70–80 procent av svenskarna vill bo i småhus men endast en femtedel av det som byggs är småhus. Att Sverige skulle ha brist på mark anges ofta som ett skäl för att bygga flerbostadshus istället för småhus men det är en myt. Att avsätta mark nog för att alla svenskar ska kunna bygga sig ett småhus skulle inte ta mer mark i anspråk än vad som idag används till golfbanor och skidpister. Det skriver Simon Westberg, Ledamot av Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala (kd), i en artikel där han anser att regelverken måste ändras så att utbudet av byggbar mark ökar.
Förtätning är modeordet inom svensk stadsbyggnation. Så gott som alla större svenska städer har översiktsplaner som bygger på idén att staden ska ”växa inåt” med nya höghus, färre bostadsnära grönområden och en mer intensiv markanvändning. Som en följd har småhusens andel av
bostadsproduktionen halverats jämfört med 1990. Från att fyra av tio nybyggda bostäder var småhus i början av 90-talet är vi idag nere i två av tio bostäder. Men människorna som förväntas bo i de nya tätbebyggda höghuslägenheterna är inte övertygade. Gång på gång visar opinionsundersökningar att 70–80 procent av svenska folket helst skulle vilja bo i småhus – och frågar man dagens unga så drömmer även de om att i vuxen ålder få äga sitt eget hus. En stor diskrepans existerar alltså mellan vilka bostäder människor efterfrågar och de bostäder som kommunerna planerar för.
”Gång på gång visar opinionsundersökningar att 70–80 procent av svenska folket helst skulle vilja bo i småhus – och frågar man dagens unga så drömmer även de om att i vuxen ålder få äga sitt eget hus.”
Ett viktigt skäl till att kommunerna planerar för att det ska vara högt och tätt istället för lågt och grönt är det återkommande påståendet att det råder brist på mark. Det skulle helt enkelt inte finnas plats för fler småhus. Detta påstående är nu så spritt att det i praktiken accepteras utan vidare granskning. Men stämmer påståendet? Råder det markbrist i Sverige?
Eftersom det stora flertalet av oss lever i bebyggda miljöer så är det vanligt att överskatta hur mycket mark som våra tätorter upptar. Tittar man på Sveriges samlade markareal så är den bebyggda ytan enbart 2,9 procent. Ungefär hälften av denna yta är infrastruktur som bil- och järnvägar. Enbart åtta promille av marken i Sverige är bebyggd med permanentbostäder. Skulle vi fortsätta bygga med samma bostadstäthet som idag skulle befolkningen kunna fördubblas och mängden bebyggd mark skulle bara behöva öka med ungefär 1–1,5 procentenhet. Någon risk för att våra tätorter växer så mycket att landsbygden försvinner finns helt enkelt inte. Den mark som används för bostäder är statistiska ”felräkningspengar”.
Hur lite mark som faktiskt behövs för att förse människor med rymliga och kvalitativa markbostäder kan belysas genom ett tankeexperiment. Låt oss utgå från att varje svensk tilldelades 150 kvadratmeter tomtmark. Det är nog med mark för att förse varje invånare med ett radhus alternativt en familj om fyra med en villatomt. Låt oss sedan dubblera denna mängd mark för att ta hänsyn till att vi även behöver parker, skolor, butiker, vägar, kontorslokaler, industrier med mera. Då skulle behovet av mark fortfarande inte vara större än att hela Sveriges befolkning skulle kunna inrymmas på Gotland.
Tittar man på våra storstadsområden kan man konstatera att inte heller där råder det någon markbrist. Den mest tätbebyggda delen av Sverige är Stockholms län där enbart 14 procent av marken klassas som bebyggd. Därefter kommer Skåne där enbart 9 procent av marken är bebyggd. Jämför man till exempel Stockholm med andra europeiska storstäder blir det tydligt att staden inte upptar en särskilt stor geografisk yta. Tittar man på Stockholms ”urbana fotavtryck” så är det enbart en tredjedel av Berlins, hälften av Bryssels och två tredjedelar av Helsingfors och Köpenhamns. De två sistnämnda städerna har dessutom ett lägre befolkningsantal än vad Stockholm har. Det är alltså fullt möjligt att även låta Stockholm växa utåt utan att staden på något vis skulle bli abnorm.
