KRÖNIKA | På 90-talet övergick Sverige till en efterfrågestyrd bostadsmarknad. Den osynliga handen skulle lösa alla våra problem. Jag söker fortfarande svaret på vilken marknad som bygger för den som kommer till Sverige med ett barn i ena handen och en kasse i den andra, skriver Dina Oetterli, fristående krönikör och tidigare ordf. jagvillhabostad.nu.
Den 1 mars 2022 satte vi oss på färjan från Nynäshamn till Gdańsk. Det var jag och farsan och målet var att försöka hitta människor på flykt från Ukraina. Farsan har ett extra rum i sin lägenhet. Kanske fanns det några som skulle vilja följa med oss till Sverige? Vi ville så gärna hjälpa till.
Väl på plats fanns det hinder jag inte räknat med. Efter en kort utfrågning av polis på plats på västra stationen i Warszawa kände jag mig dum, tog en cigg och grät en skvätt. Att det finns människor som utnyttjar de mest sårbara, den tanken hade inte ens slagit mig. Jag kunde inte föreställa mig att det fanns folk av den kalibern på denna planet. Vi hade som tur var lärt känna en kvinna från Ukraina på färjan. Hon kopplade ihop oss med en hel drös ukrainare som inte ville annat än att följa med oss till tryggheten i Sverige.
Att det finns människor som utnyttjar de mest sårbara, den tanken hade inte ens slagit mig.
Väl tillbaka i Sverige var det ju det där med bostad. Farsan hade ju bara ett extra rum, inte 8 stycken. Några blev placerade av Migrationsverket och flyttar nu från vandrarhem till vandrarhem, från stad till stad. Några flyttar runt i Stockholm och har redan hunnit avverka två olika adresser. Några flyttade in i ett rum hos avlägsna släktingar, fem personer i ett rum.
På 90-talet övergick Sverige till en efterfrågestyrd bostadsmarknad. Den osynliga handen skulle lösa alla våra problem. Den som behövde en viss typ av bostad skulle marknaden också automatiskt bygga för. Men tyvärr blev det inte så. Jag söker fortfarande svaret på vilken marknad som bygger för den som kommer till Sverige med ett barn i ena handen och en kasse i den andra. Som lämnat allt bakom sig för att livet var enda som fanns kvar att skydda. Jag undrar verkligen det.
Jag söker fortfarande svaret på vilken marknad som bygger för den som kommer till Sverige med ett barn i ena handen och en kasse i den andra.
Jag önskar att politikerna kunde förstå att bostäder hänger ihop med både rådande segregation, den icke rådande integrationen och människors framtidstro, frihet, möjlighet till olika livsval, tron på samhället och slutligen tron på demokratin.
Den viktigaste politiska värderingen för mig är “equality of opportunity”, däri ligger den verkliga valfriheten. Om du väljer att förändra ditt liv ska det också vara möjligt för dig att göra det. Din historia ska inte avgöra din framtid. Dina föräldrars ekonomi ska inte hindra din klassresa. Det är den verkliga innebörden av valfrihet och individuell frihet för mig.
Man kan skrika sig hes över artikel 25 i FN:s konvention om mänskliga rättigheter, lag (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar och regeringsformens första kapitel §2. Men jag orkar inte det längre, för det kommer vara exakt samma visa nästa gång en flyktingvåg rör sig åt Sveriges håll. En sak är i alla fall säker, det är inte sista gången detta kommer att ske.