S-rapporten, ”en ny social bostadspolitik” levererar en bra problemanalys och flera goda målbeskrivningar men deras förslag orkar inte helt i mål, menar Ingemar Bengtsson, Universitetslektor vid Avdelningen för Fastighetsvetenskap, Lunds Universitet. Ingemar Bengtsson ifrågasätter gruppens allmänna strävan att samhället ska öka den samlade bostadskonsumtionen och efterlyser i följande kommentar mer fokus på prioriteringar och svar på hur det befintliga beståndet kan användas bättre.
Den socialdemokratiska expertgruppen för en ny social bostadspolitik släppte 2018-06-12 sin rapport ”En ny social bostadspolitik” vilken syftar till att i grunden analysera förutsättningarna för en ny social bostadspolitik. Rapportförfattarna beskriver själva rapporten:
”… som ett debattinlägg med syfte att både knyta an till socialdemokratins djupare rötter, utmana aktuella problemställningar och ge bidrag till partiets kommande politikutveckling.”
Detta kan tolkas som en ambition att formulera en social bostadspolitik för framtiden med utgångspunkt i både socialdemokratins kärnvärden och i erfarenheterna från den sociala bostadspolitik som var en viktig del i byggandet av folkhemmet. Genomgången av tidigare förd bostadspolitik och analys av dagsläget upptar större delen av rapporten men här kommer fokus att ligga på delar av kapitel 3, där mer eller mindre konkreta förslag till ny politik förs fram.
Författarna skriver om ambitionerna med den tidigare förda bostadspolitiken att:
”Det goda folkhemmet skulle vara tillgängligt för alla. Var och en skulle kunna göra sin livsresa, på egna villkor.”
Författarna pekar på att samma ambition bör vara utgångspunkt även för en ny social bostadspolitik för framtiden. Man kan notera att med den här utgångspunkten borde det finnas goda förutsättningar för blocköverskridande överenskommelser om en ny, över tiden stabil, bostadspolitik. Att politiken ska skapa förutsättningar för att varje individ själv ska vara herre över sitt liv och vara fri att skapa sin egen framtid är ju närmast definitionen av liberalism och det borde därför vara enkelt för borgerliga partier att ansluta sig.
Personligen är även undertecknad sympatiskt inställd till ambitionen att den sociala bostadspolitiken ska syfta till att frigöra individen från ärvda förutsättningar och därmed skapa förutsättningar för individen att förverkliga sig själv och sina drömmar. Frågan är dock om de förslag som rapporten för fram kan fungera som medel att uppnå det målet? I det följande kommer några genomgående teman i rapporten att diskuteras: fokus på generella åtgärder, fokus på ökad boendekonsumtion och avsaknaden av prioriteringar. Syftet är inte att ge en ”rättvis” recension av rapporten i sin helhet utan syftet med den här artikeln är enbart att bidra med konstruktiv kritik gällande vissa inslag som inte skulle hjälpa till att uppnå det bakomliggande målet att ge alla individer reella möjligheter att själva skapa sin framtid.
Författarna konstaterar att: ”En ny bostadssocial utredning bör ägna särskild uppmärksamhet åt de allra mest utsatta grupperna, dvs. inkomstsvaga, missbrukare och enskilda samt familjer med sociala och/eller psykiska problem.”
Med denna mening och flera liknande visar författarna på insikten att det finns ett starkt behov av selektiva åtgärder som riktar sig till dem med störst behov av hjälp. Författarna riktar också en underförstådd kritik mot den inom (s) närmast axiomatiska tilltron till generella åtgärder:
”Detta synsätt manifesteras i uttrycket ”den generella välfärdspolitiken” som blivit något av en politisk grundsanning, höjd över ifrågasättande, även när den politiska praktiken talat ett annat språk.”
”I efterhand kan vi se att redan den politik som fördes under efterkrigstiden, över miljonprogrammet fram till 1990-talet, för all del lyfte folkflertalets behov men fortfarande lämnade en mindre, socialt eftersatt, grupp efter sig.”
Inte desto mindre landar expertgruppen ändå i att en generell bostadspolitik ska utgöra grunden för den sociala bostadspolitiken. ”Arbetsgruppens förslag lägger således tonvikten på generella politiska åtgärder med syfte att skapa villkor för en väl fungerande bostadsmarknad och ett tillräckligt bostadsbyggande samt att ge hushållen förutsättningar att fatta egna beslut och göra egna livsval.”
”Arbetsgruppen ser dock inget behov av att öppna en social hyressektor av europeisk modell där subventionerade bostäder tilldelas efter behovsprövning.”
När man läser rapporten kan man inte undvika att få intrycket att författarna går som katten runt het gröt när det gäller selektiva åtgärder. Man för fram flera välformulerade argument till varför selektiva åtgärder behövs och man förklarar varför tidigare generellt inriktade politik inte lyckades hjälpa de svagaste grupperna. Ändå blir slutsatsen att den generella politiken ska vara normen och de selektiva åtgärderna undantagen.
