KRÖNIKA | Att tillämpa ekonomisk metod på rättsliga regleringar är nyttigt, eftersom det skapar förförståelse för vilka mänskliga beteenden som kan följa av regleringarna – något som just allmännyttan kan dra stora lärdomar av, som till exempel genom att vara sträng mot dåliga beteenden och att visa det, menar Johan Braw, vd Sölvesborgshem AB, jur kand.
För ungefär ett år sedan läste jag boken Förorten av statsvetarprofessorn Peter Esaiasson. Den berörde mitt intellekt på ett sätt som få andra böcker har gjort. Utifrån en vetenskaplig metod lanserade han en viktig hypotes, eller kanske till och med tes: för att öka tilliten mellan invånarna i utsatta områden (denna tillit var signifikant lägre än till exempel invånarnas tillit till polis och andra invånare i samma stad) behövs en stark, oberoende och legitim aktör – en credible enforcer – och denna aktör ska kunna både belöna och bestraffa. Dessa aktörer är enligt Esaiasson hyresvärdarna.
Jag tilltalas av detta, och menar att förhållningssättet inte bara gäller utsatta områden, utan bör kunna tillämpas i de flesta kommuner, det är bara magnituden som skiljer.
Under det senaste året har jag också intresserat mig mycket för det ganska nya området beteendeekonomi (law and economics), och det än nyare beteenderättsekonomi (jag har inte sett det sistnämnda ordet på svenska, det är min egen översättning av begreppet behavioral law and economics).
Rättsliga regleringar behöver inte bara handla om lagar och myndighetsföreskrifter.
Att tillämpa ekonomisk metod på rättsliga regleringar är nyttigt, eftersom det skapar förförståelse för vilka mänskliga beteenden som kan följa av regleringarna. Rättsliga regleringar behöver inte bara handla om lagar och myndighetsföreskrifter, utan också om avtals- och ordningsregler i ett fastighetsbolag.
I fastighets-, bygg- och teknikkonsultbranscherna ser man sig gärna som samhällsbyggare, och det håller jag med om att vi är. Frågan är om inte hyresvärdarna kan vara bland de viktigaste samhällsbyggarna, eftersom den metodik som hyresvärden har kan ha normbildande effekt på medborgarna i fastigheten, och hyresvärdarna totalt sett når en stor målgrupp i längre avtalsrelationer.
Om vi antar att hyresvärden har en sådan roll – vald eller inte – bör vi också kunna ställa oss frågan om hur en hyresvärd kan bidra till att samhällets gemensamma normer vidmakthålls.
Generellt i allmännyttan är man mest benägen att stimulera och belöna goda handlingar hos hyresgästerna – det finns en benägenhet att tolka sitt uppdrag extensivt i denna del. Jag tycker mig se en större tvekan inför att agera mot icke önskvärda handlingar hos hyresgästerna, det kan gälla störningar, kriminalitet, misskötsamhet, betalningsförseningar – här är tolkningen av uppdraget generellt desto mer restriktiv.
Generellt i allmännyttan är man mest benägen att stimulera och belöna goda handlingar hos hyresgästerna.
Förväntningarna på allmännyttan är inte heller så högt ställda. Att finansiera läxhjälp, trygghetsvandringar – som i sig är ganska obestämda till innehåll – och olika arbetsmarknadsåtgärder lyfts fram som exempel på kraftfulla åtgärder.
I antologin ”The Law and Economics of Irrational Behavior” (jag ber läsaren observera att vi nu går in på området beteendeekonomi) finns två intressanta artiklar, som jag vill uppmärksamma i den här texten. Den första artikeln återger jag mer bakgrundsmässigt.
Lektorn Vincy Fon och professorn Francesco Parisi undersöker i artikeln ”Revenge and Retaliation” i vilken utsträckning som vedergällningsnormer kan generera mer socialt önskvärt beteende hos aktörer som agerar i eget intresse (människan förutsätts i ekonomisk teori var en rationell nyttomaximerare),
Parisi och Fon konstaterar att det inte finns någon princip, sett över alla kulturer, nutida och historiska, som är så utbredd och accepterad som reciprocitetsprincipen. De noterar att negativ reciprocitet är mer framträdande i mindre utvecklade samhällen, medan positiv reciprocitet framträder mer i de mer utvecklade.
