Lyssna på modernisterna och riv miljonprogrammen

 

KRÖNIKA | I den modernistiska filosofin ligger en ständig framåtrörelse. Le Corbusier själv tänkte sig inte att hans byggnader skulle stå längre än 30 år. Varför inte ta modernisterna på orden? Det skriver Lars Anders Johansson, författare och journalist.

Miljonprogrammets bostäder är gamla och slitna. Det är hög tid att fundera över om de har passerat sitt bäst före-datum. Många av de stadsdelar som byggdes inom ramen för miljonprogrammet dras idag med omfattande problem i form av kriminalitet och etnisk och social segregering. En del av detta går att härleda till den stadsplanering och arkitektur som med facit i hand visat sig få just detta resultat, gång på gång.

Allt som byggdes inom ramen av miljonprogrammet var inte dåligt. Alla miljonprogramsområden dras inte med problem. Till exempel utgjordes en tredjedel av de bostäder som byggdes under de tio åren mellan 1965 och 1975 av småhus. Mig veterligen betraktas inget av dessa villaområden som ett “särskilt utsatt område”. Det finns således en fara med att alltför svepande tala om miljonprogramsområdena som om det rörde sig om en och samma sak.

Idag har miljonprogramsområdena runt ett halvsekel på nacken, varför det kan vara dags att utvärdera experimentet. För det var ett politiskt och socialt fullskaleexperiment som det var frågan om. Ett politiskt försök att komma till rätta med den bostadsbrist som uppstått till följd av tidigare decenniers politiska beslut, bland annat hyresregleringen. Ett socialt experiment eftersom det innebar att modernismens idéer omsattes i helt ny skala, flera årtionden efter att dess idéer varit i ropet.

En tredjedel av de bostäder som byggdes under de tio åren mellan 1965 och 1975 av småhus.

Stadsbyggnad utgår i lika delar från ekonomiska realiteter som från ideologi. Till exempel präglades det borgerliga 1800-talets stadsbyggnad av en mix av kulturkonservativ historievurm och marknadsliberal framtidsoptimism, som tog sig uttryck i de Parisinspirerade stenstäder som växte fram inom loppet av något decennium. Dessa monument över den borgerliga guldåldern präglades av en mångfald arkitektoniska stilar, hämtade ur historiens ymnighetshorn, längs breda parisiska boulevarder och esplanader.

Det tidiga 1900-talets stadsbyggnad präglades istället av de sociala reformrörelserna, av arbetarrörelsens, rösträttsrörelsens, kvinnorörelsens och de övriga folkrörelsernas idéer. Trädgårdsstaden blev det ideal som skulle komma till rätta med den hastiga urbaniseringens baksidor i form av trångboddhet och usla sanitära förhållanden. Inspirationen hämtades från engelska pionjärer som Ebenezer Howard och Raymond Unwin myntade begreppet The Garden City, som skulle kombinera landsbygdens fördelar i form av luft, ljus och grönska, med storstadens utbud av arbetstillfällen och service.

Trädgårdsstäderna utgick från människors önskemål och deras upphovsmän visade sig träffa tämligen rätt. Hundra år senare utgör trädgårdsstäder som Gamla Enskede alltjämt de populäraste boendemiljöerna, vid sidan om den täta innerstaden. Egnahemsrörelsen bar facklan vidare i sin strävan att övertyga svenska arbetare om att inte emigrera till Amerika, genom att erbjuda attraktivt boende på hemmaplan istället.

Trädgårdsstäderna utgick från människors önskemål och deras upphovsmän visade sig träffa tämligen rätt.

De modernistiska pionjärerna hade en helt annan syn på hur människor skulle bo. Det var en kall, teknokratisk vision som tog föga hänsyn till vad människor faktiskt efterfrågade. Udden var lika mycket riktad mot trädgårdsstaden som mot den täta kvartersstaden. Le Corbusiers stadsplaner för Stockholm och Paris, som gick ut på att hela den historiska bebyggelsen skulle jämnas med marken, är famösa exempel på detta synsätt. De svenska funktionalisterna var lika osentimentala i sin syn på historia, tradition och människors önskemål. Genom de täta banden till den politiska makten och folkhemsprojektet skulle detta synsätt få stort inflytande över det svenska stadsbyggandet under efterkrigstiden.

Både trädgårdsstaden och funktionalismen var på sätt och vis utopiska ideal, men resultaten när de omsattes i praktik var diametralt motsatta. När de svenska funktionalisternas manifest acceptera från 1931 gavs ut i nyutgåva 1980 konstaterade den enda överlevande medförfattaren, Wolter Gahn:

“I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta. Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma…”

Det finns dock ingenting som säger att vi måste hålla fast vid detta misslyckade experiment bara för att vi har fått ärva det. I den modernistiska filosofin ligger en ständig framåtrörelse. Le Corbusier själv tänkte sig inte att hans byggnader skulle stå längre än 30 år. Varför inte ta modernisterna på orden?

Bättre vore att riva hela stadsdelar och börja om från början, fast utifrån en beprövad stadsplaneringsfilosofi som vi vet fungerar.

De storskaliga miljonprogramsförorternas problem löses inte genom ad hoc-lösningar som förtätning av den befintliga bebyggelsen. Tvärtom riskerar det att omintetgöra de kvaliteter som trots allt finns. Bättre vore att riva hela stadsdelar och börja om från början, fast utifrån en beprövad stadsplaneringsfilosofi som vi vet fungerar. Det har gjorts på många håll i världen. Det mest kända exemplet på rivning av ett liknande område är Pruitt-Igoe i Saint Louis, som färdigställdes 1955. Det revs 1976, endast ett år efter att det svenska miljonprogrammet stod färdigt.

Det finns gott om inspirerande exempel på vad man kan göra istället för att surra sig vid masten på den funktionalistiska stadsplaneringens sjunkande skepp. Sydväst om Paris ligger förstaden Le Plessis-Robinson, som redan 1989 började riva sina storskaliga hyreshusområden i brutalistisk stil för att ersätta dem med ny bebyggelse i neoklassisk stil. Omdaningen av Le Plessis-Robinson har blivit en framgångssaga som lyft en modernistisk sovstad ur merparten av de problem som åtföljer denna typ av stadsplanering. Den nya bebyggelsen i Le Plessis-Robinson är dessutom tätare än den tidigare, vilket spräcker argument om att traditionell kvartersstad och trädgårdsstad skulle vara mindre effektiv användning av mark i storstadsområden.

Efter ett halvsekel är det kanske dags att överge de mindre lyckade delarna av miljonprogrammet – det rör sig trots allt om byggnader ägnade att stå i 30 år – och ersätta dem med sådant som vi vet står sig i hundra år. Le Plessis-Robinson visar vägen. Allons enfants!

3 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. 1987 utformade jag en ombyggnad av Vilboken i Olofström. Ett miljonprogramsprojekt av Skanska som drogs med stora problem med 60 % vakans p g a av sitt torftiga utseende . Efter ombyggnad upphörde problemen. Det går fortfarande att förbättra miljonprogramsprojekten med hjälp av en kunnig arkitekt.

  2. Mycket bra! Men ingen politik eller modell är bäst i samtliga fall. Jag har i flera år försökt intressera Stockholms ledning för en förtätningsmodell med lägre hus som inte inkräktar på ”luft och ljus”. De är intresserade, och verkar inte se lågt pris för ökad byggrätt. Men inget händer, eftersom Stockholms stad inte tar initiativ till planering utan i stort sett bara kör igenom i stort sett byggherrarnas planer. Du får gärna medverka i nya försök!

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.