Attefall: Stoppa förtätningshysterin

Att bygga nya trädgårdsstäder behöver inte vara sämre för miljön än att bygga täta städer. Därtill stämmer det bäst överens med hur de flesta faktiskt vill bo. Av det skälet behöver vi omvärdera dagens ideal med täta stadsmiljöer med slutna kvarter. Det skriver Stefan Attefall, strategisk rådgivare och f.d. bostadsminister.

Idealet för dagens stadsplanering är den täta kompakta staden med slutna stadskvarter. Med den täta staden ska effektivt nyttjande av yta uppnås och miljön ska bli bättre för att människor därmed inte ska behöva bil för att ta sig mellan bostad, arbete eller service. Många människor på liten yta ska skapa kreativa miljöer och underlaget för service bli stort. Mer Manhattan än Bullerbyn, om man får hårdra saken lite.

Visst behöver varje stad ett city med denna form av täthet. Men frågan är om inte förtätningshysterin börjar gå väl långt i många av våra större städer. Grönområden försvinner, spontanidrott på en ledig gräsyta är numera ett minne blott. Motsättningarna ökar när utsikt och rymd försvinner i bostadsområdena. Byggandet sker på industri- och hamnområden till skyhöga kostnader. Bostadskostnaderna drivs också upp av att byggherrar tvingas skapa affärslokaler i bottenvåningar på flerfamiljshus trots att det kommersiella underlaget är svagt. De tvingas också bygga dyra parkeringslösningar som sällan bär sig utan måste subventioneras av de nybyggda bostäderna.

Och betongstäderna skapar stora koldioxidutsläpp i byggnadsfasen jämfört med småskalig trähusbebyggelse i exempelvis en modern trädgårdsstad. Argumentet att det bara är den täta staden som är miljövänlig och kan försörjas med kollektivtrafik håller inte. En modern trädgårdsstad har en täthet om 30–40 bostäder per hektar. Denna måttliga täthet gör att det finns underlag för grundläggande när- och kommunalservice inom gångavstånd från hemmet. Med snabba bussförbindelser in till de centralaste delarna av staden blir därmed inte trädgårdsstaden bilberoende. En trädgårdsstad med som högst trevåningshus kan också i hög grad bebyggas med trähus till en lägre boendekostnad.

Begreppet trädgårdsstad är en direktöversättning av engelskans Garden City. Trädgårdsstaden skapades utifrån idéer som hade formulerats och praktiserats i England och Tyskland i början av förra seklet. En grundtanke var att byggnader och tomter skulle forma en omväxlande organisk miljö i förening med omgivande natur. Parkmark, promenadstråk och andra grönområden är integrerade i stadsbilden. Gator och vägar följer inget symmetriskt rutnät i trädgårdsstaden, utan slingrar sig fram mellan byggnader och tomter. Villorna samspelar med flerfamiljshusen.

En trädgårdsstad är ett eget lokalsamhälle med småskalig bebyggelse. Genom uppförande av en trädgårdsstad där bebyggelsen är blandad med småhus, radhus och flerfamiljshus med nyttoträdgårdar och närhet till grönområden och bra kommunikationer möter man människors drömmar om möjligheten att äga sitt eget boende och få möjlighet att själv vara med och påverka utformningen av boendet.

Uppförande av Trädgårdsstäder har historiskt blivit vägen in till ett eget ägande för de hushåll som inte har hög inkomst eller en stor förmögenhet. I områden med höga markpriser kan staden använda tomträttsinstrumentet för att underlätta för människor med mindre kapitaltillgångar.

Trädgårdsstaden är således något mycket mer än en ”vanlig” villaförort. Alltså betydligt mer Enskede och Äppelviken i Stockholm än de amerikanska villamattorna som utmålas som det enda alternativet till den täta staden. Även om vi gillar att besöka Manhattan, så vill de flesta hellre bo i Bullerbyn.

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Visst, trädgårdsStäder har många goda sidor – men det måste fortfarande handla om stadsbebyggelse, inte om glesa, suburbana gräsöknar som 70-talets katastrofexempel. Med en täthet på 1* eller knappt därunder går det att få ett fungerande lokalsamhälle som inte är beroende av motoriserade transporter för att fungera. Enskede och Äppelviken är charmigt, men fortfarande glesa barriärer och hinder för en sammanhållen stad (* räknat som bruttoarea / total markyta)

  2. Nu är det ju så att politiker, byggföretag och arkitekter enligt den svenska modellen vet hur folk bör och ska bo, inte folk själva. Detta är en djupt förankrad del i det svenska samhällsbygget – om ”folk” vill bo i småhus med snickarglädje och spröjsade fönster är helt irrelevant. (se t ex Dagens Industri,4 december 2018: nästan varannan svensk som söker bostad tycker bättre om det förra seklets klassiska och romantiska stil, från 1870-1929). Detta faktum fastlades redan i den bostadssociala utredningen, där bl a Uno Åhrén och Gunnar Myrdal var aktiva. Myrdal skrev redan 1931:

    ”Konsumtionen behöver faktiskt styras i konsumentens eget intresse. Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de komma att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder”.

    Och även om vi skulle få se ett paradigmskifte i vilken typ av bostäder som byggs, kommer dessa att i stor utsträckning ritas av modernistiska arkitekter. Se t ex det senaste numret av tidskriften Arkitekturs temanummer om villor (nr 4 / 2019). En lång rad gråa och svarta betonglådor hyllas. Jag avstår här från adjektiv.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.