll just nu förlorar cirka 1,5 månadslön per år till följd av rådande kostnadsökningar på energi, livsmedel och snart också hyror är det knappast någon vågad gissning att gruppen ekonomiskt hemlösa kommer att växa.

Fast gör vi det? Talar vi verkligen om de här gruppernas problem med det engagemang och allvar som problemet motiverar?

Till detta har vi människor som befinner sig i sociala boendeformer av tillfällig karaktär, det vill säga sociala kontrakt, HVB-hem, stödboende och så vidare. När personer i den typen av boendeformer summeras talar vi om cirka 35 000. Med en försiktig uppskattning av mörkertalet kan vi sannolikt räkna gruppen hemlösa och personer med tillfälliga sociala kontrakt till uppemot 100 000 personer. Det är alltså många människor med ömmande livsöden vi talar om.

Fast gör vi det? Talar vi verkligen om de här gruppernas problem med det engagemang och allvar som problemet motiverar? Frågan kommenteras ofta i utkanten av den ändlösa ström av bostadsseminarier som arrangeras i vårt land men slutar nästan alltid på samma sätt, antingen med att helt verkningslösa strategier, som ”bygg mer”, lanseras eller i en debatt om marknadshyrornas vara eller inte vara. Utan att vilja förminska någons goda intentioner känns det ofta som att Hyresgästföreningen och allmännyttan på ena sidan och fastighetsägarna tillsammans med en grupp akademiska debattörer på den andra, hamnat i ett ofruktbart rollspel som inte för debatten framåt.

Med en viss grad av självbekännelse kan jag medge att jag själv drivit en uppfattning som inte håller

Så vad är då problemets kärna som är i behov av omprövning? Med en viss grad av självbekännelse kan jag medge att jag själv drivit en uppfattning som inte håller; att fler sociala kontrakt och andra tillfälliga boendeformer löser problemet. Men tyvärr, det gör det inte. Inte ens tillsammans med det andra möjliga alternativet, höjda bostadsbidrag, finns förutsättningar att möta de mångskiftande problem vi talar om.

Mellan alla olika livsöden finns dock en gemensam nämnare som måste lösas; tillgången till permanenta kontrakt för långsiktigt boende. ”Bostad först” är en alldeles utmärkt tanke men om den ansatsen inte följs upp med en strategi för överslussning till varaktigt boende betyder det bara att vi skyfflar runt människor mellan olika typer av tidsbegränsade boendeformer. De sociala kontrakt, som till exempel Stockholms stad ofta framhåller via SHIS (Stockholms Hotellhem i Stockholm), är tidsbegränsade till fem år. Så förhåller det sig även i andra kommuner.

En del av problemet är att kommunernas uppdrag via socialtjänstlagen begränsar sig till att endast stödja hushåll som har akuta problem. När man anvisar bostäder av sociala skäl är det således av kortsiktig natur. Kommunernas socialtjänster värjer sig dock mot att agera bostadsförmedling. Bostadsfrågan betraktas i grunden som den enskildes eget ansvar. På dagens bostadsmarknad, med allt hårdare inkomstkrav, kontroll av betalningsanmärkningar etcetera, har det emellertid blivit allt svårare för dessa grupper att klara sig på egna meriter.

Om vi ska lösa de segregerade förorternas problem behövs knappast fler människor med olika typer av sociala och ekonomiska problem

Alltså är vi i behov av nya lösningar som möter de behov som enskilda individer har utan att förstärka andra existerande problem. Först som sist bör tanken om att omdefiniera allmännyttans uppdrag avvisas. Om vi ska lösa de segregerade förorternas problem behövs knappast fler människor med olika typer av sociala och ekonomiska problem.

Vad som krävs är helt enkelt ett grundläggande omtag som säkerställer att den mångfacetterade gruppen socialt och ekonomiskt hemlösa får sitt grundläggande behov av en permanent bostad tillgodosett, utan att vi samtidigt förstärker andra problem på bostadsmarknaden. Det som behövs är en svensk variant av sociala bostäder som lånar inslag från den finska och kontinentaleuropeiska modellen. Några förslag:

# Skapa förutsättningar för en form av ”mikro social housing” med insprängda lägenheter i beståndet. Ansvaret att anskaffa lägenheterna bör läggas på kommunerna och kostnadsansvaret för hyresgarantin läggas på staten. Kontrakten bör gälla utan tidsbegränsning men besittningsskyddet och flytträtten begränsas, så länge som hyresgarantin behövs. När den enskilde fått ordning på sitt liv konverteras hyreskontraktet till ett normalt förstahandskontrakt.

# Inrätta ett nytt investeringsbidrag som möjliggör att ett visst antal bostäder (max 20 procent) med sociala syften enligt ovanstående kan inrättas i samband med nyproduktion av hyresbostäder. Investeringsstödet skulle kunna sikta mot en målhyra på cirka 1000 kronor per kvadratmeter och år och gälla under 15 år.

# Motsvarande insprängda bostäder med sociala syften bör inrättas vid byggande av bostadsrätter i flerfamiljshus. I dessa fall kan kommunerna lämpligen köpa ett antal lägenheter och reglera saken i samband med att mark- och exploateringsavtalet skrivs. (I detta fall andrahandskontrakt men utan tidsbegränsning.)

# Förstärk bostadsbidraget så att det möjliggör för grupper med lindrigare ekonomiska och sociala problem att etablera sig på den ordinarie bostadsmarknaden.

Först som sist. Alla torde idag inse att det inte går att lösa det bostadssociala problemet för de allra mest utsatta enbart med tillfälliga kontrakt. Alltså borde den nya regeringen tillsätta en ny bostadssocial utredning. Varför inte ge Karolina Skog en ny chans? Med rätt direktiv skulle hon göra ett utomordentligt jobb.

Lennart Weiss
Kommersiell direktör, Veidekke