KRÖNIKA | Det finns forskning och fakta som pekar på att viktiga problem på bostadsmarknaden rör den kommunala nivån och därmed inte bara kan diskuteras på nationell nivå. Det menar Ulf Perbo, fd statssekreterare med ansvar för bostadspolitik, idag bland annat bostadspolitiker i Tyresö kommun och konsult inom public affairs.
Bostadsbristen
I en forskningsrapport från Lunds universitet av Ingemar Bengtsson[1] visas att kommunerna bidrar till att skapa bostadsbrist på två sätt:
- Dels genom en systematisk underproduktion av byggrätter jämfört med det ansvar som följer av planmonopolet. Rapporten diskuterar olika orsaker till detta, varav vissa inte är smickrande för kommunerna.
- Dels genom att inte tillgodose de önskemål om typ av bostäder som hushållen har – detta definieras också som bostadsbrist. Den orimligt låga nyproduktionen av det som hushållen helst av allt vill ha – småhus med trädgård – skapar betydande välfärdsförluster.
Rapporten lyfter fram olika förklaringar till kommunernas agerande. NIMBY som politisk drivkraft – vissa bostadsprojekt antas inte vara populära bland de röstberättigade även om de är samhällsnyttiga. Produktion av byggrätter är inget som kommunernas agerande utvärderas emot till skillnad från andra områden där det finns strikta mätbara krav.
Tjänstemän i kommunerna utöver insidesaktivism.
Tjänstemän i kommunerna utöver insidesaktivism. Vissa har politiska uppfattningar kopplat till miljöfrågor som gör att de vill motverka viss bebyggelse. Privata uppfattningar om gestaltning och fysisk miljö påverkar förvaltningens agerande. Forskningen visar att denna typ av insidesaktivism bland tjänstemän utgör ett viktigt problem och att det ställs höga krav på den politiska ledningen för att säkerställa att den kommunala planeringen sker i enlighet med allmänintresset av effektiv markanvändning.
Dyrt att bo
Den årliga granskningen av offentliga monopoltaxor i de så kallade Nils Holgerssonrapporterna[2] visar på en problematisk utveckling. Sedan 1996 har KPI ökat 29 procent men dessa taxor – framför allt kommunala – har stigit 86 procent. Taxorna utgör ungefär en tredjedel av boendekostnaderna och har beräknats att uppgå till ca 50 mdr kr för flerbostadshus. Om vi som ett räkneexempel då antar att kostnaderna inklusive småhus och radhus uppgår till 100 mdr kr är kostnaderna idag ca 30 mdr kr/år högre än om kommunerna lyckats följa prisutvecklingen. Det vill säga, ingen produktivitetsutveckling utan bara följa KPI.
Självkostnadsprincipen som grund för monopoltaxor är en tveksam princip. Den betyder ju att kostnaderna får vara vilka som helst och att konsumenterna måste betala. Inga krav på effektivisering och produktivitet ställs av systemet. Samma sak framgår av den rapport som NNR släppte i måndags om kommunernas bygglovstaxor[3]. Digitalisering medför i näringslivet sjunkande kostnader, men kommunernas plan- och bygglovsavgifter stiger långt snabbare än KPI.
En slutsats är att en fördjupad diskussion om ansvarsförhållandet mellan marknaden, staten och kommunerna behövs.
Skönt att någon är villig att lyfta denna fråga! Korruption på hög nivå. Vilka politiska partier är villiga ställa sig bakom detta och vidta åtgärder?