LEDARE | Normaltillståndet för ledande politiker är att få kritik, negativ kritik. Det gäller även här på Bostadspolitik.se. Regeringen gör för lite, för sent eller helt enkelt fel saker. Men är det verkligen sant och beaktar kritiken rådande omständigheter på ett rimligt sätt? Låt oss bena i ett par exempel.
I vårändringsbudgeten presenterade regeringen en tillfällig höjning av rotavdraget (reparation, ombyggnad, tillbyggnad). Från den 12 maj 2025 till och med den 31 december 2025 höjs subventionsgraden från 30 till 50 procent av arbetskostnaden. Det innebär att privatpersoner kan dra av halva arbetskostnaden för rot-berättigade tjänster under denna period.
Dessutom gäller från den 1 juli 2024 separata tak för rut- (hushållsnära tjänster) och rotavdragen. Tidigare delade rot och rut på ett gemensamt tak. Med den tillfälliga höjningen har hushållen möjlighet att dra av 75 000 kronor per person och år för rot och detsamma gäller för rut. Efter den 31 december återgår subventionsgraden till 30 procent. Regeringen beräknar att satsningen kommer att kosta cirka 4,35 miljarder kronor, alltså en förhållandevis kraftig injektion till bygg- och hushållssektorn och tillika den enskilt största posten i årets vårändringsbudget.
Tvärtom har man varit tydlig på att det tillfälliga stödet ska ses som en riktad insats till en hårt pressad bransch som drabbats hårt av den dubbla inflationschocken på byggmaterial, först via pandemin, därefter kriget i Ukraina
Oppositionen och delar av branschen har dock varit kritiska på temat ”nya köksluckor åt medelklassen leder inte till en enda ny lägenhet för unga och bostadslösa”. Nej, men det har regeringen inte heller påstått. Tvärtom har man varit tydlig på att det tillfälliga stödet ska ses som en riktad insats till en hårt pressad bransch som drabbats hårt av den dubbla inflationschocken på byggmaterial, först via pandemin, därefter kriget i Ukraina.
Saken kan avläsas i torr statistik. Under 2022 gick drygt 1 100 byggföretag med cirka 3 900 anställda i konkurs. 2023 ökade antalet konkurser till knappt 1 600 vilka berörde mer än 5 600 anställda. Data visar att ökningen fortsatt också under 2024 då 2 034 företag med totalt cirka 5 900 anställda gick i konkurs. Storstadslänen står för två tredjedelar av konkurserna. Enbart i Stockholm skedde fyra av tio av konkurser inom byggindustrin och färska data visar att utvecklingen fortsatt under 2025.
Men det är en kritik som å andra sidan även träffar oppositionen
Regeringens insats kan alltså ses som ett sätt att – förvisso en aning sent men dock som ett seriöst försök – få stopp på den skenande konkursvågen. Tittar man närmare på den data som redovisas i Veidekkes senaste Byggmarknadsbarometer (mars 2025) kan man konstatera att det är de små byggföretagen som drabbats hårdast i konkursvågen medan de större, med fler än 50 anställda, klarat sig hyggligt. Slutsatsen blir att regeringens höjning av rotavdraget har förutsättningar att tämligen pricksäkert träffa den del av sektorn, det vill säga byggserviceföretag som har huvudfokus mot just reparationer, ombyggnader och tillbyggnader till enskilda hushåll. Utifrån sitt uttalade syfte måste således regeringens tillfälliga insats få klart godkänt men slutligt betyg kan delas ut först nästa år när det är dags att summera årets konkursstatistik.
Men vad ska man då säga om den andra delen av kritiken, att höjningen av stödet inte bidrar till nya bostäder. Nej det är förstås sant. När det gäller åtgärder riktade till de hemlösa, yngre som vill bilda familj eller de allra äldsta i behov av anpassade bostäder är det fortsatt på stället marsch. Men det är en kritik som å andra sidan även träffar oppositionen. Zoomar man ut och analyserar de senaste 30 årens politiska insatser med syfte att lösa mer grundläggande bostadssociala problem blir resultatet tämligen klent. Varför?
Den stackars krake som råkat blir utsedd till bostadsminister, och därmed officiell spottkopp för allt som inte blir gjort, basar nämligen över ett tämligen begränsat fögderi
Det enkla svaret är att frågan inte är prioriterad. Och visst, med ett tydligare politiskt fokus skulle man givetvis åstadkomma mer. Idag finns dock en medvetenhet om att bostadsmarknaden brottas med ett antal strukturella problem, som är inflätade i varandra och kräver tämligen breda grepp över skatter, finansiering, hyreslagstiftning, regelverk, mandat på olika nivåer, kort sagt åtgärder som får effekt både på utbuds- och efterfrågesidan. Och då börjar det bli svårt.
Den stackars krake som råkat blir utsedd till bostadsminister, och därmed officiell spottkopp för allt som inte blir gjort, basar nämligen över ett tämligen begränsat fögderi. Ansvaret för de kreditrestriktioner som med precision träffar yngre och kapitalsvaga ligger som bekant hos finansmarknadsminister Niklas Wykman. (Han förefaller inte ha så bråttom med att ens skicka den väl genomarbetade utredningen om förändrade makrotillsynsåtgärder på remiss.)
Ränteavdrag och fastighetsavgifter ligger hos finansminister Elisabeth Svantesson. För bostadsbidraget till unga och barnfamiljer samt bostadstillägget för pensionärer ansvarar äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje. På samma departement men under socialtjänstminister Camilla Waltersson-Grönvall återfinns ansvaret för hemlöshet och vräkningar. Arbetsmarknadsminister Mats Persson basar för segregation, integration och nyanländas boende.
För strandskyddet ansvarar munväders-, förlåt miljöminister Romina Pourmokhtari. Ansvaret för bostadsrättslagen samt de synnerligen heta frågorna runt hyreslagstiftningen ligger hos justitieminister Gunnar Strömmer. Nyutnämnda jämställdhets- och arbetslivsminister Nina Larsson har den heta frågan om arbetslivskriminalitet på sitt bord. Slutligen är civilminister Erik Slottner ansvarig för länsstyrelserna och den kommunala förvaltningen. Så vad är egentligen kvar för bostadsminister Andreas Carlson?
Oavsett graden av politiska ambitioner och personligt engagemang är det uppenbart för var och en att bostadsministerns sak är svår
Där ligger det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen, två tunga myndigheter som Boverket och Lantmäteriet, plan- och bygglagen, lagregleringen runt de allmännyttiga bostadsbolagen, ansvaret för energieffektiviseringar och planeringsstimulanser och – om man så skulle önska sig – ansvaret för investeringsstöd till hyres- och studentbostäder. Inte så illa ändå men sett till en större helhet ändå ett relativt rumphugget ansvarsområde. Oavsett graden av politiska ambitioner och personligt engagemang är det uppenbart för var och en att bostadsministerns sak är svår. I all synnerhet i en sedan länge etablerad förvaltningskultur baserad på stuprör och byråkratiskt revirtänkande, där finansdepartementet har den yttersta makten att säga nej.
Men departementsindelningen är som bekant ett ansvar som ligger hos statsministern
Fanns viljan att på allvar få något gjort skulle man givetvis inrätta ett samhällsbyggnadsdepartement med brett ansvar för merparten av de frågor som idag ligger utspridda på olika departement och myndigheter. Men departementsindelningen är som bekant ett ansvar som ligger hos statsministern. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång man gör bostadsministern till måltavla för sin kritik.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke