SOMMARKRÖNIKA | Alla behöver en bostad, men de flesta vill också ha ett hem där man trivs och känner sig trygg. Då behövs också en bostadspolitik som motsvarar människors efterfrågan, skriver Lars Anders Johansson, författare och journalist som arbetar som samhällspolitisk expert på Villaägarnas riksförbund.
Ett hem är någonting mer än bara någonstans att bo. Visst är det viktigt att människor har en bostad och det bör vara bostadspolitikens första prioritering, men nog borde vi väl ha högre ambitioner än så? Vi lever i den rikaste tidsålder mänskligheten skådat och vi har uppfunnit fantastiska tekniker för husbyggande och två mekanismer som ska se till att människors önskningar får genomslag i verkligheten: marknadsekonomin och demokratin. Ändå skapar vi inte de boendemiljöer som människor efterfrågar.
När man följer den bostadspolitiska debatten i dag är det nästan svårt att tro att det gått ett halvsekel sedan miljonprogrammets dagar. Samma teknokratiska fokus på volym, storskalighet och snabbhet, nu som då. Det byggs mycket, det byggs snabbt och det byggs ofta fult, och framförallt så byggs det sådant som människor minst av allt efterfrågar.
De sociala ingenjörerna bakom miljonprogrammet betraktade bostadshus på samma sätt som den modernistiska arkitekturens store teoretiker Le Corbusier: som maskiner att bo i. Denna entusiastiska tro på det tekniska framåtskridandet hade mirakulöst överlevt de båda världskrigen och stelnat i en byråkratisk grimas. Efterkrigstidens omfattande bostadsbyggande skulle komma att ge gott om exempel att studera på vilka boendemiljöer som inte fungerar eller uppskattas.
Vi vet i dag att de mest uppskattade boendemiljöerna är trädgårdsstäderna från förra sekelskiftet och den täta kvartersstaden i innerstaden.
I dag har vi god kunskap om var människor trivs och vill bo, vilka typer av hus och vilka stadsmiljöer som uppskattas och efterfrågas. Denna efterfrågan speglas i marknadspriser och den speglas i otaliga opinionsmätningar. Vi vet i dag att de mest uppskattade boendemiljöerna är trädgårdsstäderna från förra sekelskiftet och den täta kvartersstaden i innerstaden. Ändå byggs det i liten utsträckning på det viset. Vi vet också att stora delar av den bebyggelse som uppfördes under miljonprogrammet ledde till förslumning och social segregering, när de som hade råd flyttade därifrån.
Byggnader tenderar att stå över lång tid, ibland betydligt längre än vad de var avsedda för. Det vi bygger i dag kommer att vara bostäder inte bara för nästa generation utan också för kommande. Det finns med andra ord anledning att ta lärdomarna från det gångna seklet på allvar. Hur kan såväl marknadens aktörer som de politiker som skapar ramverket, verka för att återskapa de kvaliteter som människor uppskattar hos trädgårdsstäderna och den täta kvartersstaden, samtidigt som fallgroparna från den sociala ingenjörskonstens tidsepok undviks.
Eget småhus är alltjämt den mest efterfrågade boendeformen, också bland unga. Enligt en undersökning från Sveriges Byggindustrier vill tre av fyra unga mellan 18 och 25 år bo i ett eget hus inom tio år. Trots denna efterfrågan utgör småhus en mindre del av de nyproducerade bostäderna i Sverige jämfört med andra länder. Det handlar inte om markbrist. Tätbefolkade länder som Danmark och Nederländerna har en högre andel småhus i nyproduktionen.
Eget småhus är alltjämt den mest efterfrågade boendeformen.
De bakomliggande orsakerna är bland annat kortsiktig lönsamhet och storskalighet. Flerfamiljshus är lönsammare att bygga och ger mer avkastning för en kommun på kort sikt. De flesta är dock antagligen medvetna om att de kommuner som har en hög andel småhus har dragit en långsiktig ekonomisk vinstlott. Där finns slutsatser att dra för politiker och stadsplanerare. Det viktigaste argumentet för ökat småhusbyggande är dock inte den kommunala ekonomin, utan att så många som möjligt ges chansen att bo på det sätt de önskar, att hitta ett hem. I en fungerande marknadsekonomi strävar utbudet efter att möta efterfrågan.
Att vi inte bygger den typ av städer som vi vet att människor efterfrågar tyder på att marknadsmekanismen satts ur spel. I en demokrati är tanken att de valda skall tillse att majoritetens önskemål kommer till uttryck i den förda politiken. På stadsbyggnadsområdet tycks dock majoritetens önskemål vara marginaliserade.
I debatten framstår det ibland som att det skulle finnas en motsättning mellan den grönskande trädgårdsstaden och den täta innerstaden. Så är det inte, tvärtom behöver och kompletterar dessa båda stadstyper varandra. Den typ av innerstad som är mest uppskattad tillkom dock under en tid med en annan stadsplaneringsfilosofi än den som dominerar i dag. Utmaningen borde vara att ta vara på dess kvaliteter i det som byggs framöver.
En framgångsrik bostadspolitik skulle göra det möjligt för fler att hitta ett hem tidigare i livet, en bostad i ett kvarter och en stadsdel där de kan leva och trivas. Det förutsätter att de som planerar och bygger framtidens städer tar fasta på de kvaliteter som vi vet att människor uppskattar och efterfrågar, och undviker sådant som nästan ingen vill ha. Alla behöver en bostad, men de flesta vill också ha ett hem.