Mellan 1998 och 2015 gick andelen inkomstfattiga som bor i kommunal hyresrätt från 12 till 27 procent. Mönstret är tydligt, sedan skatteomläggningen i början av 90-talet har hyresrätten tappat i attraktionskraft och liknar allt mer ett andra klassens boende. Hyresrätten har inte råd med fler ogenomtänkta skatteomläggningar, det skriver Stefan Attefall, fd bostadsminister.
Hyresrätten framstår tyvärr allt mer som ett andra klassens boende och tappar attraktionskraft hos medel och höginkomsttagare.
Hur kan jag påstå det? År 1980 bodde 30% av den fattigaste femtedelen av hushållen i hyresrätt. Men också 30% av den rikaste femtedelen. Fram till år 1992 ser vi också att spridningen av inkomstgrupper i hyresrätt är någotsånär intakt – hyresrätten tilltalade även de rikaste hushållen. Men efter 1992 hände något. Skatteomläggningen som sänkte skatten på arbete och höjde skatterna på byggande och boende samt den ekonomiska krisen på 1990-talet förändrade situationen.
Den fattigaste femtedelen i hyresrätt ökar – från 30% till närmare 50% mellan 1992 och 1998. Den rikaste femtedelen minskar under samma tidsperiod med tio procentenheter.
Denna utveckling har sedan fortsatt och idag ser vi en tydlig relation mellan inkomst och upplåtelseform. Ju rikare ett hushåll är, desto mindre sannolikt att hushållet bor i hyresrätt. Det är idag fyra gånger vanligare bland låginkomsttagare än bland höginkomsttagare att hyra sin bostad.
Vi ser alltså en kraftig segmentering mellan upplåtelseformerna. Och den handlar inte bara om inkomst. Boverket (2017) visar att hyresrätten – och framförallt kommunala bostadsaktiebolag – har en högre andel utlandsfödda och andel med utländsk bakgrund än andra upplåtelseformer. Drygt 40 procent av hyresgästerna i allmännyttan har utländsk bakgrund, jämfört med drygt tio procent av de som äger sitt boende.
Statistik från SCB visar att ca 15 procent av de svenska hushållen är inkomstfattiga år 2015, jämfört med nio procent år 1998. Med inkomstfattig menas att de har en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Motsvarande ökning bland boende i hyresrätt är från elva och tolv procent i privat respektive kommunal hyresrätt år 1998 till 19 respektive 27 procent år 2015. Bland boende i småhus är ökningen liten – från sex till åtta procent. Framförallt är det således allmännyttan som genomgår den här förändringen. Mer än var fjärde hushåll i allmännyttan klassas som inkomstfattigt, enligt denna definition.
Den här utvecklingen är illavarslande för oss som är övertygade om att hyresrätten spelar en viktig roll på bostadsmarknaden och bör vara en boendeform som rymmer människor med olika åldrar, livssituationer och inkomstnivåer.
Utvecklingen visar också hur viktigt det är att hålla koll på skattereformer och andra politiska ingrepp som förändrar de långsiktiga spelreglerna på bostadsmarknaden. Ändrar man relativkostnaderna kraftigt förändrar också människor sitt beteende. När det hyrda boendet fick kraftigt ökade kostnader på 1990-talet så blev hyresrätten mindre attraktiv. Tomma lägenheter blev följden dit nyanlända och socialbidragstagare fick flytta in. Nyanlända hade lägre inkomster och svagare etablering på arbetsmarknaden. Och så förstärktes utvecklingen.
Nu talas det återigen i politiken om blockövergripande skattereformer. Frågan är om bostadsmarknaden har råd med flera sådana reformer.
”Den här utvecklingen är illavarslande för oss som är övertygade om att hyresrätten spelar en viktig roll på bostadsmarknaden och bör vara en boendeform som rymmer människor med olika åldrar, livssituationer och inkomstnivåer.”
Är inte detta bakvänt? Vi bör INTE förvänta oss att det är precis samma fördelning av hushåll i ägt respektive hyrt boende. Då vore det ju poänglöst att ha mer än en av upplåtelseformerna. Upplåtelseformerna har specifika för- och nackdelar som vi kan förvänta oss i olika grad tilltalar hushåll med olika förutsättningar.
I sak instämmer jag dock med att hyresrätten är missgynnad, t.ex. av prisreglering, skattetryck och högre grad av politisering.
Stefan och Ingemr: På vilket sätt är hyresrätten missgynnad?
BI och bostadspolitik.se har ju genom en rapport av EY försökt argumentera för att skattereglerna för de olika bostadsformerna är neutrala. Jag tycker rapporten är svårt att förstå/tolka.
Bostadpolitik.se’s citat om rapporten: ”Rapporten visar framför allt att det i grunden är missvisande att jämföra skatteregler avseende dessa två upplåtelseformer. Anledningen till detta är att man dels jämför olika skattesubjekt som beskattas i olika inkomstslag. En skattemässig jämförelse mellan hyresrätt och bostadsrätt låter sig inte göras. Enligt EY:s uppfattning leder jämförelsen till en snedvriden debatt, där fokus hamnat på fel område.”
/Ej kunnig inom skattregler