Ungdomar: upp till kamp mot ”generationsgapet”

Varför reagerar inte dagens unga mer än de gör? Har de så till den grad gått bort sig på Tinder, Twitter och Instagram att de förlorat insikten om att politiska resultat kräver politiskt arbete? Eller är det de politiska ungdomsförbunden som gått vilse i makten korridorer? Det undrar Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke Sverige.

För en knapp vecka sedan (söndag 3 mars) hade Dagens Nyheter en intressant artikel om pensionssystemet. I praktiken handlade den om generationsgapet. En civilingenjör född på 1960-talet behöver spara knappt 1,3 miljoner eller 1 261 kronor i månaden från första till sista lön för att få en pension på 80 procent av slutlönen.

Motsvarande siffra för en kollega född på 1990-talet är 3,4 miljoner eller 3 277 kronor per månad. Vad artikeln visade var att den förändring av pensionssystemet som skedde 1994, från ett förmånsbaserat system (pension baserat på procentsats av slutlönen) till en premiebestämd pension fick stora konsekvenser, inte minst mellan generationerna.

Det är ett fenomen som går igen på flera områden. Sedan nuvarande system (CSN) för studiestöd till högre utbildning inrättades 1964 har bidragsdelen i studiemedelssystemet trendmässigt minskat medan lånedelen ökat. Dagens system är dessutom illa anpassat till de skiftande regionala villkor som råder mellan olika landsändar, där stödet ger hyggliga villkor i landsorten men desto sämre i en högkostnadsstad som Stockholm, något som inte minst min kollega Linda Jonsson visat i en debattartikel i SvD (torsdag 10 januari).

Inom bostadspolitiken blir mönstret än tydligare. Den som startade sin boendekarriär på 1970-talet mötte en bostadsmarknad där en hyresbostad var kraftigt subventionerad och villkoren för att skaffa sig en bostadsrätt eller villa minst sagt gynnsamma.

Inte nog med att den statliga bostadsfinansieringen erbjöd lån till garanterad ränta (cirka 3 procent) i ett läge när inflationen pendlade runt 10 procent. Avdragsrätten för skuldräntor var 100 procent (!), med koppling till inkomstskatten, vilket gjorde det mycket gynnsamt, inte minst för de med högre inkomster, att skaffa sig bostadslån eftersom man på detta sätt kunde minska dåtidens mycket höga marginalskatt.

Effekten för den som skaffade sig en villa eller bostadsrätt blev att man på kort tid kunde bygga upp betydande övervärden i sin bostad. Något man sedan belönades med ytterligare en gång när Anders Borg avskaffade den statliga fastighetsskatten 2007. Särskilt förmånligt blev det för villaägarna runt Stockholm som över natt kunde se hur värdet på deras hus rakade i höjden.

En detalj i sammanhanget som man ofta glömmer är dessutom att dåtidens bostadsbidrag var långt mer generösa än dagens och svarade under 1960 och 70-talet för cirka 45 procent av statens åtaganden för bostadspolitiken, som då var långt mer omfattande än idag.

Är det sig möjligt, rimligt eller ens önskvärt att återställa villkoren i de statliga välfärdssystemen till vad de var förr? Nej, absolut inte. Det tidigare pensionssystemet var en gökunge som förutsatte en stabil årlig tillväxt på 4 procent. Det statliga bostadsfinansieringssystemet hade vuxit utom kontroll och tog 2,5 – 3,0 procent av BNP i anspråk, något som idag motsvarar 100 – 150 miljarder kronor per år.

Om inte 1990-talets politiker agerat hade de offentliga finanserna definitivt gått över styr och Sverige riskerat att hamna i en grekisk eller italiensk situation. 1990-talets politiska systemskiften måste därför ses i den kontexten. Att fortsätta som förr var helt enkelt inte möjligt.