Människan är generellt bättre på att upptäcka fuskare än vilka som samarbetar.
Enligt Parisi och Fon har människan, genetiskt eller kulturellt, utvecklat en känsla för rättvisa, och den utgör också grunden för positiv och negativ reciprocitet. Intressant nog, säger de, att människan är generellt bättre på att upptäcka fuskare än vilka som samarbetar.
Människan har en tydlig preferens för reciprocitet, så tydlig att hon är beredd att avstå fördelar för att rättvisan ska upprätthållas. (Detta harmonierar med vad Nobelpristagaren i ekonomi Richard Thaler kallar begränsad rationalitet.) Detta gäller även i ”engångs-situationer” där sanktioner inte kommer att spela någon roll, där den drabbade alltså inte kommer att möta motparten igen.
Då och då säger hyresgäster till mig att de önskar mer kameraövervakning utomhus, och framför allt i gemensamma utrymmen inomhus. Kanske är det ett exempel på människans benägenhet att avstå fördelar (den egna integriteten) för att orätta handlingar ska leda till sanktioner, kanske är det bara en strikt ekonomisk cost/benefit-kalkyl hyresgästen har gjort.
Instinkten för negativ reciprocitet är djupt rotad i den mänskliga naturen, säger Parisi och Fon. ”Negativ reciprocitet kan generera resultat som inte kan fås med endast positiv reciprocitet.” – När positiv och negativ reciprocitet kombineras nås de bästa resultaten, menar de alltså.
Instinkten för negativ reciprocitet är djupt rotad i den mänskliga naturen.
”On Law Enforcement With Boundedly Rational Actors” är professor Christine Jolls artikel i samma bok. Jolls har i flera vetenskapliga texter kommenterat olika beteenderättsekonomiska frågor. Den här artikeln handlar alltså om fenomenet begränsad rationalitet; helt enkelt det faktum att människans kognitiva förmågor inte är obegränsade – vilket är ett av de viktigaste beteendeekonomiska bidragen till ekonomisk teori (eftersom ett av ekonomisk teoris viktigaste antaganden är den om människan som en rationell nyttomaximerare utifrån förväntad nytta).
En viktig mänsklig benägenhet i fråga om begränsad rationalitet är frågan om att beräkna sannolikheter – till exempel risken för att bli ertappad efter att ha begått en regelöverträdelse. Traditionell rättsekonomisk teori brukar som regel generera slutsatsen att resurser inte ska satsas på att upptäcka regelöverträdelser; däremot ska straffen vara mycket kännbara. Eftersom en rationell nyttomaximerare (som baserar sina beslut på förväntad nytta) multiplicerar sannolikheten för att bli ertappad med straffet, kan samma avskräckande effekt nås till lägre kostnad om straffet höjs jämfört med om man satsar mer på att upptäcka regelöverträdelser.
Men, konstaterar Jolls, en mycket stark benägenhet hos människan är att underskatta sannolikheten för att just hon ska drabbas av negativa händelser jämfört med att andra ska det, såsom exempelvis att bli ertappad vid regelöverträdelse. Det beteendeekonomiska fyndet optimism bias (snedvridning) gör alltså att den avskräckande effekten är mindre än om mottagaren hade varit helt rationell.
En mycket stark benägenhet hos människan är att underskatta sannolikheten för att just hon ska drabbas av negativa händelser jämfört med att andra ska det.
