BOPOLPODDEN | Nej, påståendet att hushållen är överskuldsatta är fel – i praktiken har hushållen aldrig varit rikare än nu. Men bolånereglerna leder till att hushållen inte kan efterfråga bostäder de egentligen har råd med – och i förlängningen leder detta till att man skjuter upp familjebildande, vilket får stora samhälleliga konsekvenser. Politikerna sitter i knät på myndigheter som gör för dåliga analyser och därför kommer även finansmarknadsminister Wykman med påståenden som är direkt felaktiga. Bostadspolitik.se släpper i dagarna sin första bostadspolitiska rapport – och den är en rejäl sågning av hur myndigheter och politiken har hanterat frågan om kreditrestriktionerna. Evidens Ted Lindqvist presenterar tankarna i Bopolpodden tillsammans med Bostadspolitik.se:s Lennart Weiss. Programledare: Anna Bellman.
Rapporten är en svidande uppgörelse med myndigheternas och politikernas hantering av kreditrestriktionerna. Ted Lindqvist och Lennart Weiss menar att bolånereglerna är både felaktigt motiverade och direkt skadliga för samhällsekonomin.
– Reglerna vi har idag är inte ändamålsenliga. De skapar samhällskostnader, välfärdsförluster och gör i princip ingen nytta. Den risk som myndigheterna pekar på är kraftigt överdriven och regleringen är inte rätt svar på hur man hanterar den, säger Ted Lindqvist i podden.
Rapporten är den första i sitt slag från Bostadspolitik.se. Chefredaktör Lennart Weiss betonar att det behövs en motbild till den ensidiga syn som Riksbanken och Finansinspektionen förmedlar.
– När det gäller debatten om hushållens skulder och prisutvecklingen på bostäder finns det en djupt rotad mytbildning. Det finns en idé om att priserna skenar och att hushållens skulder utgör ett systemhot. Men det är en bild som inte stämmer med fakta. Det är dags att den ersätts med en mer balanserad syn, säger Weiss.
Kritiken: Slapp analys från myndigheter
En central poäng i resonemanget är den låga kvaliteten på myndigheternas analyser. Ted Lindqvist menar till exempel att skuldkvoten, som ofta används som mått på risk, är ett alltför trubbigt verktyg.
– Skuldkvoten säger i princip bara att vi har en växande ekonomi där skulderna ökar något snabbare än inkomsterna. Men det är helt naturligt i en ekonomi där det investeras långsiktigt. Vi borde istället titta på nyckeltal som soliditet, räntekostnadsandelen (hur stor andel av den disponibla inkomsten man betalar i räntor) och likviditet – faktorer som visar om hushållen faktiskt är sårbara. Och tittar man på de här måtten så ser man att det är stabilt på aggregerad nivå.
Weiss fyller i:
– Det mest häpnadsväckande är att myndigheterna håller en så låg faktanivå. Som branschaktör tycker jag det är märkligt att myndigheter år efter år lyckas fösa politikerna framför sig med felaktiga och missvisande uppgifter.
De verkliga riskerna: Konsumtionslån, inte bolån
Ett annat centralt tema är att myndigheterna fokuserar på fel skulder. De stora riskerna för individ och samhälle ligger inte i bolånen – utan i konsumtionslånen, enligt Weiss.
– SMS-lån och andra konsumtionslån växer snabbt, ofta till ockerräntor och utan säkerhet. Där finns de verkliga tragedierna. Det är helt obegripligt att man inte fokuserar där i stället. Hushåll med höga bolån är inte de som riskerar kollapsa – de klarar ofta både prisfall och räntehöjningar.
En av de mest långtgående konsekvenserna av kreditrestriktionerna handlar om hur de påverkar människors livsval – särskilt unga hushåll.
– Om unga hushåll inte får lån kan de inte köpa sin första bostad. Då tvingas de till dyra andrahandshyror eller nyproduktion de inte har råd med. Resultatet blir att de skjuter upp familjebildandet. Det är inte bara ett individuellt problem – det är ett samhällsproblem, säger Weiss.
– Vi har ett demografiskt problem i Sverige. Barnafödandet är på bottennivå i Europa. Det är ett hot mot tillväxten och välfärden. Kreditreglerna bidrar till det här.
Tillgångarna har ökat snabbare än skulderna
Rapporten visar att hushållens tillgångar har ökat betydligt snabbare än skulderna. Nettoförmögenheten är rekordhög. Bara en mycket liten andel har riktigt höga belåningsgrader.
– Det är alltså inte så att majoriteten av hushållen sitter på enorma bolån. Och därför är det orimligt att utforma hela kreditregleringen utifrån den lilla minoriteten, säger Lindqvist.
Han understryker också att vi i Sverige har en grundläggande sund kreditgivning:
– KALP-kalkylerna är rigorösa. Stressräntor på 6–7 procent används. Det är ingen som föreslår att vi ska släppa på kreditprövningen. Det vi säger är att reglerna bör mildras för att inte skapa onödiga hinder för hushållen.
Vad borde politiken göra?
I samtalet diskuteras också finansmarknadsminister Niklas Wykmans uttalanden och bland annat hushållens överskuldsättning.
– Det där är fel. Svenska hushåll är inte överskuldsatta. Tittar man på hela balansräkningen är vi rikare än någonsin, säger Lindqvist.
– Jag tycker det är oroande att en minister upprepar felaktiga påståenden som kommer från myndigheterna. Antingen är han taktisk och försöker hålla sig väl med flera sidor, eller så har han blivit absorberad av den kultur som råder på Finansdepartementet, spekulerar Weiss.
Wykman har nyligen aviserat att förslag om ändrade bolåneregler ska presenteras före sommaren.
– Det är egentligen två saker man ska hålla ögonen på nu, säger Weiss. Vilka specifika åtgärder kommer man att föreslå – och var ska makten över kreditregleringen ligga? Om regeringen tar tillbaka makten från myndigheterna, då har man markerat att man vill styra i frågan.
Tillväxt kräver tillgång till kapital
Lennart Weiss påminner i podden om det större sammanhanget: Tillväxt och välstånd kräver tillgång till kapital.
– Det finns en naiv föreställning att världen vore bättre med mindre skulder. Men då glömmer man att våra tillgångar till stor del är finansierade genom lån. Utan kreditmarknader, ingen välfärd. Vi hade varit mycket fattigare utan bolånen.
Ted Lindqvist:
– En tänkt värld med lägre skulder hade också haft mycket lägre tillgångar. Vi vill inte släppa på stabiliteten – vi vill bara ha mer ändamålsenliga regler. Det handlar om att hushållen ska kunna bo som de vill, på ett sätt de har råd med. Det är så vi optimerar välfärden.