Den slutsatsen följer inte logiskt av den diskussion man för och man får som läsare därför det otvetydiga intrycket att stödet för en generell bostadspolitik istället är en eftergift åt tunga särintressen. De särintressen som ligger närmast till hands är byggbolag, allmännyttan och hyresgästföreningen som av tradition har partiets öra, och också är representerade i expertgruppen. Alla dessa har intresse av generell bostadspolitik eftersom generella åtgärder innebär överföring av resurser från andra marknader till bostadsmarknaden. Subventioner till byggande och olika former av subventionerad finansiering innebär att hushållens resurser omfördelas från övrig konsumtion till bostadskonsumtion, vilket förstås ger bekvämare villkor åt bostadsmarknadens aktörer, vare sig de bygger bostäder, förvaltar bostäder eller förhandlar hyror.
Ur hushållens perspektiv och ur ett övergripande samhällsperspektiv är det dock sannolikt negativt att hushållens konsumtion styrs till boende. Det är viktigt att komma ihåg att en generell bostadspolitik i första hand inte omfördelar mellan hushåll utan styr hushållets val av konsumtion från övrig konsumtion till boendekonsumtion. Att på så sätt manipulera hushållets val av konsumtion kan på goda grunder antas sänka hushållets nytta.
Det är också viktigt att ha matematiken klar för sig; om man ska kunna hjälpa de svagaste hushållen genom generella åtgärder kommer närmast oändliga resurser att krävas. Säg att 5 % av befolkningen behöver ett stöd om 20 000 kr per år för att ha råd med ett funktionellt boende. Då skulle det krävas 20 000×0,05×10 000 000 = 10 miljarder kr per år i stöd om selektiva åtgärder används. Med generella åtgärder skulle det krävas 20 000×10 000 000 = 200 miljarder kr per år.
Matematiken talar för sig själv. Om man av 100 kr i stöd ger 95 kr till hushåll utan behov av stöd och 5 kr till hushåll i behov av stöd blir det otroligt dyrt att hjälpa alla behövande hushåll. Dessa medel tas från hushållens övriga konsumtionsutrymme, antingen det gäller privat eller offentlig konsumtion. Även om det finns fall där det är motiverat att i viss mån styra hushållens konsumtion (t.ex. alkoholskatt, koldioxidskatt, vissa försäkringar) finns det inget som tyder på att detta gäller för majoritetens boendekonsumtion. Däremot finns det mycket forskning som tyder på att en omfördelning från flertalet hushåll till den lilla minoritet som inte klarar av att skaffa bostad själv är motiverad ur ett samhällsperspektiv.
Temat med generellt stöd till bostadssektorn är genomgående i rapporten: Staten ska hjälpa bostadsbolag och BRF:er med finansiering, staten ska hjälpa hushållen med finansiering, staten ska satsa på utsatta områden.
Som läsare saknar man en diskussion om bostadskonsumtion i förhållande till övrig konsumtion. Man saknar också en diskussion om vilken utsträckning av omfördelning som krävs för att uppnå målen. Kort sagt, man saknar en analys av vilken konsumtion som ska prioriteras och vilken konsumtion som ska står tillbaka.
I princip hela diskussionen handlar om hur boendekonsumtionen ska kunna ökas. En mindre del av diskussionen handlar om vilka som ska öka sin boendekonsumtion men mycket lite handlar om vilka som ska minska sin konsumtion eller vilken annan konsumtion som ska minskas. Kort sagt, diskussion av prioriteringar inom bostadssektorn och mellan boende och annan konsumtion lyser med sin frånvaro.
Utöver slagsidan åt generella åtgärder slås man av slagsidan åt nyproduktion medan behovet av ökad rörlighet inom befintligt bestånd snabbt avfärdas utan vidare argumentation. Med tanke på hur kapitalkrävande bostäder är, hur långlivade de är och hur sakta det nödvändigtvis går att öka stocken av bostäder genom nyproduktion, kunde man förvänta sig en mer initierad diskussion om hur den befintliga stocken av bostäder skulle kunna användas effektivare. Generationsaspekter tas dock upp och vissa förslag ges som skulle kunna stärka ungas möjligheter på bostadsmarknaden, men främst på den ägda marknaden.
Med tanke på den absurda kösituationen till hyresrätter i våra storstäder kunde man förvänta sig en ingående analys av problemen med dagens hyressättningsmodell. Under förslag 15: ”Vidta åtgärder för att skapa ordning och reda på bostadsmarknaden” kunde man förväntat sig sådana förslag men de som ges syftar endast till att behandla några symptom och därmed bevara status quo.
Sammanfattningsvis, rapporten bör läsas för den innehåller många goda delar, främst i målbeskrivning och problemdiskussion, och bör kunna utgöra en utgångspunkt för konstruktiva diskussioner som förhoppningsvis inkluderar ett brett urval av politiska partier, intressegrupper och forskare. Rapporten kan å andra sidan kritiseras för att inte orka riktigt i mål. En del av de rekommendationer till nya åtgärder som ges hänger inte ihop med mål- och problembeskrivning utan präglas mer av en vilja att tillfredsställa närstående särintressen.
Med tanke på expertgruppens sammansättning är detta kanske inte så förvånande. Det är nog lämpligt att betrakta rapporten som ett förhandlingsbud från vissa (s) närstående intressenter inom bostadssektorn. Nästa steg är att väga dessa gruppers intressen mot andra intressen inom bostadssektorn och mot andra intressen utanför bostadssektorn. Det är enklare att föreslå mer pengar till bostadssektorn än att peka ut vilka prioriteringar som behöver göras. Dock kan inte politiken väja för prioriteringar; politik är att prioritera.