Cemof (Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet) ger i en färsk rapport Riksbanken godkänt för den förda penningpolitiken under 2024.
Men gruppen bakom rapporten – bland andra Roine Vestman och John Hassler – är också kritiska till flera delar.
Under tisdagen presenterar Cemof (Centrum för penningpolitik och finansiell stabilitet) rapporten Svensk penningpolitik 2024. Det är tredje gången finansutskottet ger Cemof i uppdrag att utvärdera penningpolitiken med fokus på det senaste avslutade kalenderåret, och denna gång är det professorerna Roine Vestman, John Hassler och Per Krusell från Stockholms universitet och Karin Kinnerud, assistant professor vid Handelshögskolan i Oslo som genomfört utvärderingen.
”I huvudsak bra, men lite sena sänkningar, är betyget vi ger Thedén & Co”, kommenterar John Hassler angående rapporten på LinkedIn. Och det summerar forskarnas rapport ganska bra.
”Redan i början av 2024 diskuterade Riksbanken att framtida sänkningar av styrräntan skulle bli aktuella, men man inväntade ytterligare bekräftelser på att den underliggande inflationen skulle närma sig 2 procent och den första sänkningen av styrräntan gjordes först i maj. Under året sänkte sedan Riksbanken styrräntan från 4,0 till 2,5 procent. Vår bedömning är att penningpolitiken under året har uppfyllt sitt mål och att den överlag var välavvägd men att det sannolikt hade varit bättre att sänka räntan lite tidigare”, skriver författarna i rapporten.
Vi är kritiska till argumentet att avvakta med att sänka räntan för att undvika en försvagning av kronkursen
Cemof har även tittat närmare på hur Riksbankens kommunikation kring sina räntebeslut – som gruppen menar lämnat en del att önska.
”Vi är kritiska till argumentet att avvakta med att sänka räntan för att undvika en försvagning av kronkursen. Vi är även skeptiska till argumentet att det är olämpligt att sänka räntan tidigt under året för att det ökar risken att i närtid behöva höja räntan igen. Att avvakta tills effekterna av den hittills förda penningpolitiken blir synliga är heller inte ett bra argument, eftersom dylika effekter typiskt sett uppstår med betydande fördröjning och är små och svåra att detektera, när det gäller marginella ränteförändringar”.
Författarna rekommenderar även Riksbanken att vara tydligare i när det gäller bedömningen av om kostnaderna förknippade med för höga inflationsutfall är större än kostnaderna förknippade med för låga utfall, samt den mån i vilken Riksbanken i perioder av hög volatilitet i KPIF-inflationen väljer att lägga större tonvikt vid inflationsutvecklingen enligt andra mått.
”Sammantaget är vår bedömning att även om Riksbankens penningpolitik var något för åtstramande i början av året och kommunikationen om denna politik kunde ha varit tydligare, så torde kostnaderna förknippade med detta ha varit små. Därför anser vi att den förda penningpolitiken på det hela taget har varit rimlig”.
Finansutskottets förhoppning är att rapporten ska stimulera den offentliga debatten om svensk penningpolitik. Och Cemof ägnar en del av rapporten åt att diskutera och bemöta vanligt förekommande kritik mot Riksbanken och den förda penningpolitiken i fråga-svar-form. Nedan är ett antal exempel.
Många bedömare påpekade att Riksbanken gjorde fel som inte sänkte tidigare under 2024 då den kortsiktiga inflationen kommit ned kring målet. Stämmer det?
”Inte minst i tider när inflationen kraftigt avvikit från målet är det en svår bedömningsfråga att avgöra hur snabbt styrräntan kan återgå till sin normala nivå. Vi menar dock att det fanns någorlunda tydlig information som pekade i riktning mot att en något snabbare sänkning hade varit en bättre avvägning. Argumentet att detta hade kunnat komma att kräva en reversering, vilket skulle ha påverkat Riksbankens trovärdighet, är enligt vår bedömning inte tillräckligt starkt. Dock bedömer vi inte att samhället burit mer än marginella förluster av en försenad räntesänkning.”
