Politikens makt över arkitekturen

 

KRÖNIKA | Politikens makt över arkitekturen är ett känsligt ämne. När den rådande hegemonin utmanas av politiker och opinionsbildare protesterar arkitekturetablissemanget. Men den modernistiska dominansen är i sig själv en konsekvens av politisk styrning. Det skriver Lars Anders Johansson, författare och journalist.

Hur mycket inflytande ska politiker ha över arkitekturen? Frågan om politisk inblandning i estetiska frågor är känslig i Sverige. I alla fall när det är det nästan hundra år gamla estetiska paradigmet som ifrågasätts. När politiker och opinionsbildare har synpunkter på byggnaders gestaltning reagerar arkitektkåren med upprördhet och misstänkliggörande. Men det handlar inte om ett motstånd mot politisk klåfingrighet, utan om upprätthållande av ett smakmonopol utan förankring bland de som ska bo och verka i byggnaderna.

Arkitektur är inte vilken konstform som helst. De byggnader som omger oss ramar in vår vardag, utgör scen och fond för de liv vi lever. Det är med dessa som bakgrund vi upplever livets skiftningar, glädje och sorg. De påverkar också hur vi upplever tillvaron. Få skulle påstå att östblockets massproducerade hyreskaserner i betong fyller dem med samma känslor som den ljusa 1800-talsbebyggelsen i Paris innerstad. Likväl erinrar det som byggs i Sverige i dag mer om det förra än det senare. Byggs det till äventyrs något som liknar 1800-talets stadspalats avfärdas det som ”pastischer” av de som upprätthåller det modernistiska smakmonopolet.

När modernismen fick sin hegemoniska ställning som estetisk överideologi under 1930-talet var det en smakriktning som pådyvlades medborgarna uppifrån. När funktionalismen introducerades för allmänheten i samband med Stockholmsutställningen 1930 hånades den av en oförstående allmänhet. Än i dag är stilarna som föregick funktionalismens genombrott, särskilt tjugotalsklassicismen, populärare bland allmänheten än något som kommit senare. Funktionalismen genomdrevs uppifrån, på politisk väg, och sedan dess har modernismen utgjort ett smakmonopol, upprätthållet av en koalition av arkitekter, privata byggherrar och kommunala tjänstemän. Trots att allmänhetens uppfattning om vad som är vackert förändrats mycket litet sedan tjugotalet, har dess inflytande över städernas utformning varit obefintligt.

Den breda majoriteten av väljare och konsumenter har inget inflytande över vad som byggs och hur våra städer förändras.

Vi har två system som syftar till att medborgarnas uppfattningar ska få genomslag i samhällsutvecklingen: demokratin och marknadsekonomin. Som konsumenter röstar vi varje dag med våra plånböcker: våra dagliga val påverkar genom marknadsmekanismerna om utbud och efterfrågan vad som produceras. Som väljare röstar vi på de politiker vi anser bäst företräder våra intressen, för att våra åsikter ska få genomslag i den förda politiken. På arkitekturens område har emellertid båda dessa mekanismer satts ur spel. Den breda majoriteten av väljare och konsumenter har inget inflytande över vad som byggs och hur våra städer förändras.

Marknadens mekanismer är satta ur spel genom kommunernas planmonopol och byggbranschens oligopol. På de kommunala stadsbyggnadskontoren sitter tjänstemän besjälade av samma modernistiska ideologi som den arkitektkår de oftast är hämtade från. De dominerande aktörerna i byggbranschen fick sin ställning genom de statliga kontrakten under miljonprogrammets dagar, då de också byggde ut och förfinade sin produktionsapparat. De har givetvis ett egenintresse av att fortsätta bygga på samma vis. De långa ledtiderna i de politiska beslutsprocesserna på stadsbyggnadsområdet gör det också svårare för mindre aktörer med mindre ekonomiska muskler att slå sig in på marknaden.

På de marknader där det är slutkunden som styr över gestaltningen är det uppenbart att det fortfarande är traditionell arkitektur som efterfrågas. Bland nybyggda villor dominerar alltjämt de traditionella stilarna. Det är kontorsbyggnader och flerfamiljshus, där slutkunden inte har någon möjlighet att påverka resultatet, som byggs i modernistiska stilar. Det är med andra ord inte marknaden som styr, utan enskilda marknadsaktörer med en annan agenda än att tillgodose slutkundens efterfrågan. Bristen på bostäder, framförallt i storstadsområdena, gör att lägenheterna säljer i alla fall.

På de marknader där det är slutkunden som styr över gestaltningen är det uppenbart att det fortfarande är traditionell arkitektur som efterfrågas.

När det kommer till frågan om det demokratiska inflytandet kan det vara värt att göra en jämförelse med kulturpolitiken. Inom svensk kulturpolitik fanns länge en idé om att politiken skulle fungera som en motvikt mot marknadskrafterna. Kulturpolitiken skulle, hette det i de kulturpolitiska målen, ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. I dag har det demokratiska inflytandet över den offentligt finansierade kulturlivet hamnat i vanrykte. Precis som arkitektkåren vill kultursektorn inte att väljarnas och skattebetalarnas önskemål skall få något genomslag i det som skapas.

