KRÖNIKA | Välmåendeforskning borde få ett ännu större genomslag inom stadsutvecklingen, så att vi får skäl att lyfta in fler samtal om gemenskap, delade utrymmen, engagemang, relationer, delaktighet, hälsa, naturen och motion. Det menar Harry McNeil, hållbarhets- och marknadschef på Sveafastigheter.
Som bostadsutvecklare ritar, bygger och förvaltar vi våra medmänniskors hem. Det är ett enormt förtroende som har givits oss. När vi gör vårt arbete bra, lägger vi grunden för goda liv i decennier framöver. Gör vi det dåligt, bidrar vi istället till sämre livsvillkor för dem som bor i våra hus.
I fem år har jag jobbat med utveckling av nya bostadskvarter. Ett antal saker har slagit mig. För det första den självklara insikten att varje plats är unik. Ett omsorgsfullt gestaltat kvarter anpassas till platsens förutsättningar och tillför nya sociala värden. För att detta ska vara möjligt behöver vi som bostadsutvecklare förstå platsen vi vill utveckla, prata med människorna som bor där och analysera vilka nya värden som kan adderas.
Insikten att vi radikalt måste minska fastighetsbranschens klimatavtryck börjar få ordentligt genomslag. Men vårt jobb handlar inte bara om att minska avtryck, utan att maximera det.
Det kan låta pretentiöst och luftigt att prata om något så ogripbart som lycka när vi talar om hårda frågor som bostadsbyggande, men vad vore ett bättre mål när vi utformar människors hem?
Trots de senaste årens uppsving för begreppet social hållbarhet slår det mig ofta hur lite vi pratar om människors välmående och lycka. Det kan låta pretentiöst och luftigt att prata om något så ogripbart som lycka när vi talar om hårda frågor som bostadsbyggande, men vad vore ett bättre mål när vi utformar människors hem och närmiljö? Isabell Sjövalls bok Designfulness – så revolutionerar hjärnforskningen hur vi bor, arbetar och lever är inspirerande läsning för hur det kan göras i praktiken.
Även Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm placerade föredömligt välbefinnande i hjärtat av sin modell för social hållbarhet i rapporten Skillnadernas Stockholm. Genom markanvisningstävlingar på platser som Skärholmen och Hagsätra har Stockholms stad därefter omsatt teori i praktisk handling och konkreta åtaganden från byggaktörer.
Men välmåendeforskning borde få ett ännu större genomslag inom stadsutvecklingen. Tänk en markanvisningstävling med utvärderingskriteriet ”maximera människors välmående”. Då skulle de senaste forskningsrönen om PERMA-modellen, positiv psykologi och neurovetenskap snabbt bli en utgångspunkt för hur vi formar framtidens kvarter. Vi skulle få fler samtal om gemenskap, delade utrymmen, engagemang, relationer, delaktighet, hälsa, naturen och motion.
För var om inte i byggandet av framtidens städer borde vi applicera kunskapen om människors välmående och lycka?
En hop fluffiga meningslösa ord som utmynnar i någon diffus uppmaning om att tänka positivt för att ”framtidens städer” på något magiskt sätt ska ”maximera lycka”. Inte ett endaste ord om ARKITEKTUR och STADSPLANERING.
Det här inte svåra frågor. Staden är en produkt som utvecklats under årtusenden. Det är inte raketforskning. Receptet för en bra stad är vackra hus i mänskliga proportioner förbundna med gator, torg, parker anpassade för människor (inte bilars svängradier). Är staden medelstor eller större, addera spårbunden kollektivtrafik för effektiv transport av mycket människor på lite längre avstånd.
Där, problemet löst. Ni kan alla gå hem nu.
Vacker varierad arkitektur i sammanhållna stadsrum gör att man mår bra. Människor gillar väl avstämda färger, naturmaterial, varierade former, dekoration, mänsklig skala.