BOPOLPODDEN | Framtidens städer kommer inte bestå av en central del utan av ett nätverk av många olika kvarter som innehåller allt det människor vill ha. Det menar Per Schlingmann, en av författarna till nya boken Momentum som utgår ifrån tre högst närvarande kriser som formar ett nytt ramverk för vår värld. Hör ett intressant samtal om politik, vikten av borgmästare, varför städerna alltmer kommer att domineras av kvinnor och varför Per Schlingmann inte längre tror på GUD.
Samtalet kommenteras av Stefan Attefall och Anna Bellman är programledare.
Per Schlingmann, föreläsare och författare – men kanske mest känd som en av de viktigaste hjärnorna bakom skapandet av Nya Moderaterna på 00-talet – menar att i kampen mellan rädsla och hopp har rädslan flyttat fram sina positioner: Sedan tiden runt flyktingkrisen 2015 har fokus inom politiken och samhällsdebatten snarare legat på att överleva dagen än att formulera långsiktiga visioner.
– Det är ett slags flytande rädsla, folk upplever samtiden som otrygg. Man vet att man är rädd men man vet egentligen inte för vad. Det här påverkar hur vi ser på det politiska ledarskapet; förmågan att hantera osäkerhet blir allt viktigare, säger han i podden.
Polarisering och otrygghet sitter tätt ihop
Schlingmann menar att polariseringen av samhället sitter tätt ihop med otrygghetskänslan,
– Det ser likadant ut i hela västvärlden och det spelar ingen roll om det är en blå eller röd regering, klyftorna ökar överallt. Vi ser skillnader mellan land och stad, mellan människor som inte känner sig som en del av samhället och dem som gör det. Inom politiken är det tydligt att de gamla partierna minskar – titta bara på Frankrike där striden stod mellan främlingsfientliga Le Pen och Macron som leder en nystartad rörelse. De gamla partierna finns knappt längre.
– En del av polariseringen är att människor ser olika verkligheter: Är samhället tryggt eller otryggt? Har vi en massinvandring eller inte? Klarar vi av att mota bort polariseringen, då klarar vi också att trycka tillbaka otryggheten.
Men klarar vi att mota bort polariseringen? Per Schlingmann menar att han och författarkollegan Kjell A Nordström är ”oroliga optimister”. Det finns två grundinställningar att välja mellan; att sätta sig i överlevnadsmode – eller i förarsätet där man kan påverka.
– Kriser är också tider då man kan förändra och människor är öppna för förändringar; helt plötsligt är det möjligt att gå med i Nato på ett halvår. På det sättet lever vi i en tid med enorma möjligheter.
Tror inte längre på GUD
När Schlingmann och Nordström skrev boken Urban Express lanserade de begreppet GUD – Globalisering, Urbanisering och Digitalisering.
Men i och med de tre kriserna menar Per Schlingmann att han inte längre tror på GUD.
– Nej, Gud förändras…
Kriserna har inneburit att globaliseringen nu byts mot en regionalisering, menar Schlingmann.
– Den världsbild vi alla hade för tre år sedan, med globala företag, stordrifts- och skalfördelar – allt håller på att förändras och ersätts nu av regionala strukturer.
Schlingmann och Nordström lanserar nu begreppet oligoner, som är globaliseringens ersättare, regionala och värdebaserade strukturer där vi i Sverige ingår i en västvärlds-oligon.
Ett exempel som brukar nämnas när man pratar om att regionaliseringen ersätter globaliseringen är företaget Synsam som har flyttat sin produktion till – Frösön.
Övriga makrotrender pågår fortfarande
Urbaniseringen och digitaliseringen är dock fortfarande makrotrender som pågår med full styrka.
– Vi diskuterade en del med Hans Rosling och han menade att urbaniseringen var hotad – ”kommer det bara ett virus så är det kört”. Men pandemin var ett fullskaligt test och städerna har stått pall. Men pandemin påskyndar städernas förändring.
Per Schlingmann menar att vi istället för städer borde prata om kvarter.
– Städer är nätverk av kvarter. Kvarter är en hyperlokal stad. Tidigare funktionsseparerade vi staden, men den tanken ersätts nu av kvarteren där man bor och verkar och detta drivs på av ökat distansarbete och en förstärkt syn på flexibilitet och hållbarhet.
– Tidigare har idén varit att man bor på plats A och sjukvården finns på plats B och frågan har varit; hur tar jag mig från A till B? Framåt blir frågan; hur kan B komma till A? Det gäller att skapa de mest attraktiva kvarteren.
Per Schlingmann ifrågasätter också om det är de städer där invånarantalet växer snabbast som är de mest framgångsrika.
– Man kan istället mäta livskvalitet. En del förespråkar ju lyckoindex före BNP. Målet kanske inte ska vara att locka så många som möjligt. Det kan handla om andra saker, som att skapa en hållbar stad eller den bästa platsen för kvinnor.
Kvinnorna tar över städerna
I boken använder författarna begreppet ”girlvilles”.
– Vi ser en tydlig feminisering på många håll. Kvinnorna dominerar i utbildningsväsendet, lever längre, i 50 städer i USA tjänar unga kvinnor mer än unga män. Det råder en inflyttning av högutbildade till städer och städer har mer öppna sociala strukturer än landsbygden. Sammantaget gör det att städerna kommer att domineras allt mer av kvinnor.
För att öka attraktiviteten i städerna är han även inne på att införa en borgmästarroll.
– Hur det ska gå till får naturligtvis utredas. Men jag tror på ett ledarskap där man tydligt vill något med staden, hur man praktiskt lockar investeringar och gör staden attraktiv. Det behöver inte nödvändigtvis vara en borgmästare med bakgrund i de traditionella partierna.
Boken Momentum är en uppföljare till Urban Express och Corona Express. Det är inga tjocka böcker, men Schlingmann framhåller att den senaste är lite tjockare.
– Den förra kunde man läsa på flyget mellan Stockholm och Göteborg. Den här räcker ända till London.
Bostadspolitik.se:s Stefan Attefall kommenterar:
– Det är alltid intressant att lyssna på Schlingmann. Han pratar mycket om att kristider skapar utrymme för förändring, då tänker jag på 90-talskrisen som ledde till flera olika saker, nytt pensionssystem, stor skattereform, vi gick med i EU och så vidare. Så kriser kan skapa momentum, det är en viktig lärdom.
Om tanken på en borgmästare säger Stefan Attefall:
– Tanken med ett mer personifierat ledarskap är intressant. Motsvarigheten i dag är ju kommunstyrelsens ordförande, de kan vara färgstarka och bli en typ av borgmästare om de sitter länge, men de processas ju fram genom politiken. Det är svårt i vårt partistrukturlandskap att bli vald mer än fyra år i taget. Men det här kanske är något som man borde öppna upp för.
Schlingmanns ”girlvilles” är något som Stefan Attefall också har sett.
– Ja, jag skulle säga att jag är lite orolig för unga män som inte har någon längre utbildning, de halkar efter. Tjejer tar för sig mer i skolan och skapar förutsättningar i arbetslivet. Det är en ny typ av jämställdhetsproblem vi har framför oss.