Om växelkursen faller med 15 procent, blir vi då 15 procent fattigare?
”Nej, av flera skäl. Den nominella växelkursen rör sig mycket, på både kort och lång sikt, så frågan är dock väl motiverad. Särskilt i det korta perspektivet är dessa rörelser också svåra att förklara. Det är sant att de kortsiktiga fluktuationerna påverkar vår internationella köpkraft, t.ex. vad det kostar att semestra hemma eller utomlands. Men detta har endast marginella konsekvenser för vårt välstånd. En tillfälligt lägre växelkurs tenderar också att öka efterfrågan som riktas mot inhemska producenter, både genom att exporten ökar och importen minskar. Detta ökar den inhemska produktionen. Konsekvenserna av växelkursförändringar behöver därför beaktas av Riksbanken. I ett längre perspektiv finns dock ingen anledning att tro att den nominella växelkursens rörelser har några betydande konsekvenser för vårt välstånd. De kortsiktiga fluktuationerna i växelkursen är svårförklarliga och har normalt endast små effekter på den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Långsiktiga trender i växelkursen drivs av andra faktorer, t.ex. skillnader i inflation, och är inte uppenbart skadligt för ekonomin.”
Kan man lita på Riksbanken när det är oenighet inom direktionen? Är det viktigt att direktionen är enig?
”Beslut om penningpolitiken grundar sig på en sammanvägning av statistik, modeller, mindre formella bedömningar och kvalificerade gissningar. Det är ofta inte helt uppenbart vad som är rätt nivå på styrräntan. Syftet med att ha en direktion är att flera personer ska göra dessa bedömningar och diskutera dem sinsemellan. Det är normalt också så att direktionens medlemmar är specialiserade inom olika kompetensområden och därför naturligen kan ha olika perspektiv. Varken en omröstning utan diskussion eller krav på konsensus är rätt väg att gå. Oenighet kan alltså uppstå av naturliga skäl och är inget problem i sig. Framför allt är det viktigt att klargöra orsaken till oenighet om den uppstått, och därmed blir inte oenighet i sig skadlig; dock kan oenighet bottna i stor osäkerhet t.ex. om världsläget, och denna osäkerhet kan vara problematisk för ekonomin.”
Riksbankens jobb är enkelt – den behöver ju bara följa ECB och Fed. Behöver vi ens ha en centralbank i Sverige?
”Det finns givetvis globala faktorer som på ett likartat sätt påverkar hur räntan borde sättas i Sverige, euroområdet och USA. Det är därför naturligt att räntorna ofta rör sig parallellt. Att Sverige har en egen valuta innebär dock att vi kan föra en självständig penningpolitik och bestämma ränteläget utifrån vad som är rätt för Sverige. Riksbanken behöver inte sätta och sätter inte heller alltid samma ränta som ECB och den amerikanska centralbanken; det är tvärtom slående att styrräntorna i de olika länderna skiljer sig åt så mycket (t.ex. låg den amerikanska räntan i slutet av året 2 procentenheter över den svenska). Det är ibland viktigt att denna möjlighet utnyttjas genom att Riksbanken ändrar räntan tidigare eller senare än andra centralbanker. Just 2024 är ett tydligt exempel där Riksbanken sänkte först; man följde alltså inte de andra centralbankerna utan tvärtom följde de oss. Förutsättningarna för den svenska penningpolitiken påverkas också i viss mån av vilka räntor som sätts i andra länder. Men dessa effekter är inte så starka att de gör att Riksbanken alltid behöver göra samma sak som andra länders centralbanker.”
Varför är räntan dubbelt så hög i USA som i Sverige?
”De faktorer som avgör vad som är en rätt avvägd styrränta är inte identiska i olika länder. En viktig skillnad mellan Sverige och USA är att USA har stora offentliga budgetunderskott, vilka driver på efterfrågan i ekonomin och motiverar en högre ränta. En annan viktig skillnad är att bolån i USA normalt har fast ränta under 30 år. Dessa skillnader gör att både behovet av en högre ränta och effekten av den är annorlunda i USA och i Sverige.”