KRÖNIKA | Finansinspektionens kreditrestriktioner har kritiserats starkt av flertalet experter och debattörer. Problemet är att båda sidors argument är korrekta, menar Ulf Perbo som anser att de borde enas om att lösningen ligger på utbudssidan, inte efterfrågesidan.
Villapriserna (och även andra bostadspriser) skenar nu på ett orimligt sätt. Uppgången har varit cirka 20 procent på ett år trots en svag ekonomisk utveckling i landet. Finansinspektionen har därför beslutat om kreditrestriktioner för att motverka att hushållen skuldsätter sig på ett sätt som kan medföra risker för såväl hushållet som samhället.
Kritiken mot dessa åtgärder har varit omfattande från ledande forskare anförda av Lars E O Svensson och ledande marknadsaktörer som Anders Lago (HSB) och Lennart Weiss (Veidekke).[1] Den viktigaste kritiken handlar om att åtgärderna skapar kraftiga negativa välfärdseffekter och fördelningspolitiska problem. De omöjliggör för stora grupper att köpa en bostad utifrån egna inkomster och gör det viktigt av att till exempel ha föräldrar som är rika eller kan belåna sin bostad och betala kontantinsatsen. Detsamma gäller möjligheterna att amortera belopp som kan uppgå till mycket stor del av månadsutgifterna. En hel generation stängs ute från bostadsmarknaden på ett orättvist sätt.[2]
Båda sidors argument är korrekta!
Ett av Finansinspektionens tyngsta motargument mot kritiken, exempelvis framfört av generaldirektör Erik Thedéen i Aktuellt 20/4, är att lättade kreditrestriktioner bara innebär att priserna och skuldsättningen stiger.[3] Bostäderna blir inte fler för det och lika många är fortfarande utestängda från marknaden.
Båda sidors argument är korrekta! De borde därför enas om att lösningen ligger på utbudssidan, inte efterfrågesidan. Det är utbudskollapsen på småhussidan sedan 2008 som är problemets epicentrum. Sedan dess har de nya småhus som tillförts marknaden legat långt under behovet. Pandemin blev en utlösande faktor för den prisrusning som länge ruvat under ytan. Undersökningar visar att ungefär en tredjedel av de som idag bor i flerbostadshus helst vill flytta till ett småhus med trädgård och totalt vill cirka 70 procent bo så. Men Sverige har nu i över tio år haft ett anmärkningsvärt lågt småhusbyggande jämfört med hushållens värderingar och i internationell jämförelse.
Det är inte marknaden utan kommunernas bristande förmåga att hantera sitt ansvar som planmonopolister som skapat problemen. De planlägger inte för småhus med trädgård på det sätt som de skulle göra om de utgick från att maximera det samhällsekonomiska utfallet och medborgarnas välfärd. Flera forskare (H Lind, I Bengtsson, F Kopsch, M Andersson med flera) har den senaste tiden uppmärksammat detta.
Låt mig illustrera med min egen kommun Tyresö. Kommunen ligger i den expansiva Stockholmsregionen och villapriserna rusar även där. Det senaste året har snittpriset gått upp med över en miljon kronor per småhus till cirka 7 miljoner kronor. Kommunen har då meddelat länsstyrelsen att de planerar att det nästa år ska byggas 10 (tio!) nya småhus. Eftersom antalet invånare ska växa med cirka 1 000 personer per år enligt kommunens prognoser och inkomsterna stiger är detta naturligtvis ett bostadspolitiskt haveri som borde bekymra även Finansinspektionen.
Om kommunerna inte förmår att själva styra upp planläggningen av framtidens bostäder i linje med samhällets bästa bör frågan lyftas på nationell nivå. Thedéen, Svensson, Lago och Weiss borde kunna enas om detta!
En annan undersökning visar att 70 % vill äta hummer till lunch varje dag. Trots det har Sverige en anmärkningsvärt låg tillgång på hummer. Priser på över 400 kr/kg är inte ovanliga, och för färsk svensk hummer kan priserna vara långt högre. Medborgarnas rätt till ett stadigt mål hummer om dagen och därmed samhällets och medborgarnas välfärd är hotad.
