KRÖNIKA | Alla borde fundera på hur den egna balansräkningen ser ut och ställa sig frågan: behöver jag verkligen öka mina reala tillgångar mer genom att amortera mycket eller bör jag lägga mer fokus på en annan typ av sparande? Det skriver Emma Persson, privatekonom på Länsförsäkringar.
Ibland kan jag undra över hur man känner inför att man sagt eller skrivit något som blivit ett så kallat bevingat uttryck. Många av citatmaskinerna har ju för länge sedan lämnat jordelivet, som Shakespeare eller den romerske senatorn Cato den äldre, men flera andra finns kvar bland oss. Så till exempel den före detta statsministern Göran Persson.
1997 utkom Persson med en bok om hur rikets statsfinanser sanerades efter 90-talskrisen och den döptes till ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Nu var det ju inte nödvändigtvis de privatekonomiska finanserna Persson syftade på, men jag vill ändå hävda att uttrycket har fått viss bäring på hur många känner inför en stor personlig skuld till banken, till exempel ett bolån. Jag har hört det skämtsamt nämnas som en nästan ursäktande anledning till att många amorterar ganska hårt på sina bolån. Fler personer än man tror går runt med en gnagande känsla av att man bör möta döden utan en skuld till banken. Jag skulle vilja påstå att de skulle gynnas av att tänka om.
Fler personer än man tror går runt med en gnagande känsla av att man bör möta döden utan en skuld till banken.
De senaste 30 åren har de långa räntorna trendmässigt gjort en utförslöpa ner mot, och till och med periodvis under, nollstrecket. I takt med detta har strategin ”hård amortering” alltmer framstått som en något felaktig sådan, eftersom det i takt med detta blivit billigare att låna pengar. Det handlar ju nämligen om att hela tiden tänka på vilka alternativa resursanvändningar jag har för det jag väljer att göra med mina pengar. Och hur mycket avkastning jag kan få för respektive alternativ.
Ett enkelt räkneexempel kan illustreras såhär:
En familj har knappt 2,2 miljoner i bolån och siktar på att bli skuldfria lagom till pensionen om 25 år. De amorterar därför 7 100 kronor i månaden. En annan familj med samma bolåneskuld investerar istället drygt 3 000 kronor på börsen under samma tid. År 2044 kan båda familjerna vara skuldfria trots att de lagt så olika mycket per månad, eftersom den investerande familjen med hjälp av börsen har fått ihop ett tillräckligt kapital för att lösa sitt bolån vid denna tidpunkt. Okej, jag vet, exemplet är fullt av antaganden om framtida räntelägen, börsens utveckling och bortser från eventuella amorteringsregler. Men det säger ändå något om att man bör tänka ”lägg inte alla ägg i samma korg” (vem som nu fällde det bevingade uttrycket) i sin privatekonomi.
Den som är satt i skuld är måhända inte fri, men den som är utan valfrihet vid oväntade ekonomiska kriser är det inte heller.
För vi kan också leka med tanken att år 2037 blir pappan i den hårt amorterande familjen allvarligt sjuk. Mitt i alla stress kring hans hälsa, börjar vatten att läcka in i källaren vid ett häftigt sommarregn. Familjen går till banken för att låna pengar till en dränering, men banken vill inte alls höja deras bolån med hänvisning till att familjens inkomst minskat på grund av pappans sjukdom. Återbetalningsförmågan räcker helt enkelt inte till. Motsvarande situation i den börsinvesterande familjen hade kunnat lösas genom att sälja fondandelar och på så sätt betala för dräneringen. Den perfekta privatekonomin handlar om att sprida sina risker, eller som det så fint heter ”diversifiera”.
Den som är satt i skuld är måhända inte fri, men den som är utan valfrihet vid oväntade ekonomiska kriser är det inte heller. Därför menar jag att alla hushåll ska värna den frihet vi alla har att välja hur vi bäst sparar våra pengar. Målet bör vara en buffert och ett tillgängligt långsiktigt sparande så att man slipper låna den dagen det händer något.
Du kan inte betala en tandläkarräkning med en obelånad tegelsten.
Amortera är på intet sätt fel att göra, missförstå mig rätt. Det bygger en krockkudde mot räntehöjningar, bostadprisnedgångar och inkomstminskningar. Dock bör det inte vara den enda sparstrategin man väljer. En kombination av ett kontosparande till den kortsiktiga bufferten, ett långsiktigt (fond-)sparande och amortering är helt enkelt det bästa sättet att känna sig trygg. Du kan inte betala en tandläkarräkning med en obelånad tegelsten och du kan heller inte lita på att dina fonder vid varje given tidpunkt ökar i värde. Din inkomst bör därför fördelas i olika sparkorgar varje månad och hur mycket du lägger i varje korg har att göra med hur dina drömmar, din pensionsprognos och dina kommande renoveringsprojekt ser ut.
Idag kan man heller inte säga att hushållen är särskilt bra på att sprida sina risker i sitt sparande. Uppgången i bostadspriserna de senaste åren har gjort att hushållens bostadstillgångar har ökat mycket kraftigt de senaste åren. Därför borde alla fundera på hur den egna balansräkningen ser ut. Behöver jag verkligen öka mina reala tillgångar mer genom att amortera eller bör jag lägga mer fokus på en annan typ av sparande?
Pengar och sparande är inte på något sätt den enda vägen till lycka, men det lönar sig att ha en uttänkt strategi. Eller, som Falstaff säger till Ford i Shakespeares pjäs Muntra fruarna i Windsor; ”money is a good soldier, sir, and will on”.