Kärnfrågan är istället en annan; kan det verkligen vara rimligt, moraliskt eller politiskt, att fördela bördan av det samhällsekonomiska ansvarstagandet så ojämnt mellan generationerna som vi gör idag? Åter till den bostadspolitiska arenan kan alla se det helt uppenbara. Medan fyrtio- och femtiotalistgenerationerna, på generell nivå, fått möjligheten att bygga upp rejäla ekonomiska övervärden i sina bostäder är dagens 90-talister i det närmaste egendomslösa. De saknar kapital att ta sig in på villa- eller bostadsrättsmarknaden. De kommer inte heller över de billiga hyreskontrakten eftersom bostadsförmedlingen fördelar bostäderna efter kötid vilket innebär att det är de äldre, som redan åkt på en räkmacka, som kommer över de attraktiva bostäderna.

När politikerna sent omsider vaknar ställer de ut investeringsbidrag till bostäder, knappt större än skokartonger, till hyror 50 procent högre än i det äldre beståndet för att på det sättet lotsas att de förstått allvaret i situationen. Men skulle de själva accepterat en lägenhet på 30 kvadratmeter för att sätta bo och bilda familj?

När jag tänker på saken är det inte utan att mitt gamla SSU-hjärta börjar bulta. Hur kan vi acceptera att det är på detta sättet? Och varför reagerar inte dagens unga mer än de gör? Har de så till den grad gått bort sig på Tinder, Twitter och Instagram att de förlorat insikten om att politiska resultat också kräver politiskt arbete? Eller sitter problemet hos de politiska ungdomsförbunden? Är de som är aktiva där numer så till den grad inriktade på sina personliga karriärer att de hellre representerar sig själva än sin egen generation?

Ungdomar, det är dags att fatta: Den unga generationens frigörelse måste vara dess eget verk. (Fritt efter Karl Marx.)

5 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Född 1946 med bostadskarriär inledd tidigt 70-tal kan jag dels bekräfta den rätt anmärkningsvärda riktigheten i ditt inlägg dels förvåning över att dagens ungdomar är så ointresserade av politik i allmänhet och bostadspolitik i synnerhet. Är altruism och ideellt tålmodigt engagemang helt enkelt omodernt ? Våra folkrörelser och intresseorganisationer för en allt mer tynande tillvaro och återväxten då det gäller förtroendebranschen är minst sagt skral. Hur ska slikt ändras?

  2. Lennart Weiss skriver: ”Sedan nuvarande system (CSN) för studiestöd till högre utbildning inrättades 1964 har bidragsdelen i studiemedelssystemet trendmässigt minskat medan lånedelen ökat.”

    Efter den stora studiestödsreformen 2001 var förvisso bidragsdelen i studiemedelssystemet 34 procent av totalbeloppet och nu är den 30 procent. Under åren efter 2001 har bidragets andel varierat lite grand och andelen var som lägst åren 2015-2018 då den var 28 procent. Efter höjningen av bidraget den 1 juli 2018 ökade andelen till 30 procent. Det kan också noteras att 1988 utgjorde bidragsdelen 6 procent av det totala studiemedelsbeloppet, dvs. andelen var betydligt lägre än de nuvarande 30 procenten!

    1. Ok om bidragsdelen i studielånen var låg men låner urholkades väl också kraftigt av inflationen. Var det inte totalt sett ”billigare” att låna för 2001?

  3. Tyvärr är det inte bara de aktiva i ungdomsförbunden som gått bort sig.
    Talade med en S-märk styrelseledamot i ett allmännyttigt bostadsföretag för några veckor sedan om problemen med åtgärder och hyresökningar vid upprustning. Hon såg inget problem med hyror på upp emot 11000 för en stamrenoverad 50-60-talsbostad, en ökning av utgående hyra med uppemot 70%. Hon ansåg att det var helt rimligt att upprusta allt till nyproduktionsstandard för det var vad morgondagens hyresgäster både efterfrågade och var villiga att betala. Det enda problem hon såg var hur man skulle hitta en lösning på problemen för dem som inte hade löner på 30000 att betala den hyran med.

  4. Tack Lennart, för att du sätter in bostadspolitiken i en historisk kontext. Framtiden utmanar historiens önskan att få sitta i orubbat bo att få fortsätta i tangentens riktning. Förnekelsen av verkligheten har alltid ett högt pris. Lennart du som står i framtiden och ser nuet i perspektiv av framtiden är en fantastisk guide för dagens unga!