Samtidigt går utvecklingen åt helt fel håll. Under 2010-talet har den svenska fiskeflottan minskat med hela 24,2 % från en redan låg nivå. Frågan är så allvarlig att den bör lyftas upp på nationell nivå.
Om hummerpriset beror på att kommunerna saboterar hummerfisket så håller din liknelse.
Nej, det är inte kommunerna som ”saboterar” hummerfisket (det är väl länsstyrelserna som är närmsta tillsynsmyndighet gällande fiske) utan det är i grund och botten verkligheten: Bestånden har minskat kraftigt på grund av överfiske och miljöförstöring.
Poängen är ungefär densamma gällande villabebyggelse: Sverige har en hiskeliga massa villor redan som det är. Exempelvis var en tredjedel av det som uppfördes under miljonprogrammet villor och andra småhus. Ett av de stora problemen med gles småhusbebyggelse är att kostnaderna för infrastruktur (framför allt vägar, men även avlopps- och vattenledningar etc) blir oerhört mycket dyrare än i traditionell stadsbyggelse på grund av avstånd, försämrat underlag för kollektivtrafik o.s.v.
Dessa kostnader, varken de direkta kostnaderna för t ex mer asfalt eller de indirekta kostnaderna i form av mer personbilstrafik med avgasutsläpp och försämrad folkhälsa som några konsekvenser, täcks av villaägarna. Kostnaderna lämpas i stället över på samhället som tvingas gå in och finansiera lokalgator och motorvägar, genomföra kranskärlsoperationer på flitiga bilpendlare ute i villaförorterna och stå för staplandet av sandsäckar när dagvattenhanteringen inte mäktar med på grund av att typiska gräsmattor inte har så mycket högre genomsläpplighet än hårdgjorda ytor…
Varför ska samhället gå in och bekosta folks hummerluncher/villor? Därför att det ser bra ut i en mycket, mycket snäv ekonomisk kalkyl? Därför att branschföreningen Bil Swedens tidigare vice vd Ulf Perbo tycker att det låter bra (för bilbranschen)?
Det byggs alldeles för mycket villor i dag. I själva verket bör villor rivas/byggas om till flerfamiljshus på en mängd platser, inte minst i och i närheten av stadskärnorna. All den mark som sparas in tack vare detta kan med fördel återställas till naturmark eller jordbruksmark eller användas till parker.
En trädgårdsstad ger ca 40% lägre klimatavtryck än tät stadsbebyggelse och levererar mer än dubblet så stort värde i form av ekosystemtjänster vid jämförbara grönytefaktorer. Kan vara bra att veta. F ö betalar bilismen sin kostnader till över 200% medan kollektivtrafik kräver stora subventioner.
Ja, kollektivtrafiken kräver subventioner och bär inte sina egna kostnader eftersom det är en samhällstjänst. Precis som strålbehandling eller kustartilleri. Eller ska vi ersätta de nämnda med solarier och glasskiosker?
Ser man på massbilismens totala kostnader, i allt från folkhälsoeffekter till miljö- och klimatpåverkan, är bilismen en gigantisk förlustaffär för samhället. Inte sagt att vissa aspekter av bilismen är lönsam och för med sig mycket positivt och definitivt behövs, men att planera människors habitat utifrån bilens krav på svängradier, accelerationsfält, uppställningsytor etc är ett av mänsklighetens stora misstag…
Läste en artikel i Time Magazine om att hummerfiskarna I Maine, USA, drabbats enormt hårt av pandemin. Stängda krogar gör att de inte får avsättning för den rikliga tillgången på hummer, utan den används bland annat för att gödsla med(!). Ändå kostar amerikansk hummer 450 spänn kilot i fiskaffären, så i Sverige blir det inte hummerburgare till lunch så ofta. Den konspiratoriskt lagde misstänker att svenska importörer hellre låter dem skottas ned i Maine än att riskera att förstöra prisbilden i Sverige…