DEBATT | Förslaget om ett startlån för att underlätta för förstagångsköpare på bostadsmarknaden ger vid första anblick skäl till försiktig optimism, men det behövs ett helhetsgrepp om fler unga ska kunna köpa bostäder. Det skriver Shoka Åhrman, sparekonom SPP.
Förslaget om ett startlån för att underlätta för förstagångsköpare på bostadsmarknaden ger vid första anblick skäl till försiktig optimism, men det behövs ett helhetsgrepp om fler unga ska kunna köpa bostäder. Det positiva är att förslaget tillmötesgår en bredare grupp än bara de unga och med syftet att underlätta både för unga och äldre förstagångsköpare att ta sig på bostadsmarknaden, men man skjuter delvis förbi målgruppen och de som redan gjort en lönekarriär.
Startlånet tillåter en belåning på 95 procent vilket alltså minskar kontantinsatsen från 15 procent till 5 procent. Det sänker behovet av eget kapital och kortar ner spartiden till första kontantinsats och möjliggör för fler att äga sitt första boende. Maxbelopp på 250 000 kr per förstagångsköpare begränsar dock dess effekt i storstadsregionerna.
Till att börja med förutsätter förslaget fortfarande samma restriktiva kreditmarknad och fortsatt samma villkor i bankernas kalkyler. Kontantinsatsen är en av förutsättningarna för bostadsköp och utöver det krävs det inkomster som är så pass höga att köparen kan klara av månadskostnaden. Startlånet kan därmed komma att bli till störst nytta för dem som arbetat upp högre inkomster, vilket många unga vuxna ännu inte har hunnit göra. En ytterligare åtgärd som bör ses över är amorteringskraven som i kombination med de med höga priser på bostadsmarknaden kommit att bli ytterligare ett hinder för unga och förstagångsköpare.
Kontantinsatsen är en av förutsättningarna för bostadsköp och utöver det krävs det inkomster som är så pass höga att köparen kan klara av månadskostnaden.
Ur jämställdhetsperspektiv tar man i förslaget höjd för de ensamboende förstagångsköpare som är vårdnadshavare så att de kan få dubbelt maxbelopp under förutsättningen att de ensamt ska äger 100 procent av boendet. Det är bra och kan skapa en större möjlighet och trygghet där det behövs allra mest nämligen för barnen.
Förslaget hade kunnat breddas med attraktiva alternativ för sparande för förstagångsköpare, till exempel genom subventioner. I till exempel Norge erbjuds unga människor högräntekonton och skattefördelaktigt sparande för bostadsköp. Ett subventionerat bosparande löser självklart inte alla problem, men fungerar i en kombination av åtgärder – till exempel:
- Lätta på det strikta amorteringskravet eller inför en amorteringstrappa. Amorteringskravet och skildkvotstaket slår hårt mot många förstagångsköpare. Idag hamnar många förstagångsköpare på den högsta skaran av amorteringskravet som är 3 procent.
- Uppmuntra till bosparande genom statliga skattelättnader eller stimulanser. Det kan exempelvis vara högräntekonton för unga eller sparande som är specifikt anpassat till bostadsköp och därmed gynnas ur skattesynpunkt.
Utredningens förslag är en bra start men inte tillräckligt. Det behövs ett helhetsgrepp för att ge unga människor tillgång till en egen bostad. Då krävs en bostadspolitik som hanterar de långdragna låsningarna på hyresmarknaden, en social bostadspolitik och att kommunerna tar sitt bostadsförsörjningsansvar vad gäller bostadsbyggandet, inte minst i markpolitiken, samtidigt som man undanröjer fler hinder mot ökad tillgänglighet till ägarmarkanden.
Förslagen i utredningen innebär sannolikt en lättnad för de föräldrar som varken haft eget boende att belåna eller sparkapital för att kunna hjälpa sitt barn in på bostadsmarknaden. Den bostadskarriär eller ekonomiska situation ens föräldrar har ska inte avgöra möjligheten till boende den dagen du ska studera eller söka arbete.
Det behöver formas en bostadspolitik där trösklarna sänks på både ägda och hyrda sidan med avvägda undantagsregler och dess potentiella effekter på övriga grupper och bostadsmarknaden. Låt oss hoppas att detta förslag är början på något mer genomgripande.