KRÖNIKA | I en rad andra länder är byggemenskaper en etablerad del av bostadsbyggandet, men i Sverige är det fortfarande relativt outnyttjat. Kommuner borde uppmuntra byggemenskaper istället för standardisering och storskalighet, menar Staffan Schartner, Omniplan och projektlots för Byggemenskap Gården i Uppsala.
Stads- och bostadsbyggandets många problem är av väldigt olika karaktär och vi som samhälle och bransch är rätt usla på att adressera dem samtidigt och samordnat.
- Det är dyrt att bygga och trösklarna för att få den första bostaden är ibland oöverstigliga. Den som har en svag ekonomi har ofta de högsta bostadskostnaderna.
- Kostnadsjakten tvingar återigen fram storskalighet, standardisering och massproduktion på stadsmiljöns bekostnad. När den som kan väljer bort vissa stadsdelar skapar vi segregation och får en mängd samhällsproblem som konsekvens.
- De som bygger tvingas effektivisera och skala bort generösa trapphus, butiker i bottenvåningen, gemensamma lokaler och annat som utgör grunden för det sociala livet. Den stora andelen ensamhushåll har vi haft länge och ensamheten har blivit ett allt större samhällsproblem.
- Bostadsbristen är till stor del orsakad av att flyttkedjorna inte fungerar. Den som inte längre klarar sig ensam i den gamla villan blir alldeles för tidigt ett kommunalt ansvar.
- Byggande och byggnader står för nästan 40 procent av världens CO2 utsläpp, för mer än hälften av det globala avfallet, för en försvarlig del av miljöstörande ämnen och mycket annat elände. Det logiska svaret att snarast sluta bygga, men med en fortsatt växande befolkning behövs ett sant koldioxidneutralt och giftfritt byggande, utan greenwashing.
Sverige delar problemen med många andra länder, men när det gäller att återuppväcka den gamla idén om ett kooperativt, icke-kommersiellt byggande som ett verktyg ligger många andra långt före.
Byggemenskap Gården
I början av november 2021 flyttade byggemenskapen Gården in i sina 34 nyproducerade lägenheter i Rosendal i Uppsala, alla individuellt anpassade i storlek, rumsindelning och utformning till dem som bor där.
Det började med några familjer med barn i samma ålder som bodde vid en vanlig bostadsgård. På somrarna fanns det ett intensivt socialt liv på gården, men på vintern dog det ut. Ett par av familjerna kände till det tyska konceptet ”Baugemeinschaft”. I vissa tyska städer står byggemenskaper bakom mer än hälften av de nybyggda bostäderna de senaste decennierna.
Med det gemensamma vardagsrummet som en bärande idé lyckades man övertyga Uppsala kommun om en markreservation som efter en del skissarbete av en etablerad arkitekt omvandlades till en markanvisning. Jag har varit engagerad som projektlots och har hjälpt gruppen genom processen och med att pussla ihop huset.
Under ett par års tid utvecklades konceptet, ett par familjer föll ifrån men många fler kom till. De olika individuella önskemålen pusslades ihop för att passa in i huset, nästan alla med en generös balkong mot trädgården och parken. Som alltid i ett pionjärprojekt fanns det många frågor som behövde hanteras. Interna avtal, kampen med bankernas stelbenthet och diskussionerna med kommunen om allt från tomträttsavtal till hur de allmänna tillgänglighetskraven ska balanseras mot de önskemål och behov som de som ska bo i huset faktiskt har. Med höga ambitioner i valet av byggmaterial, med en långt driven flexibilitet, trots skenande priser på byggmaterial och en total individualisering, kunde de runt 50 medlemmarna ta sitt alldeles egna hus i anspråk precis ett år efter byggstart.
Projektet
Eftersom projektet är byggt enligt självkostnadsprincipen kan pengar som i andra projekt ska täcka vinstkrav och marknadsrisker i stället användas till att höja kvaliteten och att få råd med utrymmen för det sociala livet. En effekt av de skräddarsydda lägenheterna är färre privata kvadratmetrar utan att förlora i användbarhet.
