Fastighetsskatten är en fråga om frihet och oberoende

KRÖNIKA | Lika avskydd som fastighetsskatten var av de som drabbades, lika populär är den bland nationalekonomer och politiker. Den som vill öka statens intäkter drömmer om en stabil skattebas, men för alla andra är en återinförd fastighetsskatt vägen till ökad ofrihet och ojämlikhet. Det skriver Lars Anders Johansson, författare och journalist.

Under året har ett flertal aktörer i samhällsdebatten föreslagit att den fastighetsskatt som avskaffades 2008 skall återinföras, utan tak. Fastighetsskatten är populär bland socialistiska politiker och nationalekonomer, men få andra. Dess popularitet i dessa grupper utgår från att den är en så kallad ”stabil skattebas” eftersom husen inte flyttar någonstans, som till exempel människor och företag tenderar att göra om man skattar dem för hårt.

Fastighetsskattens tillskyndare utgår cyniskt från att villaboendet även i framtiden kommer att vara den mest efterfrågade boendeformen och ser därför beskattningen av bostäder som en säker intäktskälla till statskassan. Människor kommer att vilja bo i egna hus, nästan oavsett hur mycket finansministern väljer att pungslå dem. Det är viktigt att ha detta i bakhuvudet när fastighetsskattens återinförande debatteras: huvudsyftet är att öka statens intäkter, alla andra argument såsom ökad flexibilitet på bostadsmarknaden, är svepskäl.

Fastighetsskatten betalades för rätten att bo i sitt eget hus, till råga på allt köpt för redan skattade pengar.

Att fastighetsskatten var illa sedd utanför den trånga kretsen av nationalekonomer och politiker är begripligt. Den var en skatt som togs ut på någonting som inte genererade ett intäktsflöde. De flesta andra skatter tas ut vid någon form av transaktion, medan fastighetsskatten betalades för rätten att bo i sitt eget hus, till råga på allt köpt för redan skattade pengar. Att skatten togs ut på ägande som inte genererade någon form av kassaflöde medförde också att den som blev upptaxerad eller fick en minskad inkomst plötsligt kunde befinna sig i en situation där den inte hade råd att bo kvar i sitt eget hus.

De som pläderar för en återinförd fastighetsskatt vill gärna likställa köpet av en bostad med andra former av investeringar, till exempel av värdepapper. Detta är en intellektuell saltomortal som genomförs för att motivera varför just hus skall beskattas på ett annat sätt än annan fast egendom. Du betalar till exempel inte en löpande skatt till staten för nöjet att äga en guldtacka, en tavla eller en diamantring, trots att sådana investeringar faktiskt uppbär större likheter med investeringar i värdepapper. Boende är konsumtion, och kan inte likställas med löpande avkastning från en utdelningsaktie.

I grund och botten är frågan om fastighetsskatten en fråga om frihet och oberoende.

I grund och botten är frågan om fastighetsskatten en fråga om frihet och oberoende. En återinförd fastighetsskatt skulle, till följd av det senaste decenniets kraftiga prisökningar på villor, leda till chockhöjda skatter för de flesta småhusägare. Den löpande beskattningen av det egna boendet skulle bli en av de största utgifterna för många familjer, så till den grad att somliga skulle vara tvungna att sälja.

Nu invänder fastighetsskattens anhängare att de tagit höjd för detta genom slopad reavinstskatt och sänkta inkomstskatter. Problemet är bara att dessa åtgärder inte alls kompenserar för en chockhöjd fastighetsbeskattning för den som inte har tänkt sälja sitt hus det närmaste årtiondet eller för den vars löneutveckling inte följt upptaxeringen av bostaden. En av orsakerna till att den gamla fastighetsskatten väckte sådant ogillande var att människor kunde bli upptaxerade utifrån faktorer de inte kunde påverka, till exempel att grannen renoverade sitt hus så att det ökade i värde.

En återinförd fastighetsskatt skulle med andra ord innebära att småhusägaren i praktiken inte äger sitt boende, utan hyr det av staten.

De flesta människor köper inte en bostad primärt som en investering utan för att ha ett hem. Den löpande beskattningen av bostäder hindrar också människor från att långsiktigt planera sina liv. Ett inte otänkbart scenario är till exempel någon som under en period arbetar hårt och tjänar mycket pengar för att få möjlighet att köpa sitt drömboende, men som sedan väljer att gå ner i arbetstid eller ta ett lugnare och mindre välbetalt arbete, när målet är uppnått. Detta skulle inte vara möjligt i ett system där endast höginkomsttagare har råd att bo i hus med höga taxeringsvärden. Ett annat scenario är släktgården eller barndomshemmet som ökat i värde och går i arv till någon vars inkomster inte räcker för att betala den löpande beskattningen. En återinförd fastighetsskatt skulle med andra ord innebära att småhusägaren i praktiken inte äger sitt boende, utan hyr det av staten.

Att finansministrar är måna om att dra in så mycket pengar som möjligt till en offentlig sektor utan kostnadskontroll är lika litet förvånande som att nationalekonomer vid sina excelark tenderar att börja betrakta samhället som en maskin, utan hänsyn till de människor som ska leva och verka i det.

För en stor grupp skulle dock en återinförd fastighetsskatt innebära en kraftig inskränkning i friheten och oberoendet. Det är den grupp som drömmer om ett eget hus att bo i under lång tid, kanske livet ut, och därför inte gynnas av den slopade reavinstskatten, men som inte har tillräckligt höga löner för att sänkta inkomstskatter ska kompensera för den chockhöjda bostadsbeskattningen.

En återinförd fastighetsskatt skulle sannolikt dra in mer pengar till statskassan, men den skulle inte lösa de strukturella problemen på bostadsmarknaden som springer ur ett politiskt skapat underskott på de bostäder flest efterfrågar. Inte heller skulle den bidra till ökad jämlikhet, tvärtom skulle den gynna en grupp höginkomsttagare på det stora flertalets bekostnad.