KRÖNIKA | När endast 20 procent av befolkningen har råd att efterfråga de bostäder som byggs idag, är det dags att byta perspektiv i stadsplaneringen från de dyra, höga och täta städerna till trädgårdsstädernas låga hus i mänsklig skala igen. Det skriver Monica Andersson, universitetslektor vid Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms Universitet.
Endast 20 procent av befolkningen har råd att efterfråga det som byggs idag enligt en studie som nyligen presenterades av Martin Hofverberg, Hyresgästföreningen, vid ett seminarium hos Global Utmaning. Det innebär i klartext att 80 procent av befolkningen inte har råd. 80 procent, det är en groteskt hög siffra. Anledningen till detta är att vi bygger på ett väldigt dyrbart sätt. Det nya vi bygger trängs ihop i städernas centrala delar, tätt med hög exploatering på mark som ansågs svårhanterad i tidigare generationer, i synnerhet i en storstad som Stockholm. Orsakerna till de höga byggkostnaderna är flera, marken är dyr i så centrala lägen och bostäderna används ofta till att bekosta överdäckningar av trafikleder och andra förberedande åtgärder som pålningar av sanka marker.
Men det är också så att höga hus i sig själva är väldigt dyra att bygga genom att de ställer krav på anläggning av garage och att de måste förses med dyra hissar. Detta visade Johan Rådberg i sin forskning vid Arkitektskolorna vid KTH och vid Lunds Tekniska Högskola. Han förordade att vi istället ska bygga låga hus i trä som man gjorde i början av 1900-talet. Det är det absolut billigaste sättet att bygga och det går att med enkla medel skapa trivsamma bostadsmiljöer om man bygger på det sättet. Per O Hallman i Stockholm och Albert Lilienberg i Göteborg skapade med det receptet fantastiska stadsmiljöer för folkets breda lager. De tillhör än idag de med eftertraktade av alla bostäder i landet.
Kommunerna skulle med en sådan planering återigen kunna bygga för folkets breda lager.
Det finns stora möjligheter för kommunerna att bygga den typen av områden på pendelavstånd i städernas omland längs lokaltrafikbanorna där marken är billigare. Kommunerna skulle med en sådan planering återigen kunna bygga för folkets breda lager, och de som är sämst ställda och har svårast att hitta bostad idag.
Den pågående coronapandemin har också satt fokus på att det sätt vi bygger på idag är ohållbart ut folkhälsosynpunkt. Smittspridningen har varit mest omfattande i trångbodda och täta stadsdelar, både i Sverige och andra länder. Det är även i det här avseendet de sämst ställda som betalat det högsta priset, med sin egen hälsa.
Det är dags att byta perspektiv i stadsplaneringen från de höga och täta städerna till trädgårdsstäder igen. Använd marken till att bygga i mänsklig skala, låga hus i trä med en blandning av låga flerfamiljshus, småhus och radhus med trädgårdar, trädkantade gator och mycket grönska. Skapa vackra och trivsamma stadsdelar på det sättet och med blandade upplåtelseformer. Det finns flera exempel på kommuner som har byggt på det sättet och skapat stadsdelar som har blivit väldigt uppskattade av de boende: Tullinge Trädgårdsstad, Stadsparken i Mariefred, Segersäng i Nynäshamn, Säby Gård i Åkersberga, Eklanda trädgårdsstad i Göteborg, Lomma hamn, Skanörs vångar för att nämna några.
Det blir ett lugnare område med tvåplanshus för lägenheter, ta bort hissen (det är inte en självklar rättighet för handikappade att kunna välja våning 2), gemensam tvättstuga, carports.
Något jag länge efterfrågat och diskuterat med alla typer av nyproducerande bostadsbyggare/beställare, varför det inte byggs en liten lägenhet bredvid den befintliga såväl som då det byggs Bostadsrätter likväl hyreslägenheter med passage emellan (kallades typ generationsboende förr)?
Köper jag en 2 a – 7:a brf och kan hyra ut en etta med egen ingång, då lär den totala ekonomi bli så mycket bättre, hyr jag lägenhet och har rätt att hyra ut ett rum så får jag samma effekt.