Några i gruppen var angelägna om att kunna bo i bostadsrätt som en säker kapitalplacering, andra hade inte möjlighet att få ett bostadslån beviljat. Byggnaden ägs därför av en BRF medan nästan en fjärdedel av lägenheterna upplåts med hyresrätt till självkostnadspris, dvs ränta och amortering på lånet betalas via föreningen. Tomtkostnaden, drift och underhåll delas lika på hyresgäster och bostadsrätter. På så sätt har ”fattiga och rika” kunnat samsas i samma projekt.
En byggemenskap har sällan problem med boendekostnaden efter inflyttning, men fram till dess är det mesta av de privata tillgångarna bundna i det nuvarande boendet. Problemet är projekterings- och byggtiden. Alla i byggemenskapen, både de som hyr och de i bostadsrätt, har betalat in ett lika stort egenkapital, 3 600 kronor per kvadratmeter. Kommunen har hjälpt till med en tomträtt under byggtiden och säljer marken efter inflyttning. Boverkets kreditgarantier är dyra men de möjliggör en högre belåning.
I en rad andra länder är byggemenskaper en etablerad del av bostadsbyggandet, men i Sverige är Gården en av pionjärerna. Byggemenskaper skapar ofta en unik social miljö, både inom de enskilda projekten och i de stadsdelar där de finns. Mångfalden i bostadstyper och koncept blir ojämförligt mycket större. Mindre, specifika projekt, ofta med publik användning av bottenvåningen, bidrar också till att stadsdelarna blir rikare och mer varierade. Bostäderna kan vara mindre när de är skräddarsydda, när det finns fungerande gemensamma utrymmen och när byggnaderna är flexibla nog för att kunna förändras med tiden och när nya boende flyttar in.
Med projekt som är attraktiva för dem som har större finansiella resurser men samtidigt överkomliga för dem med mindre pengar motverkas segregationen. Byggnader och bostäder man själv har skapat precis som man vill ha dem, tillsammans med människor man gärna har som grannar, ger också en unik stabilitet. Mångfalden finns både inom och mellan olika grupper.
Ambitionerna när det gäller kvalitet, ansvarsfulla materialval och energieffektivitet är oftast högre än i det kommersiella byggandet – även hos Gården, med trästomme, träfiberisolering och glasgranulat för att undvika plastisolering i marken. Byggnadens yttre kan diskuteras, men det handlar mer om Uppsalas bygglovshandläggare än om Gårdens ambitioner.
Vad det kooperativa byggandet kan åstadkomma
- Bostadsrätter och hyresrätter till självkostnadspris, både i byggande och förvaltning, gör att fler har råd
- Klarar att bygga även i lågkonjunktur
- Förmår att åstadkomma sann integration, mellan olika åldrar, mellan fattiga och rika, mm
- Möjliggör för äldre att klara sig längre utan kommunens hjälp
- Skräddarsydda och flexibla bostäder är effektiva och erbjuder mångfald för framtiden
- Gott om gemensamma utrymmen för det sociala livet
- Ett småskaligt och engagerat byggande ger bättre stadsmiljöer
- Överlägsen förmåga att fylla bottenvåningarna med publik verksamhet
- Bättre ansvarstagande för sant hållbara material och byggmetoder
Karolina Skogs utredning från i våras om en socialt hållbar bostadsförsörjning etablerar begreppet ”idéburen bostadsaktör”, där byggemenskaper är en central del som en viktig del av framtiden. Hennes enkla och praktiska förslag kan genomföras av en ny regering, oavsett vilken färg den har.
Med ett byggande som förmår hantera både klimatkrisen, ensamheten, den urbana mångfalden, segregationen och boendekostnaderna – samtidigt och utan att det kostar skattebetalarna ett öre! Det är dags att fråga varför inte Sveriges kommuner står i kö för fler byggemenskaper.