KRÖNIKA | Vad ska staten, kommunerna, marknaden eller medborgarna ha för ansvar när det gäller bostadsbyggandet? Vi behöver göra upp om vem som ska bestämma vad, menar Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH.
Ibland kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och mer övergripande fundera på vem som borde göra vad när det gäller bostadsplanering och bostadsbyggande. Vad ska vara statens, kommunens, marknadens och medborgarnas roll? Min tes är att alla dessa aktörer borde få mer makt över vissa saker, men också mindre makt över andra saker. Det handlar varken om att generellt stärka politikens eller marknadens roll. Här är några exempel:
Relationen stat-kommun:
Staten behöver få mer makt i relation till kommunerna i det att staten bör kunna ålägga kommunerna att planlägga för ett blandat byggande och för att öka alla gruppers möjlighet att hitta en bostad. Kommunerna har idag inte rätt incitament och kan inte förväntas göra detta frivilligt. Samtidigt behövs en rejäl uppstädning i riksintressen där många idag rör områden som främst har ett lokalt eller regionalt intresse. Strandskyddet är ett exempel på detta. Här måste staten helt enkelt släppa taget och acceptera att kommuner ibland kommer att göra något annat än det som en riksdagsmajoritet skulle föredra.
Relationen kommunen-fastighetsutvecklare:
Kommunen måste kunna bestämma både upplåtelseformer inom ett område och att det ska vara blandad kvalitet i de bostäder som byggs: från basbostäder till lyx. Blandade områden är sällan vinstmaximerande på kort sikt och därför kan vi inte lita på marknaden i detta avseende. Å andra sidan bör kommunen ge fastighetsutvecklarna mycket större handlingsutrymme när det gäller gestaltning av nya områden. I vanliga nyproduktionsområden bör utformningen helt lämnas till fastighetsutvecklaren. Vem som än bestämmer kommer några att tycka att vissa nya hus är fula och andra tycka att de är snygga.
Det offentliga ska bara bestämma om det är uppenbart att det då blir bättre.
Det offentliga ska bara bestämma om det är uppenbart att det då blir bättre. Kommunen ska fokusera på mer strukturella och övergripande frågor i sin planering. Statens mer långtgående krav på kommunerna att planera för blandat byggande kan också kompletteras med att den markägare som får nej på förslag om byggande kan överklaga detta beslut och få det prövat i relation till områdets egenskaper och bostadssituationen i kommunen.
Relationen kommunen-medborgarna:
Överklagandemöjligheter bör begränsas, men möjligheter att få ekonomisk kompensation om nya projekt påverkar ens fastighet negativt bör utökas. När det gäller komplettering i bebyggda områden ska kommunen först bestämma hur mycket bostäder de anser bör tillföras i området under en period, men sedan ska kommunen ta fram flera alternativ och ha en nära dialog med de boende i stadsdelen om de nya bostädernas exakta lokalisering och utformning. Kommunen bör i sin planering försöka åstadkomma det nationalekonomer kallar Pareto-sanktionerade förändringar, dvs en förändring där några får det bättre utan att någon upplever att de får det sämre. Sidoavtal med ekonomisk kompensation är ett sätt att åstadkomma det, men själva planen kan också innehållande kompenserande åtgärder för de som i något avseende får det sämre.
Det borde finnas fördelar med att behandla alla dessa frågor i ett sammanhang – så alla aktörer kan känna sig som vinnare i något avseende. Att det skulle kunna bli en bred bostadspolitisk överenskommelse om en ändrad rollfördelning verkar väl inte särskilt sannolikt – men å andra sidan sker i samhället ständigt osannolika saker!