KRÖNIKA | När vi släpper omsorgen om detaljerna släpper vi också greppet om helheten. Varför ska vi acceptera att leva i fula omgivningar, utan omsorg om detaljer, trots att vi lever i en av de rikaste epoker mänskligheten skådat? Det skriver Lars Anders Johansson, författare och journalist.
En trappa renoveras i närheten av Nacka strand sydost om Stockholm. Gamla spruckna granitblock byts ut mot nya hela. Så långt allt gott. Men sedan har det gamla svarta järnräcket på vänster sida kompletterats med ett nytt, i galvaniserat stål, och med helt andra dimensioner än det tidigare räcket. Det ser inte riktigt klokt ut.
Om eftervärlden kommer att förknippa den epok vi nu lever i med något specifikt material så tror jag att det kommer att vara galvaniserad plåt. Den dyker upp överallt just nu: trappor, räcken, stolpar.
Nyligen byttes några av lyktstolparna ut längs strandpromenaden nedanför trappan. De nya stolparna skiljer sig både till storlek, färg och form. En i övrigt vacker plats ser plötsligt skev och konstig ut. Detta är inte unikt för min hemkommun. Samma tendens kan iakttas nästan överallt.
Det sägs att det är detaljerna som gör det. När Haussman fick fria händer att omdana Paris var det inte bara i form av breda boulevarder och en ny enhetlig arkitektur som han kom att sätta sitt avtryck. Han månade även om detaljerna i det offentliga rummet: papperskorgar, lyktstolpar.
Om eftervärlden kommer att förknippa den epok vi nu lever i med något specifikt material så tror jag att det kommer att vara galvaniserad plåt.
Denna förkärlek för skönhet även i detaljerna kan sägas vara motsatsen till vad vi ser på många håll i Sverige i dag, där kommuner och byggherrar tycks prioritera kostnadsminimering i varje led och framför allt det sista ledet, där detaljerna kommer in.
Ett exempel är dessa så kallade ”gabioner” som kommit att ersätta stenmurar på allt fler platser. Gabioner är burar av galvaniserat stål som fylls med stenar. När jag först såg fenomenet dyka upp trodde jag att tanken var att de skulle kläs in i grönska. Nu flera år senare har jag insett att så inte är fallet. What you see is what you get.
Trots att vi lever i ett samhälle som är mångdubbelt rikare än för ett och ett halvt sekel sedan anser vi oss inte längre ha råd med vackra omgivningar, på detaljnivå. Jämför industrilokaler från förra sekelskiftet med exklusiva bostadsområden idag. Fabrikslokaler från industrialismens framtidsoptimistiska dagar var ofta påkostade både materialmässigt och arkitektoniskt och har i dag blivit eftertraktade bostadshus, kontor och hotell. Tänk bara på Kvarnen Tre Kronor, Münchenbryggeriet och Saltsjökvarn i Stockholm. Pampiga tegelbyggnader i medeltidsinspirerad stil.
Den tidiga funktionalismen höll hög kvalitet och var estetiskt medveten.
Det här är inte en plädering för traditionell arkitektur mot modernistisk. Det är en plädering för kvalitet och detaljrikedom mot förfulning och förslappning. Den tidiga funktionalismen höll hög kvalitet och var estetiskt medveten. Även om dess förespråkare hävdade att form följde av funktion tog det estetiska sinnet ofta överhanden. Materialvalen var gedigna, liksom utförandet.
En av anledningarna till att den postmoderna arkitekturen från 1980- och 90-talet fått så dåligt rykte hos eftervärlden är att man ofta slarvade med detaljerna. Den efterlängtade motreaktionen mot 60- och 70-talens högmodernistiska konformitet kom av sig, eftersom man inte ansåg sig ha råd med det allra sista. Ta Bofills båge vid Fatbursparken i Stockholm. På avstånd en klassiskt inspirerad monumentalbyggnad. På nära håll ser man popnitade fönsterlister som förtar i stort sett hela den monumentala känslan.
Det finns ingen anledning att vi ska acceptera en mindre omsorgsfull gestaltning av det offentliga rummet idag än för hundra år sedan.
Till och med de mest exklusiva bostadsområdena idag byggs utan kärlek till detaljerna. När jag nyligen besökte min gamla hemstad Gävle promenerade jag till den nya stadsdelen Gävle strand, i premiumläge vid havet, endast tio minuters promenad från stadskärnan. Döm om min förvåning när jag såg att man på denna plats byggt slentrianmässiga flerfamiljshus med loftgångar, till och med tråkigare än förebilderna från efterkrigstiden.
Återigen: detta är inte en argumentation för eller emot en viss arkitekturstil, utan för kvalitet och omsorg om detaljer. Det finns ingen anledning att vi ska acceptera en mindre omsorgsfull gestaltning av det offentliga rummet idag än för hundra år sedan. Förmodligen kommer dagens installationer i galvaniserat stål att ge eftervärlden samma känsla av genans som 80-talets popnitar. Allt måste inte vara slentrianmässigt, slarvigt och billigt. Allt måste inte vara fult.
Intressant tema. Håller helt med dig om att man inte längre tycks värdera det vackra. Det är sådan skillnad mellan att ta en promenad i Stockholms äldsta bevarade områden och nyare områden. Man verkar inte alls ”ha råd med” utsmyckningar i fasader längre. Jag bor i Västerås och här har man rivit stora delar av stadskärnan och ersatt det gamla med ”nutidens” (så jättenytt är det ju inte) betongklossar. När jag besöker städer ute i Europa så kan jag gå omkring i timmar bara för att titta på byggnader.