Debatten om behovet av att förtäta våra städer behöver nyanseras. Istället för att prata om hög täthet bör vi prata om optimal täthet. Våra svenska städer kan inte jämföras med Los Angeles, enligt forskningen finns inga stora vinster av att förtäta våra städer ytterligare. Det skriver Simon Westberg (Kd), ledamot i Uppsalas plan- och byggnadsnämnd.
Täthet är modeordet i dagens stadsbyggnadspolitik. I debatten har befolkningstäthet hävdats vara lösningen på såväl klimatproblem, som sociala problem och tomma kommunala kassor. Att täthet är bra råder det inget tvivel om. Men konklusionen hamnar ofta nära den hedonistiska slutsatsen att om lite av något är bra så måste mycket av något vara bättre.
Så är inte fallet. Oberoende av om man tittar på de ekonomiska, sociala eller ekologiska konsekvenserna av täthet så följer de samma mönster. Initialt ser man stora positiv effekter av ökad täthet men dessa avtar snabbt, planar ut och vid höga tätheter kommer nya negativa effekter.
Ett belysande exempel på täthetens avtagande marginalnytta är kopplingen mellan transportenergianvändning och täthet. Genom att röra sig ifrån den nordamerikanska bilstaden (ca 5 pp/ha) till den europeiska staden (ca 40 pp/ha) så faller transportenergikonsumtionen per capita med ca 40-50 000 MJ. Men ökar man tätheten med ytterligare 35 pp/ha är det oklart om något real effekt uppstår överhuvudtaget. Till exempel så har Köpenhamn hälften så stor transportenergikonsumtion som Bryssel och ungefär lika stor sådan som Wien och Tokyo. Trots att dessa städer är 200-400 procent tätare än Köpenhamn!
Ett annat typiskt exempel på den avtagande nyttan av täthet är effekten på kommunal service så som barnomsorg. Initialt ger täthet det underlag som behövs för att grunda en förskola. Men när tätheten ökar så ökar efterfrågan på fler platser. Detta samtidigt som mängden potentiell förskolemark både minskar och ökar i pris. Effekten blir att de nya förskolor som byggs blir dyra och får en lägre standard. Barnen rör sig mindre när lekytorna försvinner och barngrupperna pressas till pedagogisk ohållbarhet. Till sist uppstår en förskolebrist som inte kan mötas. Föräldrar tvingas resa långa omvägar eller flytta. Den initiala vinsten av täthet har förbytts till nya negativa konsekvenser.
På samma sätt fungerar täthet och byggnadsekonomi. Initialt innebär ökad täthet minskade infrastrukturkostnader men när låg trähusbebyggelse ska ersättas med högre hus börjar kvadratmeterkostnaden att öka. De billigaste byggpriserna får man i radhus om två våningar och de dyraste i skyskrapor. Ju kraftigare man ökar tätheten desto dyrare blir bostäderna. Därför följer segregation i täthetens spår.
Att täthetsfrågan har två potentiella diken, för låg och för hög täthet, bekräftas bland annat av en rapport ifrån The Global Commission on the Economy och Climate. Ett initiativ som delfinansieras av den svenska regeringen. Rapporten finner just stora initiala vinster när tätheten ökar från under 5 personer per hektar till 40-60 personer per hektar. Men att de positiva effekterna därefter avtar och att nya problem börjar hopa sig vid ca 80 personer per hektar.
Rapporten lämnar därför tre olika slutrekommendationer för hållbar tillväxt beroende på stadstyp – de med god marktillgång, de med vissa expansionsbegränsningar och de med kraftigt expansionsbegränsningar. Städer med god marktillgång kan uppnå hållbar tillväxt med i huvudsak villabebyggelse längst med kollektivtrafikkorridorer. Delvist begränsade städer (typisk europeisk storstad) bör innehålla en mix av lika delar villor, radhus och flerfamiljshus. Och enbart de absolut mest begränsade städerna (i rapporten ges exemplen Singapore och Hong Kong) bör bestå av främst flerfamiljshus.
För Sveriges del innebär detta att våra städer redan idag är på rätt sida hållbarhetströskeln. Så låter det dock inte i den offentliga debatten. Där talas det om behovet av förtätning som om våra svenska städer vore Los Angeles eller Houston. Hela diskussionen är som direktimporterad ifrån USA utan någon anpassning till nordiska förhållanden.
Vi behöver nyansera täthetsdiskussionen. Istället för att tala om låg eller hög täthet borde vi istället tala om optimal och suboptimal täthet. Där optimal täthet finns i spannet mellan trädgårdsstaden och den slutna kvartersstaden i tre våningar och suboptimal täthet vid nivåer under och över detta. En suboptimalitet som i vissa fall måste sväljas av produktionsekonomiska skäl (på landsbygden och i innerstäderna) men som man i normalfallet inte bör eller behöver accepteras.
Om man översätter siffran 80 personer/hektar till det i Sverige mer gångbara måttet exploateringstal och räknar med drygt 40 m2/person innebär det ett exploateringstal runt 0,35, dvs en tiondel av t ex Södermalm – som är på gränsen till att vara för litet och glest för att orka med ett traditionellt stadsliv inser man att det nog finns en del andra faktorer som måste mätas än transportenergianvändningen. Det är också svårt att jämföra radikalt olika stora städer och städer med helt olika transportkultur och -förutsättningar. Jag råkar känna till Köpenhamn och Wien (som nämns i artikeln) och kan lätt peka på skillnader som gör Wien sämre och CPH bättre än man kunde förmoda baserat på tätheten.