Varför bedömde (S) efter kriget att hyresregleringen inte behövdes?

 

Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, följer upp sitt föredrag på Bostadsmötet 2019 i veckans krönika och resonerar kring orsakerna till att hyresregleringen endast skulle vara en tillfällig lagstiftning i Sverige. Hur tänkte politikerna och varför?

Hyresregleringen infördes under kriget som en tillfällig lagstiftning. Under hela 50- och 60-talet handlade debatten om hur denna lag skulle avvecklas och ersättas av en väl fungerande vanlig marknad. I Bostadspolitiska utredningen från 1946 diskuteras hyresreglering också som något som på sikt inte behövs. Denna krönika är en spekulation om hur de tänkte, eller vad de tog för givet, när de kom till denna slutsats.

En första förutsättning för att en hyresreglering inte skall behövas är att utbudet av bostäder ökas i takt med efterfrågan, både den ökning som beror av befolkningsökning och den som beror av ökade inkomster. Efterkrigstiden kännetecknades av att staten skaffade sig en rad styrmedel som skulle se till att bostadsbyggandet låg på en hög nivå. En aktiv markpolitik och kommunala bostadsbolag sågs som den yttersta garanten för att utbudet skulle öka i takt med efterfrågan.

Tänker vi oss en enkel modell med en cirkulär stad skulle det alltid byggas i utkanten av staden när betalningsvilja var större än byggkostnaden. I takt med en allt effektivare byggsektor skulle dessutom nyproduktionen bli billigare. Om det hela tiden finns bra och billig nyproduktion, delvis i offentlig regi med kommunala bolag, finns inga möjligheter för en privat fastighetsägare att begära en hög hyra. Då skulle resultatet bli tomma lägenheter.

Studiebesöken gick till Vällingby och Farsta.

En andra viktig förutsättning är att lägesfaktorn spelar en liten roll. Tänker vi oss tillbaka till 50- och 60-talet var detta ingen konstig förutsättning. I Stockholm var stora delar av innerstan sunkig och med många omoderna bostäder. Studiebesöken gick till Vällingby och Farsta. Tunnelbanan gjorde stora delar av stan åtkomlig inom rimlig tid.

Jag minns att när jag skulle börja gymnasiet 1966 och hamnade på Kungsholmens gymnasium (för att jag valt ryska som C-språk) så tyckte de gamla skolkamraterna i Farsta synd om mig. Stackare som var tvungen att åka in till stan varje dag och inte fick gå på Farsta Gymnasium! När min fru flyttade till Stockholm en bit in på 70-talet letade hon och några andra efter en lägenhet för deras kollektiv. De erbjöds en 5-rummare på Folkungagatan, men tyckte den var sunkig och valde istället en lägenhet i de blå höghusen i Hagalund.

Om det hela tiden fylls på med bra och billiga bostäder med bra kommunikationer i stadens utkant antogs att ingen skulle vara beredd att betala nämnvärt mer för en bostad i mer centrala lägen. Marknadshyrorna även i centrala delar av stan skulle därmed hållas nere. Att vissa välbärgade bara vill bo på Östermalm och att hyrorna där kunde bli högre, kunde ses som undantaget som bekräftade regeln, och inget att bry sig om i bostadspolitiken.

Att det skulle vara något nämnvärt problem för skolbarn att flytta var det ingen som trodde under 50- och 60-talet!

En sista omständighet var synen på att flytta. Om nu, mot förmodan, hyrorna steg i vissa centrala delar av staden för att många med högre inkomster ville bo där, så fick väl de som inte ville eller kunde betala den högre hyran helt enkelt flytta till någon av de nya fina förorterna där hyrorna var lite lägre. Att det skulle vara något nämnvärt problem för skolbarn att flytta var det ingen som trodde under 50- och 60-talet! Dom hittade snart nya kompisar. De flesta hade en bekantskapskrets runt om i stan och umgicks inte så mycket med sina grannar och därmed spelade en flytt ingen större roll.

Faktorerna ovan pekar också på varför det idag är så svårt att avveckla hyresregleringen. Idag finns inget som garanterar att nya bostäder produceras i takt med efterfrågan, lägesfaktorn förefaller vara viktig för många och att ”tvingas flytta” beskrivs som en katastrof.

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Nationellt är det tyst om bostadspolitiken är rubriken. Det beror på att politikerna inte har några lösningar. På läktaren är det många som vet bäst om att införa marknadshyror eller andra som vill avskaffa ränteavdragen eller ta bort flyttskatten. På spelplanen fungerar inget av dessa förslag. Marknadshyror och avskaffade ränteavdrag är politiskt självmord och avskaffad flyttskatt kostar staten för mycket. Därför fortsätter den politiska debatten att handla om marginella saker som inte har någon verklig betydelse när det gäller att lösa bostadskrisen. De stora partierna undviker att tillsätta bostadsministrar från de egna partierna.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.