Inte heller skulle det krävas några stora arealer för att förse människor med de marknära bostäder som efterfrågas. Söder om Dalarna finns det till exempel 9 155 000 hektar skogsmark, 2 273 000 hektar åkermark och 414 000 hektar betesmark. Markbehovet för att inrymma en miljon människor i nya trädgårdsstäder är enbart ca 20 000 hektar. Faktum är att det idag finns mer mark avsatt till golfbanor och skidpister än vad som skulle behövas för dessa trädgårdsstäder.
”Markbehovet för att inrymma en miljon människor i nya trädgårdsstäder är enbart ca 20 000 hektar. Faktum är att det idag finns mer mark avsatt till golfbanor och skidpister än vad som skulle behövas för dessa trädgårdsstäder.”
Därmed kan man också konstatera att det svenska jordbrukets problem inte beror på städernas expansion. Tittar man på utvecklingen efter 1960 ser man att nio av tio hektar åkermark som omvandlats till annan användning inte har blivit en del av tätortsbebyggelsen. Att mycket åkermark försvunnit beror alltså inte på stadsexpansion utan på förändringar inom jordbrukssektorn – främst mekaniseringen, den så kallade gröna revolutionen och en försämrad relativ lönsamhet för branschen. Det är inte en asfaltering utan en förbuskning av den svenska landsbygden vi fått se där åkrar, ängar och hagar lämnats att växa igen eller planterats med skog.
Detta skifte inom den totala markanvändningen har dock inte minskat jordbrukets samlade spannmålsavkastning som istället fördubblats sedan sekelskiftet genom tredubblade skördar per hektar. Faktum är att någonstans mellan 600 000 och 700 000 hektar av den mark som idag officiellt är klassad som jordbruksmark inte aktivt brukas. Som Lantbrukarnas Riksförbund nyligen konstaterade i ett remissvar till regeringen: ”I Sverige, liksom i EU totalt, finns ett överskott av åkermark”. Någon real konkurrenssituation mellan ökad bebyggelse och ett mer omfattande svenskt jordbruk existerar alltså inte. Svenskt jordbruk lider inte av markbrist utan av bristande efterfrågan på svenska livsmedel. Det finns nog med mark både för expanderande städer och ett expanderande jordbruk.
”Någon real konkurrenssituation mellan ökad bebyggelse och ett mer omfattande svenskt jordbruk existerar alltså inte. Svenskt jordbruk lider inte av markbrist utan av bristande efterfrågan på svenska livsmedel.”
Den infrastruktur som behövs för att tillgängliggöra ny mark för bostäder är därtill inte mer kostsam än de infrastruktursatsningar som krävs för att klara förtätningspolitiken. Tittar man till exempel på den tunnelbanesatsning som varit nödvändig för att skapa Barkarbystaden så beräknas den kosta 4,2 miljarder eller ungefär 235 000 kronor per tillkommande bostad. Spårvagn Syd beräknas i sin tur kosta 3,9 miljarder eller ungefär 225 000 kronor per ny bostad. Detta kan jämföras med kostnaden att försörja ett pärlband av helt nya trädgårdsstäder med en ny pendeltågslinje. Alltså i praktiken en ny Roslags- eller Nynäsbana. En 10 kilometer lång pendeltågslinje skulle möjliggöra skapandet av ca 21 000 småhus och andra marknära bostäder inom 700 meter från en station (givet ett antagande om att hälften av marken i praktiken kan användas till tomter). Kostnaden skulle landa mellan 2,1–2,5 miljarder kronor (baserat på beräkningarna för Spårvagn Syd och Uppsalas spårvagnsutredning) eller ca 100–110 000 kronor per ny bostad.
Någon real markbrist existerar alltså inte i Sverige. Det som existerar är en artificiell markbrist skapad av offentliga regleringar och beslut. Dessa regleringar för med sig ett konstlat underutbud av byggbar mark som pressar upp priserna till astronomiska nivåer på det fåtalet hektar mark som byråkratin släpper fram för ny bebyggelse. En ögonblicksbild av effekten på markpriserna av att begränsa en stads expansion fick man hösten 2017 i området Danmark sydost om Uppsala. Där erbjöds mark utan byggrätt till försäljning för 17 kr per kvadratmeter. Samtidigt såldes småhustomter bokstavligen ett par stenkast bort för 2 356 kr per kvadratmeter. Någon kvalitativ eller geografisk betydelsefull skillnad mellan de olika bitarna mark fanns inte. Prisskillnaden på ca 14 000 procent (!) berodde enbart på de statliga och kommunala regleringar som gav en markägare rätten att sälja marken som tomtmark men förbjöd hans granne från att göra samma sak.
