LEDARE | Hur vi skapar vägar för människor att göra boendekarriär och hur hyvlar vi ned trösklarna till det långsiktigt billigaste boendet? Hur kan den som saknar köpoäng och kontakter få tag på en lägenhet? Hur kan vi garantera boende för den som vill flytta till nytt jobb? Kring detta borde politiken kraftsamla, skriver Stefan Attefall, strategisk rådgivare.
Den klassiska beskrivningen av bostadsbristen i Sverige är att ange hur många som står i Stockholms bostadskö eller hur många kommuner som uppger att de har bostadsbrist. Mått som säger väldigt lite.
Nu har Boverket gjort en ordentlig genomlysning av hur bostadsbrist kan definieras i en ny rapport (2020:21). I grunden kokar frågan om bostadsbrist ned till fördelningspolitik. Vad är en anständig boendestandard i ett välfärdsland som Sverige?
Kör vi svensk ekonomi i botten och människor blir arbetslösa i stor skala så kommer vi att få tomma bostäder eftersom vi då tränger ihop oss. Jämför med 1980-talets slut då bostadspriserna steg och det larmades om bostadsbrist. På bara några år förbyttes denna situation till sjunkande priser och tomma lägenheter. När människor har jobb, reallönerna stiger och människor har framtidstro vill allt fler bo större och bättre.
Tio procent av hushållen är trångbodda.
Det anmärkningsvärda är väl att nära 800 000 människor i Sverige uppger i Boverkets undersökning att de bor i en bostad med orimlig standard, dvs läckande tak, fuktiga väggar/stommar eller röta i fönsterkarmar eller golv. Boverkets analys visar att de med utländsk bakgrund är överrepresenterade, varav många av dem är barnfamiljer.
Via SCB-statistik kan man också utläsa att ca 250 000 hushåll (totalt över 500 000 personer) har en ansträngd boendeekonomi. De klarar med andra ord inte vad SCB kallar en normal baskonsumtion.
Tio procent av hushållen är trångbodda, mest i Storstockholm. Det handlar om 462 000 hushåll och nära en miljon människor. Det anmärkningsvärda är att 56 000 hushåll, eller cirka 120 000 personer är både trångbodda och har en ansträngd boendeekonomi. Det vill säga, de har små möjligheter att påverka sin boendesituation.
Boverkets nya rapport svarar inte på frågan hur mycket som bör byggas. Sådana byggbehovsberäkningar har de tidigare gjort. Dessa bygger på SCB:s befolkningsprognoser och på antagandet att vi efterfrågar lika många bostäder per hushåll som vi gjort historiskt. Då visar det att vi behöver ligga på en byggtakt på mellan 60–70 000 bostäder varje år. Vi är långt därifrån och med en nedåtgående trend i byggandet. I år beräknas ca 40 000 bostäder påbörjas.
Bostadsbrist mätt i antalet byggstarter, trångboddhet, ansträngd boendeekonomi, osäkert boende och låg boendestandard har sin udd riktad till unga människor, människor med låga inkomster och i hög grad de med utländsk bakgrund.
Har man kapital, kontakter eller köpoäng får man alltid en lägenhet.
Återigen bekräftas bilden av att de som har en stabil inkomst och är inne på bostadsmarknaden inte berörs så mycket av bostadskrisen mätt på detta och många andra sätt. Har man kapital, kontakter eller köpoäng får man alltid en lägenhet. Men den som saknar dessa får tränga ihop sig i undermåliga bostäder med små ekonomiska möjligheter att ta sig ur sin situation.
Att inte fler beslutsfattare tar detta problem på största allvar har väl att göra med samma fenomen som brottsligheten. Så länge som det drabbade ”dom där borta” och ute i förorterna, så fanns det inte på den politiska dagordningen. När den präktiga medelklassen berörs och problemen blir ett större samhällsproblem så blir det en centralpolitisk fråga. Uppenbarligen är vi inte där ännu.
Frågan är hur vi skapar vägar för människor att göra boendekarriär? Hur hyvlar vi ned trösklarna till det långsiktigt alltid billigaste boendet, det eget ägda boendet? Hur kan den som saknar köpoäng och kontakter få tag på en lägenhet? Hur kan jag flytta till ett jobb och veta att det finns någonstans att bo där jobbet finns? Kring detta borde politiken kraftsamla! Boverkets analys ger en bra grund för en ny social bostadspolitik.