Bostadsmarknaden behöver lösningar som faktiskt håller, inte något som bara skjuter fram problemen, skriver Monika Pirslin.
Trots mitt ringa intresse för politik tillät jag mig att bli provocerad av bostadsminister Andreas Carlsons uttalanden under Almedalsveckan. På flera scener presenterade han sina lösningar på bostadskrisen.
Höjt bolånetak. Sänkta amorteringskrav. Och så hyrköpsmodellen.
Andreas Carlson står på scen fler gånger under Almedalsveckan där jag två gånger hör honom nämna dessa tre förslag som lösning på bostadskrisen. När han nämnde hyrköpsmodellen var det svårt att förstå vad han faktiskt menade. Efter ett av hans framträdanden tog jag tillfället i akt att fråga honom direkt:
Vem ska bära kostnaden för hyrköp – staten eller bostadsutvecklarna?
Svaret blev att modellen fungerar för Obos i Norge – och att Obos även erbjuder det i Sverige. Jag kunde inte låta bli att skratta. För oss som kan marknaden är det smärtsamt tydligt att ministern inte har en förankrad förståelse för hur bostadsmarknaden fungerar i Sverige. Eller snarare – hur den inte fungerar.
I realiteten är det ytterst få, knappt en handfull aktörer, som erbjuder hyrköp. Och även de kämpar med att få affärsmodellen att gå ihop. Ofta handlar det om en eller två bostäder per projekt, och det är långt ifrån alla projekt där hyrköp ens är ett alternativ. Att föreslå detta som en bärande del av lösningen på bostadskrisen, i ett läge där branschen knappt återhämtat sig efter flera år av stålbad, framstår som naivt. Eller till och med ännu värre – respektlöst.
Merparten av bostadsutvecklarna bygger inte bostäder på egen kassa. Så, hur skulle de ha råd att erbjuda hyrköp, där de behöver agera bank åt kunden i flera år framöver? Kopplingen till bostadsutvecklaren kapas ju när projektet lämnas över till bostadsrättsföreningen. Här vill båda parter ha ett rent avslut. Det är verklighetsfrånvänt att tro att detta är lösningen. Om staten däremot var villig att kliva in och bära en del av kostnaden – ja, då skulle fler aktörer säkert vara intresserade att erbjuda det för att sälja fler bostäder. Kan du lösa det, Andreas?
Hyrköpsmodellen kan fungera – men bara om staten är beredd att bära en del av kostnaden. Hade man lagt fram ett sådant förslag hade det varit något helt annat. Men att föra fram det som en lösning, utan att ha förståelse för hur verkligheten funkar anser jag inte vara varken genomtänkt eller genomförbart.
Med över 20 år i bostadsbranschen har jag upplevt många kriser, men aldrig har jag sett så många rabatter och erbjudanden för nyproducerade bostäder som idag – både inom bostadsrätt och hyresrätt. Jag ser dagligen hur fastighetsägare och bostadsutvecklare kämpar om kundernas uppmärksamhet för att få dem att agera till nytt boende.
Att fler ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden är en gemensam ambition för oss alla – politiken, branschen och hushållen. Visst kan lättade amorteringskrav underlätta för många, särskilt för ensamstående föräldrar. Att man får låna mer för att möjliggöra ett köp och därmed äntra den köpta bostadsmarknaden är en möjlighet, men även det har sitt pris. För hög skuldsättning är inte en hållbar lösning i längden. Och inte heller är hyrköpsmodellen det – om inte staten är med och delar risken.
Samtidigt ser vi att även hyresrättsmarknaden utmanas. Trots att efterfrågan på hyresrätter ökat, främst på grund av stigande räntekostnader, har många svårt att uppfylla de ekonomiska krav som ställs för att få ett hyreskontrakt. Det är något som påverkar uthyrningen av nyproducerade hyresbostäder, både i kostnader och uthyrningstid. Hyresrätter har knappast varit ett problem att hyra ut historiskt, men de senaste två åren har fastighetsägarna fått uppleva svårigheter i det, oavsett om det gäller befintliga bostäder eller nyproduktion.
I Almedalen pratades det mycket om ”bostadsdrömmar” – som om det vore en politisk skyldighet att uppfylla dem. För mig är det en viktig distinktion mellan bostadsbehov och bostadsdrömmar. Det är en sak att trygga människors grundläggande behov av bostad. En helt annan att säkerställa att alla får sitt drömboende. Alla dessa höga krav på hur produkten bostad ska utföras driver upp kostnaderna så att konsumenterna inte har råd att efterfråga dem, oavsett boendeform. Många skulle nöja sig med exempelvis lägre ljudkrav, mindre badrum och mörkare bostäder för att istället ha råd med önskad storlek, och ha mer human boendekostnad. Det bästa vore om det fanns både och, så att människor själva kunde välja.
Kära bostadsminister, jag erbjuder en praktikplats i branschen några månader för ge förståelse av det faktiska behovet innan fler orimliga reformer presenteras. Politik är teori, men det är i verkligheten vi verkar och bor. Reformerna bör vara anpassade till vad verkligheten kräver, inte vad teorin säger.
Andreas, bostadsmarknaden behöver inte fler teorier. Den behöver lösningar som faktiskt håller, och inte bara skjuter fram problemen. Efter din praktik i branschen är jag övertygad om att du kommer fram till disruptiva reformer som faktiskt kommer att göra skillnad.
Monika Pirslin
VD & grundare, Nya Boendet