”Där erbjöds mark utan byggrätt till försäljning för 17 kr per kvadratmeter. Samtidigt såldes småhustomter bokstavligen ett par stenkast bort för 2 356 kr per kvadratmeter.”
När man inser detta så inser man också att det är möjligt för det stora flertalet att få bo i de småhus som de helst av allt skulle vilja bo i. Genom att riva upp regleringarna och planlägga nog med mark för att möta efterfrågan på småhustomter skulle tomtpriserna rasa. Därmed skulle också totalkostnaden för en nybyggd villa falla till den nivån att ett egnahem hamnade inom räckhåll för alla arbetande familjer. Vanliga människors drömmar om ett trähus, en trädgård och en egen täppa måste inte dö på fjärde våningen i ett betonghus. Det råder inte markbrist – det rådet bara brist på politiskt mod att göra upp med regleringarna och förtätningsparadigmet.
Gärna trädgårdsstad, med tomter som bidrar till artrikedom. För att råda bot på bristen på prisvärda bostäder krävs större volymer. En enorm potential finns inom det byggda i våra glesa förorter. Bygg för trivsel, trygghet och arbetsplatser, inte i det gröna. Bygg mest på parkeringsplatser och i någon mån på öde kortklippta gräsmattor mellan husen så att man får kringbyggda trevliga trygga gårdar med grönska – större och bättre än innerstäders gårdar, tänk Dalen i sydöstra Stockholm. Man bygger respektfullt, t ex med hänsyn till folks utsikt. I några av de nya husen bygger man garage i källaren. Lokaler i bv ger arbetsplatser. I förorter finns långa köer med småföretagare m fl som säker lokal. Arbete och trevlig stadsmiljö kommer att göra områdena attraktiva så att de som lyckas stannar kvar och andra flyttar in. Segregationen minskar. Det tar tid, men det finns inga genvägar. Andra insatser av social natur behöver god fysisk miljö som grund. Anmäl intresse för seminarium om detta på Stadsbyggnadsnätverket på Facebook.
I artikel finns det många siffror, men dessvärre utelämnar dessa siffror en rad faktorer som komplicerar bilden.
Exempelvis är inte ytorna sammanhängande. Det går inte att bara stycka upp landskapet i 419 kvadratmeter stora tomter för genomsnittsfamiljen på 2,8 individer eller vad det nu är. Topografi, befintlig bebyggelse med mera leder till en oundviklig uppstyckning av villabebyggelsen. Det man i praktiken får är relativt små isolerade satelliter med villaområden här och där utan centrum.
Detta ske sedan genomkorsas av sicksackande pendeltågslinjer med mängder av stationer med vardera små upptagningsområden? Tillåt mig tvivla. Det blir bilen som transportlösning, med i sig enorma problem i fråga om kostnader, utrymmesbehov, skadade, klimateffekter…
Dessutom tar artikelförfattaren inte hänsyn till att jordbruksmark har väldigt skiftande bördighet. En relativt nyuppodlad potatisåker på en fjällsida har inte på långa vägar samma avkastning som jordbruksmark kring Malmö eller Stockholm. Som av en händelse är byggtrycket som absolut högst kring exempelvis just Malmö och Stockholm, men praktiskt taget obefintligt i Norrlands inland.
Det finns i dag 0,29 hektar åkermark per person i Sverige medan det krävs 0,41 hektar för att ge mat åt en person. Vi importerar alltså vår mat i väldigt hög utsträckning. Mycket talar för att denna import kommer minska och att vi i framtiden får odla mer mat inom landets gränser.
Uppsala är förresten den kommun som tappat mest åkermark de senaste 25 åren. Att artikelförfattaren sitter i byggnadsnämnden i den staden är djupt olyckligt. Kommunernas oberoende gör det möjligt för dem att helt sonika bryta i lagen och ge lov till att bygga på jordbruksmark, vilket också skett i Uppsala och andra svenska kommuner. Så här säger miljöbalken 3 kap. 4 §:
”Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.”
Lagen är glasklar, men tyvärr tandlös. Det som behövs är att lagen ges tyngd och att kommunerna hindras från det självskadebeteende de för närvarande ägnar sig åt.