När Nacka kommun 2019 ordnade en ”internationell muralmålningsfestival”, Wall Street Nacka, bjöd de in konstnärer från hela världen att smycka väggar på offentliga byggnader runtom i kommunen. Konstnärerna fick inte helt fria händer; kommunen hade tagit fram en ”programkod” som slog fast vilka värden målningarna skulle förmedla, och vilka de inte skulle förmedla. Bland annat ville kommunen att målningarna skulle förmedla ”visdom, klokskap och respekt”, till skillnad från ”ilska, aggressivitet och misstänksamhet”. Detta var mer än vad konstetablissemanget kunde tåla.

Konstnärernas Riksorganisation och andra rasade mot kommunen som hade mage att ställa krav på innehållet i de konstverk den beställde till sina egna väggar och betalade för med skattebetalarnas pengar. Att muralmålarna inte fick göra vad de ville med den kommunala egendomen med skattebetalarnas pengar ansågs vara ett hot mot den konstnärliga friheten.

Den som kritiserar den dominerande arkitekturinriktningen är av samma skrot och korn som Trump och Sverigedemokraterna.

Samma synsätt präglar arkitekturen. Försök att ge väljare och slutkonsumenter inflytande över gestaltningen av byggnader möts med aggressivitet och nedlåtenhet från arkitekturetablissemanget. När landets mest uppburne arkitekt Gert Windgårdh 2019 i Dagens Industris webb-tv fick frågan om han kände till Facebookgruppen Arkitekturupproret svarade han att han ”känner till Donald Trump också, och jag röstar inte heller på Sverigedemokraterna.” Den som kritiserar den dominerande arkitekturinriktningen är av samma skrot och korn som Trump och Sverigedemokraterna. Det vill säga det fulaste man kan vara i svensk offentlighet.

Ännu längre gick arkitekten Thomas Sandell i sitt sommarprogram i P1 samma år. Sandell menade att det är ”samma mekanismer som framkallar främlingsfientlighet” som ligger bakom människors ogillande av den samtida arkitekturen.

Det allt hätskare tonläget från arkitekturetablissemanget är sannolikt en reaktion på att dess hegemoniska ställning börjat naggas i kanterna. Internationellt har den modernistiska arkitekturen och dess samtida epigoner kommit att utmanas av ett växande intresse för byggande i klassisk tradition. Historiska stadsmiljöer restaureras och nya hus uppförs i historiserande stilar, till invånarnas glädje. I Sverige börjarallt fler röster höjas för att utbudet skall möta efterfrågan även på gestaltningsområdet.

Det allt hätskare tonläget från arkitekturetablissemanget är sannolikt en reaktion på att dess hegemoniska ställning börjat naggas i kanterna.

Det sker också politiska initiativ för att medborgarnas uppfattning ska få genomslag på stadsbyggnadsområdet. I Upplands Väsby har kommunstyrelsens ordförande Oskar Weinmar (M) tagit initiativ till en markanvisningstävling där kriteriet är att husen som skall uppföras i klassisk stil. Kritiken från Sveriges Arkitekter lät inte vänta på sig. I tidskriften Arkitekten vädrar arkitekturhistorikern Martin Rörby sin oro: ”Krav om att bygga i en viss stil kan väcka associationer till historien då politiker legitimerade vissa uttryck och avfärdade andra som misshagliga”. Återigen guilt by association. Det är inte svårt att räkna ut vilka perioder i historien Rörby anspelar på.

Det är avslöjande att det endast är när den rådande hegemonin ifrågasätts som den här typen av varningar dyker upp. När modernismen slog igenom skedde det nämligen på exakt det totalitära vis som Rörby varnar för. Att den modernistiska arkitekturens ideologer, som schweizaren Le Corbusier, hade nära kopplingar till de totalitära ideologierna är ingen hemlighet. Det är därför ett påtagligt element av stenar som kastas i modernistiska glashus när arkitekter försvarar sitt smakmonopol genom att anklaga sina meningsmotståndare för att ha totalitära tendenser.

I ett fritt samhälle kompletterar marknadskrafterna och den demokratiska processen varandra. Tyvärr var det länge sedan, vare sig demokratin eller marknaden fick genomslag i arkitekturen. Dagens osunda symbios mellan arkitekter, tjänstemän och byggherrar behöver brytas upp. Därför är det välkommet att politiker som Oskar Weinmar lyssnar på invånarna även i stadsbyggnadsfrågorna. Det handlar inte om att öka politikens makt över medborgarna, utan om att öka medborgarnas inflytande över stadsutvecklingen.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Först var det arkitekterna bakom funktionalismens kampskrift acceptera som drev igenom funktionalismen. Dessa skickliga demagoger fick koalitionen av politiker och marknadsaktörer att tro att den gjorde byggandet billigare, vilket visade sig vara fel. Än i dag blir nya hus bara allt dyrare medan de gamla sekelskifteshus som renoverades har förblivit attraktiva att köpa.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.