LEDARE | Ett strandskydd borde utgå från att områden pekas ut, där växt- och djurliv behöver skyddas och där allmänhetens tillgång till stränderna underlättas. Men så ser det inte ut idag, menar Stefan Attefall som anser att vi har ett generellt förbud med ett ingrepp i äganderätten, utan att vi vet om det finns starka skäl för det.
Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och för att bevara goda livsvillkor för växter och djur.
Nu finns ett förslag till ny strandskyddslagstiftning, som förhandlats fram av Centern och regeringen. Överenskommelsen är tydligen av sådan vikt att den avgör statsministerfrågan. Reformeringen innehåller att dagens så kallade LIS-system, som använts i blygsam omfattning, ersätts av ”strandnära utvecklingsområden”. Det kan användas där det råder god tillgång till obebyggt strandskyddat område, lågt bebyggelsetryck och där området inte är av särskild betydelse för strandskyddets syften. Sedan förstärks strandskyddet i högexploaterade områden. Strandskyddet ska också undantas vid små sjöar under en hektar och vattendrag som är smalare än två meter eller vattendrag som anlagts eller restaurerats i vissa avseenden.
Vad innebär detta i praktiken? Vi vet inte! En hel del av detta blir bedömningsfrågor av tjänstemän på kommuner och länsstyrelser, inte minst vad som avses i praktiken med lågt bebyggelsetryck. Att det handlar om mindre kommuner och i glesa områden av dessa är tydligt, men inte mer. Tydligt är dock att de undantag som nu finns ska behandlas mer restriktivt i övriga Sverige.
Är det inte skyddsintresset som ska vara i fokus?
Men det som är alltmer snurrigt med alla undantag och försök att differentiera strandskyddet är att syftet med strandskyddet uppenbarligen anses vara olika i olika delar av Sverige. Om syftet är att allmänheten ska ha tillgång till stranden och att skydda växt- och djurliv, hur kan då denna ambition vara lägre i vissa geografier och i vissa storlekar av vattendrag. Är det inte skyddsintresset som ska vara i fokus? Och om allmänhetens tillgång till stranden är kriteriet så ska väl det uppnås, och då kan rätt form av byggande ÖKA tillgången till stranden när den är otillgänglig och svår att nå för allmänheten.
Är det känsligt för växt- och djurliv så är det så, oavsett om det handlar om Stockholms skärgård eller Arjeplogs vidsträckta strandremsor.
Vi har ett generellt förbud, ett ingrepp i äganderätten, utan att vi vet om det finns starka skäl för det.
Notera dessutom att som kriterium för att lätta på strandskyddet i ”strandnära utvecklingsområden” anges ”där området inte är av särskild betydelse för strandskyddets syften”! Ja, men varför har vi då strandskydd där idag?
Detta är kortslutningen i systemet. Vi har ett generellt förbud, ett ingrepp i äganderätten, utan att vi vet om det finns starka skäl för det. Ett strandskydd borde utgå från att områden pekas ut där växt- och djurliv behöver skyddas och där allmänhetens tillgång till stränderna underlättas. Regleringen ska vara så anpassad att syftet uppnås med så begränsade effekter på äganderätten som möjligt. Det måste vara utgångspunkten för en riktig reformering av strandskyddet. Inte de halvmesyrer som nu ligger på lagstiftarens bord och som kommer – återigen – göra människor besvikna för att det inte alls blir som man trott, när man lyssnat på partiernas triumfatoriska utspel efter nattliga regeringsförhandlingar.
De stora vinnarna med detta lagförslag blir desamma som tidigare – alla de som redan har en strandtomt vars fastighetsvärde kommer att hållas upp av denna reglering.