Lennart Weiss: Don't PUSH it too far, please

LEDARE | Lennart Weiss har sett filmen Push och beskriver den som en stark skildring av hur det ser ut på bostadsmarknaden i Valparaiso, Toronto och London. Däremot uppstår problem, när perspektivet flyttas till Sverige.  

Igår visade SVT den omtalade filmen PUSH. (Ligger på SVT Play och kan ses här.) Den är producerad av den flerfaldigt prisbelönte journalisten och filmaren Fredrik Gertten, bl. a känd för dokumentären om Zlatan. I Push får man följa Leilani Farha, FN:s särskilda rapportör för bostadsfrågor som målande skildrar hur bostadsaktörer finansierade av internationella kapitalfonder gjort bostäder till vilket handelsvara som helst. Filmen visar hur riskkapitalbolag som Blackstone Group med säte i New York skrupelfritt roffar åt sig attraktiv mark, låter fastigheter förfalla för att på det sättet driva ut hyresgäster och senare lyxrenovera för en kapitalstark överklass.

Det är på många sätt en stark film som belyser avarterna av en kapitalism där sociala hänsyn väger lätt. Det finns ingen anledning att ifrågasätta de exempel som skildras från Valparaiso, Toronto eller London. Det är när perspektivet flyttas till Sverige som det uppstår problem. Leilani Farha noterar att Blackstone* etablerat sig även i Sverige och drar slutsatsen att vi nu står inför samma utveckling här. Tyvärr verkar dock varken Gertten eller de konsulter som deltar i filmen ha kunskap om hur den svenska hyresmarknaden fungerar.

I Sverige har vi inte marknadshyror. Våra hyror sätts utifrån bruksvärde eller produktionskostnader (s k presumerade hyror) som fastställs efter förhandlingar mellan fastighetsbolagen och hyresgästföreningen. Uppstår tvist i det enskilda fallet kan man gå till hyresnämnden vars bedömningar styrs av bruksvärdessystemet. Det svenska systemet har alltså en återhållande effekt och fungerar i en principiell mening lika för kommunala Svenska Bostäder som för ett privat bolag, finansierat med svenskt eller internationellt riskkapital. (I praktiken ofta pensionsfonder.) Det gäller även vid renoveringar.

Just på den punkten driver filmen också två motsägande ståndpunkter; det är fel att renovera, som oundvikligen leder till höjda hyror, samtidigt som man varnar för förslummade områden. Men var i Sverige finner vi exempel på bostadsområden i ett svårt stadium av förslumning eller systematiska ”renovräkningar”, som en följd av chockhöjda hyror?

Men visst är filmen sevärd och en nyttig påminnelse om att varje fungerande samhälle är i behov av olika typer av balanserande krafter. I Sverige är det i hög grad partsmodellen på arbets- och hyresmarknaden som svarar för den saken. På samma gång är det viktigt att påminna om att tillförsel av privat kapital gjort det möjligt för staten och kommunerna att prioritera verksamhet istället för att binda kapital i byggnader. Det är ett budskap att begrunda för såväl höger som vänster. Don´t push it to far, please.

Fotnot: Blackstone opererade tidigare i Sverige genom bolaget D Carnegie, sedermera Hembla men sålde 2019 sin andel till tyska Vonovia.