I valrörelsen lyste de bostadspolitiska frågorna med sin frånvaro, journalisternas ointresse är snarast att betrakta som tjänstefel. Hyresgästföreningen gjorde ett försök att driva frågan om marknadshyror, problemet var bara att motstånd saknades. Vi kommer att få blocköverskridande samtal om bostadspolitiken men vad som mynnar ut från dem avgörs av de stora partiernas eftervalsanalys. Det skriver Stefan Attefall, strategisk rådgivare och fd bostadsminister.
Valet blev lite av en antiklimax. Väljarna gav ett icke-besked. Inget tydligt regeringsalternativ fick stöd. Sammantaget gick regeringspartierna S och MP kraftigt tillbaka, men det motverkades till en del av V:s framgångar. I den meningen fick sittande regering ett underbetyg.
Men väljarna gav inte främsta utmanarna Alliansen något tydligt stöd. Moderaternas tillbakagång motverkades av uppgången hos C och KD. Sammantaget ökade stödet något för de fyra alliansparterna, men alldeles för lite för att skapa ett tydligt underlag för att ta regeringsmakten.
SD:s framgång ändrar i grunden inte det röriga parlamentariska läget.
Vi vet ännu inte hur en ny regering kommer att formas. Men nog så viktigt för de kommande fyra åren är hur de partier som gick tillbaka tolkar sitt valresultat. Leder socialdemokraternas tillbakagång till en vänstervridning av politiken med mindre villighet att delta i blocköverskridande lösningar, eller blir det tvärtom? Blir resultatet av moderaternas valförlust ett mer partiegoistiskt parti eller ett samlande parti beredda att finna breda lösningar?
Det uppseendeväckande under denna valrörelse är att inte bostadsfrågorna fick någon plats. Att partierna låg lågt var kanske inte så förvånande med tanke på hur oprioriterad frågan var för de flesta partier. Men att inte heller journalisterna ställde några frågor kring ett av de största samhällsproblem vi just nu brottas med är inte bara förvånande utan får snarare betraktas som ett tjänstefel.
Det enda större bostadspolitiska inslaget i valrörelsen var socialdemokraternas och Hyresgästföreningens gemensamma kampanj mot marknadshyror. Problemet var bara att ingen brydde sig. Det fanns nämligen inga motståndare. Det mest radikala förslaget i riksdagen är att släppa hyrorna fria i nyproduktionen, vilket de i praktiken redan är. Med undantag av några få projekt så ligger nyproduktionshyrorna redan på den nivå som marknaden tål. Den enda bestående effekten av denna kampanj blev att Hyresgästföreningen återföll till att bli en del av den socialdemokratiska kampanjapparaten.
Vad kan vi då förvänta oss framöver? Efter en troligt lite rörig regeringsbildningsprocess kommer så småningom initiativ tas till blocköverskridande samtal om bostadspolitiken. Det har nämligen alla partier lovat så det blir svårt att backa ur. Kommer då dessa samtal leda till viktiga reformer som löser de stora bostadspolitiska utmaningarna? Jag bedömer att det finns en sådan insikt att seriösa försök kommer att göras. Frågan är bara om det parlamentariska hantverket finns? Och återigen – vilken eftervalsanalys som görs i de två stora partierna. Det avgör vilka politiska kompromisser som man är beredda att göra.
Att klandra journalisterna för att bostadspolitik inte blev en valfråga är kanske att se förbi både den politiska och den medial dramaturgin. Inget av de större partierna har några bostadspolitiska lösningar som de verkligen brinner för. Många lösningar tar lång tid att genomföra och framför allt att se effekten av. Att många är utan bostad är visserligen alltför sant, men antalet som har en bostad och där flyttplaner inte är aktuellt är oändligt mycket större. Därför är kanske intresset hos en bred allmänhet inte så stort.
Den mediala dramaturgin bygger ju på att det finns en konfliktlinje och att det finns ett brett intresse för ena eller andra sidan i konfliktlinjen. Uppenbarligen verkade både de stora politiska partierna och journalistkåren landa i att på bostadsområdet finns varken väljare eller läsare/tittare att hämta.