LEDARE | I veckans ledare skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke, om de katastrofala effekterna av Coronapandemin och betonar vikten av att politikerna nu samarbetar och fattar nödvändiga beslut.
Om världens aktiebörser kan fungera som vår kollektiva febertermometer var det måndag den 9 mars som vi alla, oavsett om vi är sjuka eller inte, drabbades av Corona. Det är inte ens två veckor sedan. Ändå är det som att vi nu befinner oss i en helt annan värld, i ett psykologiskt tillstånd av djup oro och osäkerhet men framförallt i en ekonomi i fritt fall. Eftersom vi fortfarande är på väg nedåt vet ingen var botten nalkas eller när en vändning kan skönjas.
Hittills har den offentliga debatten med all rätt haft sitt huvudfokus på sjukdomen markerat av Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser och därtill medverkan i så gott som varje nyhetssändning. Det är naturligt. Människors liv och hälsa går alltid först.
Mycket snart kommer dock så gott som all uppmärksamhet att ligga hos våra folkvalda och främsta ekonomiska experter. Anledningen är givetvis den chockterapi som den globala ekonomin just nu utsätts för. För varje timme som går kommer nya besked som larmar om vart vi är på väg. Spanien stänger alla hotell. Kalifornien läggs i karantän. Scania och Volvo Cars stänger sina fabriker. Fonder stänger temporärt alla utbetalningar till sina kunder.
Situationen bekräftar en gammal sanning att i ett komplext och avancerat samhälle fungerar ingenting om inte allting fungerar. Om inte radikala åtgärder vidtas inom en till två veckor på nationell och global nivå kan mycket väl falluckorna öppnas till en kris vi inte sett sedan 1930-talets djupa depression. En kris som banade väg för Adolf Hitler och andra världskriget.
Det finns dock goda skäl att tro att ett sådant scenario kan och kommer att förhindras. Skälet är att politiker och myndigheter lärt sig läxan från de senaste 50 årens kriser. Även om Stefan Attefall har helt rätt när han i ”veckans aktuellt” menar att de åtgärder som politikerna hittills vidtagit är otillräckliga och behäftade med en rad ofördelaktiga villkor så visar de uttalanden som görs från såväl regeringen som oppositionen att man förstår vad som behöver göras och vilka misstag som måste undvikas.
1990-talskrisen lärde oss att det finansiella systemet till varje pris måste fungera. När Lehmann-kraschen kom 2008 agerande man därför snabbt för att säkra likviditeten i det internationella betalningssystemet och vidare var bankerna, till skillnad från under 1990-talskrisen, återhållsamma med att begära tilläggssäkerheter från högt belånade företag, så länge som deras kassaflöden var intakt. Det gjorde att vi slapp se följderna av en ny fastighetskris.
Förvisso är utmaningen nu bra mycket större. Det vi nu talar om är följderna av en störtvåg av konkurser som kan få företag att falla som dominobrickor med massarbetslöshet och ekonomisk kollaps som följd. Men förr än att det sker kommer vi i Sverige att få se en samlingsregering in praxis, som fattar beslut om vittgående företagskrediter till fördelaktiga villkor, generella stöd till hushållen (så kallade helikopterpengar) med avsikt att förhindra att de slutar betala sina hyror och kan fortsätta att konsumera sina dagliga livsförnödenheter. Vi kommer att se nya lönegarantier parat med riktade stöd till hushåll och företag för att ge dem modet att investera i allt från bostäder, till lastbilar och toapapper.
När precis allt måste göras för att ens få det mest grundläggande att fungera kommer också de nödvändiga besluten att tas. Det politiska systemet kommer att bestå provet och med den kollektiva insikten kan vi snart se fram mot kommande kriser, med klart större förtröstan än bara för två veckor sedan.