Ett annat beteendeekonomiskt fynd är tillgängslighetssnedvridning. I den här textens sammanhang handlar det inte om att en person ska bedöma sannolikheten för att själv bli ertappad, utan för att vem som helst som gör samma sak ska bli det. Här redovisar Jolls ett exempel om p-botlappens placering: närmast gatan (fördelaktigt för parkeringsvakten) eller närmast trafiken (syns mer av bilisterna): Jolls – tillsammans med Thaler samt Cass Sunstein argumenterar i en annan artikel om beteenderättsekonomi placering mot trafiken. Det handlar alltså om hur framträdande beivrandet av överträdelser är. (Tillgänglighetssnedvridningen påverkas inte bara av hur framträdande ett fenomen är, utan också hur frekvent det framträder. Här är enligt Jolls de empiriska resultaten mer blandade.)
I det här sammanhanget kan jag exempelvis berätta att Sölvesborgshem, tack vare information i låssystem, vår allmänna kontakt med hyresgästerna, och efter påpekande av granne, ibland debiterar hyresgäster för uppenbart dålig städning i tvättstugan. Den hyresgäst som meddelat oss den dåliga städningen får av oss veta att vi debiterar den försumliga hyresgästen för städningen – men vi säger inte vilken hyresgäst det handlar om. Att vi säger att debitering görs är dock viktigt, eftersom det korresponderar med det mänskliga värdesättandet av negativ reciprocitet – och om det sprids bland hyresgästerna att sådana åtgärder vidtas, korresponderar det med människans benägenhet för tillgänglighetssnedvridning. I andra ordalag: både de konstant skötsamma, och de som kan vara vilket som, kommer att påverkas i rätt riktning av informationen om att åtgärder vidtas: de första genom att deras preferens för negativ reciprocitet tillgodoses, de senare för att tillgänglig information kan påverka deras beteende.
Den samhälleliga norm vi i detta fall indirekt förmedlar och upprätthåller är varje persons ansvar för att inte missköta det som vi disponerar gemensamt.
Något vi däremot inte gör i Sölvesborgshem är att skicka information till alla hyresgäster i en fastighet om att något inte sköts av vissa. Det främsta skälet är att intrycket den kan ge är att så pass många inte sköter, så att den enskilda hyresgästen tänker att hon inte heller behöver göra det, eller att skötsamhet i vart fall inte spelar någon roll.
Den samhälleliga norm vi i detta fall indirekt förmedlar och upprätthåller är varje persons ansvar för att inte missköta det som vi disponerar gemensamt. I Sölvesborgshems fall handlar det om tvättstugan, men indirekt kan det röra sig om naturen, gator, allmänna byggnader.
Ett viktigt klargörande: jag betraktar inte Sölvesborgshems debiteringar som straff, utan som att hyresgästen genom att betala återställer vad hon orsakat – inget mer. Vi kräver alltså inte något annat än ekonomiskt återställande – och vi är modesta men samtidigt transparenta med vår information.
Vad kan alltså sägas om detta, sett ur ett allmännyttigt perspektiv?
Jag menar:
- att allmännyttan – eftersom den ägs av det allmänna – kan sägas ha en särskild roll som samhällsbyggare i bemärkelsen att i långa relationer med stora grupper människor upprätthålla och förmedla våra samhälleliga normer som har med ett hyresförhållande att göra, men också gäller i andra delar av samhällslivet,
- att vissa normers upprätthållande och förmedlande inte kan förväntas ske av andra offentliga aktörer (såsom polisen eller socialtjänsten), eftersom dessa har begränsad målgruppsräckvidd, mandat och ansvarsområde,
- att upprätthållande och förmedlande av normer för bästa effekt kräver såväl positiv som negativ reciprocitet, vilket bör beaktas i ett allmännyttigt bolag, och
- att negativ reciprocitet för bästa effekt behöver förmedlas så att hyresgästkollektivet i en vidare bemärkelse ser att denna reciprocitet förekommer, men att detta behöver ske på ett återhållsamt kommunikationssätt som inte heller går ut över den personliga integriteten samt naturligtvis är förenligt med grundlag och lag.
Referenser:
Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage, Peter Esaiasson, Timbro, 2019.
The Law and Economics of Irrational Behavior, Francesco Parisi/Vernon L Smith, Stanford University Press, 2005.
Beslut och beteenden, Richard Thaler, Volante, 2015.