Ännu mer symbolpolitik

Centerpartiet och Liberalernas krav på ”friare hyressättning” är verkningslösa. De kan möjligen bidra till att det byggs fler dyra hyresrätter där det idag byggs dyra bostadsrätter men att tro att det blir någon markant skillnad är naivt. Det skriver Stefan Attefall, Rådgivare, föreläsare och bostadsdebattör.

Så har då bostadsfrågorna kommit in i den politiska debattens centrum. I valrörelsen lös dem med sin frånvaro men i Centerns och Liberalernas kravlista för att släppa fram en socialdemokratisk regering har plötsligt ”friare hyressättning” blivit ett av de viktiga kraven för ”liberala strukturreformer” som Stefan Löfven ska genomföra för att få en gul knapp i statsministeromröstningen.
Programenligt stormar Hyresgästföreningen. Tre miljoner hyresgäster ska mobiliseras mot höjda hyror! Marie Linder från Hyresgästföreningen talar om ”hyreshöjningar på mellan 24 och 54 procent ”.
Bland en del ekonomer och från borgerliga kretsar verkar tron vara stor på att bostadspolitiken äntligen ska få sin lösning, men enligt vänstern så verkar avgrunden ha öppnat sig.
Vad är det då som C och L kräver? Exakt vet vi inte. Dessa kravlistor har inte i detalj presenterats. Men Jan Björklund har talat om friare hyressättning i nyproduktion och läser man Centerns och Liberalernas motioner till riksdagen på bostadsområdet ser man att det är precis vad det handlar om. Varken mer eller mindre.

Hur sätts hyror i nyproduktion? Jo, på tre sätt:
1. Enligt vanlig bruksvärdesprövning. De förhandlas med hyresgästföreningen som vilken annan hyra som helst. Mycket ovanligt idag.
2. Presumtionshyra. Efter uppgörelse med hyresgästföreningen sätts hyran utifrån kostnaderna att bygga huset, men hyrorna påverkar inte en bruksvärdesjämförelse de första femton åren.
3. Egensatta hyror. Fastighetsägaren sätter hyran själv och tecknar kontrakt med hyresgästerna. Fastighetsägaren riskerar att hyran sänkas om någon går till hyresnämnden och prövar hyran. Det är alltså ett osäkert sätt att fastställa hyran, men allt fler går denna väg.

Oavsett vilken metod som används så är de hyror som sätts i nyproduktion i taket för vad marknaden tål, det vill säga vad hyresgästerna är villiga att betala. Kan man inte få täckning för de höga produktionskostnaderna så blir det inget bygge. Undantaget är de bostäder som bygger med investeringsbidrag men då är också hyran reglerad i bidragsreglerna.

Så vad händer om vi får fri hyressättning i nyproduktion? Inte mycket. Långsiktigt på en 15–20-årsperiod kan det påverka hyresmarknaden så att dessa högre hyror driver upp den allmänna hyresnivån, men det beror på hur marknadsläget då ser ut och hur mycket nyproduktion som finns på orten. Det är den effekten Hyresgästföreningen är rädd för, och att de tappar makt i hyresförhandlingarna. En annan effekt som också skulle kunna uppstå är att vi får något fler dyra hyresrätter byggda i attraktiva områden där det idag annars byggs dyra bostadsrätter. Men att tro att kraven från C och L skulle leda till att vi löser några av de akuta bostadsproblemen är naivt. Ingen av alla dem som har svårt att komma in på bostadsmarknaden skulle få någon hjälp. Varken rörligheten eller det totala byggandet skulle öka.

Så kraven på friare hyressättning är återigen en symbolfråga, för både vänster och höger, som inte löser våra akuta problem. Men i debatten kan man puckla på varandra och tillfredsställelsen är säkert stor av att höra hejaropen från de egna leden. Samtidigt lyser den heltäckande bostadspolitiken som löser riktiga problem med sin frånvaro.

Stefan Attefall, rådgivare, föreläsare och bostadsdebattör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *