DEBATT | Liberalernas partistyrelse har tagit fram en ambitiös bostadspolitisk rapport: Förortslyftet. En plan för att Sverige inte ska ha några utsatta områden år 2030. Den innehåller flera bra förslag, men också ett problematiskt förslag om ”behovsbostäder”, skriver Åsa Johansson, ordförande, Sveriges Allmännytta
I rapporten sägs att kronisk brist på bostäder hämmar tillväxt och hindrar människor från att följa sina drömmar. För att komma tillrätta med det problemet vill man göra bostadsmarknaden friare och låta alla hyresbostäder som byggs i framtiden ha fri hyressättning.
Samtidigt konstaterar man att en utveckling mot friare hyressättning kommer att innebära att behovet av en social bostadspolitik ökar. Det behövs både sociala bostäder för dem som riskerar hemlöshet och höjda bostadsbidrag och boendetillägg för att garantera att alla har möjlighet att bo någonstans.
- Slutsatsen är att en friare hyressättning snarast förvärrar problemen genom att den kräver fler sociala åtgärder och innebär ökade kostnader för det offentliga. Det är bra att Liberalerna är tydliga på den här punkten; i den debatten är det inte ovanligt att förespråkare för marknadshyror bestämt förnekar att det finns ett samband mellan dessa och socialbostäder.
Behovsbostäder
För att ge de svagaste på bostadsmarknaden en bättre chans föreslås en ny boendeform – behovsbostäder. Dessa ska inrymmas i vanliga fastigheter. De ska inte finnas i utsatta områden men i övrigt vara spridda över hela kommunen och ha samma kvalitet som andra bostäder.
Behovsbostäderna ska sänka trösklarna till bostadsmarknaden för dem som löper risk för akut hemlöshet, är våldsutsatta, har svag ekonomi, har medicinska behov eller bor extremt trångt. Bostäderna ska huvudsakligen vara kommunala hyresrätter som fördelas genom en social kvot. Hyresgästerna ska endast ha rätt att bo kvar i fem år.
- Förslaget innebär att vissa utpekade lägenheter för all framtid reserveras för människor med låga inkomster eller någon typ av problem som gör att de har svårt att få en bostad. Lägenheterna blir ett slags genomgångsbostäder där människor bor under några år. Risken är stor att de som bor där blir utpekade som fattiga som inte klarar sig själva, något som vi velat undvika allt sedan det svenska välfärdssamhället växte fram under andra halvan av 1900-talet.
- I förslaget möter man kritiken som säger att socialbostäder ger inlåsningseffekter. Men lösningen på detta problem är tuff – besittningsskyddet blir tidsbegränsat. Efter fem år måste hyresgästen flytta och har denne då ingen annan bostad att flytta till är hen tillbaka på ruta noll.
- Det är stor skillnad mellan behovsbostäder och bostäder som hyrs ut med sociala kontrakt. Dessa avser inte särskilda reserverade bostäder som för all framtid hyrs ut med sociala kontrakt. Det handlar om lägenheter som är spridda i beståndet och framför allt om olika lägenheter. Om allt går bra tar hyresgästen över förstahandskontraktet och nästa gång någon erbjuds en bostad med ett socialt kontrakt är det en helt annan lägenhet.
Allmännyttans roll
Förslaget bygger på att behovsbostäder tillskapas huvudsakligen i befintligt bestånd. I praktiken lär det bli allmännyttans bostäder som omvandlas till behovsbostäder. Varje kommun bestämmer hur stor andel som ska omvandlas, men en nivå som nämns är en tredjedel av beståndet.
- Allmännyttans uppgift har alltid varit att erbjuda ett bra boende till rimliga kostnader för alla. Ett medvetet ställningstagande för integration och mot en uppdelning mellan fattiga och rika, något som vi vill värna om även i framtiden. Fram till skattereformen 1991 fanns det en god variation av inkomstgrupper hos allmännyttan. Därefter har andelen låginkomsthushåll ökat kraftigt. Denna utveckling är inte önskvärd och vår ambition är att tillhandahålla ett varierat bostadsutbud som kan attrahera olika hyresgäster.
- Om upp till en tredjedel av allmännyttans bostäder omvandlas till socialbostäder med begränsat besittningsskydd skulle denna negativa utveckling förstärkas. Om människor som har svårt att komma in på bostadsmarknaden koncentreras till allmännyttan kommer det att öka boendesegregationen snarare än motverka den, vilket ju är syftet med förslaget, även om behovsbostäderna är utspridda. Det skulle också göra den allmännyttiga hyresrätten mindre attraktiv för många. På längre sikt är risken att hela allmännyttan uppfattas som en form av social housing.
En bostadspolitik för alla är en bättre lösning
Att många människor inte lyckas få en bostad är ett stort samhällsproblem. Men om socialbostäder inte är en bra åtgärd för att komma tillrätta med problemet, vilka är då alternativen?
Det enklaste, effektivaste, snabbaste och minst kostsamma är att utveckla den generella bostadspolitiken utifrån det mål som en bred riksdagsmajoritet ställt sig bakom: ”Långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven.”
- Ska målet uppnås behöver bostadspolitiken fokusera dels på att utbudet ska matcha behovet, dels på att öka konsumenternas möjlighet att efterfråga lämpliga bostäder. Det måste alltså byggas fler bostäder samtidigt som hushållen måste få råd att efterfråga de bostäder de behöver.
- Att det byggs fler bostäder är en förutsättning för att alla ska kunna ta plats på bostadsmarknaden och helt nödvändigt när folkmängden i Sverige ökat med över en halv miljon på bara fem år. Att förlita sig på ”rörlighet” räcker inte.
- Fler hushåll måste kunna efterfråga nyproduktion. Därför behöver byggpriserna pressas genom tuffare konkurrens som tvingar fram produktivitetsökning och industrialisering. Kommunerna måste avstå från särkrav på nya bostadshus och begränsa kraven på att byggherrar ska finansiera åtgärder i området.
- Balanserade ekonomiska villkor mellan upplåtelseformerna måste införas och den skattemässiga diskrimineringen av hyresrätten upphöra. Det skulle avsevärt öka möjligheten att bygga nya bostäder till rimliga hyror.
- Staten behöver stödja resurssvaga hushåll ekonomiskt för att göra det möjligt för dem att efterfråga goda och tillräckligt rymliga bostäder. Målgrupperna för bostadsbidraget behöver ses över och nivåerna höjas så att de står i rimlig relation till dagens hyresnivåer. En statlig hyresgaranti behöver införas.
Allmännyttans uppgift är enligt Allbolagen att främja bostadsförsörjningen i kommunen. Allmännyttan tar idag ett stort socialt ansvar och samarbetar regelmässigt med kommunernas socialtjänst, men vi kan inte ta hela det bostadssociala ansvaret. Idag äger privata hyresvärdar lika många bostäder som allmännyttan och de måste också vara med och ta socialt ansvar.
Den liberala rapporten innehåller en plan för att Sverige inte ska ha några utsatta områden år 2030. Flera intressanta förslag för trygga bostadsområden, minskad trångboddhet och utanförskap presenteras. Men när det gäller förslaget om socialbostäder för vissa utpekade grupper finns goda skäl att stanna upp, tänka efter en gång extra och analysera de långsiktiga konsekvenserna.
Jag och Sveriges Allmännytta vill gärna ha en dialog med Liberalerna om vad som behöver göras för att fler ska få en bostad på en svenska bostadsmarknaden.